Tackolov att jag inte är muslim, för då skulle jag antas kränka någon mest hela tiden

För över ett år sedan skrev jag ett inlägg som fick en del att gå i taket. Jag bloggade om beröringsnormer, och varför en del människor blir kränkta av att man inte tar dem i hand. Den gången var det utifrån att Carl Hamilton hade blivit förbannad på tre kvinnliga programledare som skulle intervjua honom. Tjejerna ville inte ta honom i hand, och förklarade det med att det ingick i deras religion. Den här gången är det en man som blivit av med sin ersättning, som sedan fått rätt tack vare DO. Han gick på en anställningsintervju och vägrade ta den kvinnliga representanten i hand, och därför drogs ersättningen in.

Nu har mannen alltså vunnit, och folk väljer sida. Får man vägra att ta folk i hand på grund av religion? Vilken kränkning är störst: Att få ersättningen indragen eller att inte få skaka hand? Betyder det att religion har företräde framför till exempel kön när det gäller att avgöra vem som är kränkt? Och så vidare. Det intressanta är att folk verkar ha missat en ganska viktig poäng:

“Företaget återrapporterade inte till Arbetsförmedlingen. Att han skulle ha vägrat att ta någon i hand fick de veta bakvägen genom bekanta, det är en liten ort. Sedan drog Arbetsförmedlingen sina egna slutsatser om att han hade sumpat sin praktikplats genom det här, säger hon.

När DO kontaktade företaget förklarade de att mannen saknade kompetens och inte hade fått någon praktikplats – oavsett handskakning.

Det handlar alltså inte om den kvinnliga representantens upplevelse av att vara kränkt, utan om att Arbetsförmedlingen dragit slutsatsen att det måste ha varit den uteblivna handskakningen som han inte fick praktikplatsen. De utgick alltså ifrån att det de fick höra på avvägar – att han inte tagit henne i hand – varit en kränkning, och att det var anledningen. Jämför med att en arbetsförmedlare får veta att en tjej på en anställningsintervju på en frireligiös förskola nämnde sin fru; vore det också skäl att misstänka att hon inte ansträngt sig för att få jobbet?

Jag tycker det är väldigt talande att alla verkar ha missat den lilla detaljen med vem som egentligen är kränkt. Arbetsförmedlingen utgår alltså ifrån att personer måste bli kränkta av att inte få skaka hand. Folk som läser slarvigt utgår ifrån att domen betyder att det är rätt att diskriminera kvinnor.

För egen del tycker att det är obehagligt att skaka hand och gör det bara om jag känner mig tvingad, eftersom jag är känslig för beröring. Tackolov att jag inte är muslim, för då skulle jag antas kränka någon mest hela tiden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, Kultur och media, Politik, Sexism and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Tackolov att jag inte är muslim, för då skulle jag antas kränka någon mest hela tiden

  1. Ulrika says:

    När DO kontaktade företaget förklarade de att mannen saknade kompetens och inte hade fått någon praktikplats – oavsett handskakning.

    Hmm… Jag tror inte att något företag skulle erkänna att de sorterat bort någon av religiösa skäl. Tror du?

  2. Michael says:

    Träffar folk ofta som inte vill hälsa.

    Det är ett typiskt svenskt fenomen.

    Eller när man frågar om vägen så svarar dom fel bara för att jävlas.

    några har hakan i vädret.

    Inte fan gör jag politik av det?

    Men antar det är lätt och klanka ner på folk trots allt att skapa hat är inte så svårt.

    Frågan är snarare vad man har och vinna på att se ner på andra.

    Tror den frågan besvarar sig självt.

    • Njae, det finns olika sätt att “inte hälsa”, och vad som egentligen hände den här gången finns det olika bud om. Men om han nu hälsade med att lägga handen på bröstkorgen, så är det väl ändå inte samma sak som att ignorera någon?

  3. Michael says:

    Helt sant så hälsar vissa även jag ibland.

    Eller att man för den andres hand mot hjärtat.

  4. genrep says:

    Du uttrycker dig så bra – men man måste nog ha npf för att förstå 🙂

  5. Mike says:

    mm Indier och buddhister kan hälsa sådär ibland ochså med handen på hjärtat, håller med att det är en fin hälsning.

  6. Var på psykakuten häromsistens och fick träffa en verkligt ödmjuk och inkännande doktor. Jag var i ett förtvivlat tillstånd och han gjorde sitt bästa för att förstå var jag befann mig (ja inte rumsligt). När vi var klara och jag skulle gå därifrån la han ena handen över sitt bröst och bugade vänligt.

    Det är första gången någon givit mig ett sånt bemötande och jag vet inte hur det gick till, men jag svarade honom med att bete mig sammalunda.

    Det kom liksom automatiskt och jag måste säga att det kändes väldigt gott. Det fanns en slags respekt i denna gest. Som att vi högaktade varandra och såg varandra som två själar i möte, snarare än två kroppar i en floskel.

    • Åh, det låter fint. Nu blir jag såhär “varför kan inte det anses vara ett fantastiskt fint sätt att hälsa på någon?”. Jag ser bara fördelar, ska jag säga 🙂 Jag funderar på att börja hälsa så, konsekvent, de gånger jag förutsätts ta folk i hand 🙂

  7. Ja, det kändes väldigt fint. Att lägga sin ena hand över hjärtat och buga en smula, samtidigt som man ser den andre i ögonen, känns väldigt bra.

    Jag har visserligen ett så gott som kroniskt motstånd mot att behöva möta någon kroppsligt, i synnerhet när denna någon är en person jag inte egentligen känner och tycker väldigt bra om.

    Och jag har även funderat på att sluta ta i hand, när jag inte känner för det och istället göra det till mitt eget signum att hälsa på det sätt jag själv känner är det rätta för just mig.

    Även om jag så inprogramerat begriper att folk (ja, vissa i alla fall) kommer att betrakta det som en förolämpning att jag inte vill känna på deras händer. 🙂

    När det kommer till det socialt kollektiva och normativa samspelet, är jag egentligen och har alltid varit min egen, utom i vissa fall, när jag insett att det skulle betyda att jag skulle gräva en grop åt mig själv om jag inte spelade med.

    Men då har jag oftast känt efteråt att jag förnekat den jag faktiskt är och på sätt och vis svikit och kanske t o m skadat mig själv.

  8. Kaia says:

    Jag har också extremt svårt för beröring. Det spelar absolut ingen roll om det är skaka hand, kramar (fast det är ju mest folk man känner, vilket är lika jobbigt och inte har något att göra med att jag inte gillar dem!) eller någon som lägger handen på min arm.

    Personligen känns det mera svenskt, det där med att gå runt och skaka i hand när man träffas, särskilt den äldre generationen. Själv tycker jag ju att om man SÄGER hej och vem man är så räknas det som en hälsning…

    • Åh, jag vet vad du menar. Det är svårt att värja sig mot det, men man får hitta sina knep. Jag går tex. gärna runt med en bökig väska eller jacka över armen, eller något annat som gör att man inte behöver kroppskontaktas…

  9. Pingback: Mina tre önskningar på valdagen « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *