Rehabiliteringen av nyktra arbetsnarkomaner

Det är nästan ett halvår sedan jag officiellt blev student. Tiden har gått fort, och jag börjar snart vänja mig vid tanken på att jag kan producera något av värde, eller åtminstone något som inte bedöms utifrån att det är gratis och sysselsättningsterapi för stackars handikappade som är preciiiis lika mycket värda som alla andra och det är så roligt att de får vara med och får en chans att göra något de med. Ungefär. Så har det känts ganska ofta när nya bekantskaper inom Offantligheten* har frågat vad jag gör på dagarna.

I fem år var jag officiellt sysslolös och sjukpensionerad. Jag var student och hade precis insett att jag inte kunde fortsätta på den inslagna vägen när jag kraschade. Därför har jag aldrig haft något att återvända till, eller att falla tillbaka på. Jag har ingen arbetslivserfarenhet och ingen hobby som jag kunde utveckla, och det enda jag kunde – att läsa och skriva – hade försvunnit i ett hav av neuroleptika och antidepressiva. Jag visste bara att jag inte kunde gå tillbaka, och att det inte fanns någon väg framåt. Så jag fick börja med att ploga upp en stig i snön för att överhuvudtaget komma någon vart.

Länge har jag trott att det är därför det tagit så lång tid att bli frisk: Jag hade ingenting att komma tillbaka till. Idag fattar jag att det är tack vare det som jag faktiskt kom på fötter. Om jag hade haft ett jobb att återvända till eller en specifik utbildning som varit sammanhållen och som jag kunnat hålla fast vid att jag ville slutföra, så hade jag förmodligen gått tillbaka dit och trillat igen och igen och igen. Det ligger fortfarande i min personlighet att gå in för något till 200% och öka takten, och krascha gång på gång. Jag har haft en del mindre krascher under de här fem åren, så det är inget som har försvunnit helt och hållet.

Därför är den största utmaningen nu när jag pluggar igen inte att skriva uppsatsen, fast det har varit svårt att få fart på hjärnan ibland, utan att låta bli. Jag tränar varje dag på att lära mig att planera, att tänka realistiskt och att begränsa mig. Att försöka att stänga ner vid midnatt, och framförallt: Att inte jaga upp mig. Att inte fastna. Att inte ta på mig för mycket och sedan hata mig själv för att jag inte klarar av de orimligt höga krav jag ställt upp. Jag har ägnat fem år åt att försöka komma någonstans, och det senaste halvåret har jag faktiskt sett resultat – men den dagen min uppsats är färdig kommer jag att vara mest stolt över att jag lärde mig att leva.

Personer som blir långtidssjukskrivna är väldigt ofta såna som helt enkelt har varit för duktiga, även om de inte har fattat det själva. Omgivningen kräver för mycket, eller så är det en själv som ställer kraven, eller så är det både och – och på grund av det får man hjärtattacker och utmattningsdepressioner och olika sorters värk, och så. Därför är det absurt att det finns folk som verkligen tror att långtidssjukskrivna per definition är lata och inte vill jobba, när det ofta är precis tvärtom. Om man ska kunna rehabiliteras så måste man få lära sig att ta det lugnt först, för att sedan kanske kunna lära sig att arbeta utan att jobba ihjäl sig.

För min del har sjukfrånvaron handlat om att lära mig att hantera mitt missbruk. Jag är arbetsnarkoman, men numera på väg att bli nykter. Eftersom jag har ADHD har jag bara två lägen: Av och på. Svart eller vitt. Ja eller nej. Allt eller inget. Min egen plan för rehabilitering går ut på att installera en dimmer, men det kan man inte göra utan att bryta strömmen en stund. Det är så människor fungerar.

Vad som händer när uppsatsen är klar vet jag inte. Det enda jag vet är att jag kommer att vara tvungen att leva med mina svårigheter på något sätt, och jag hoppas att utslussningen i den så kallade verkligheten inte blir för brysk när jag befinns vara arbetsför på riktigt. Jag ska ju faktiskt leva med mig själv resten av livet.

***

*) Jag vet inte vad man annars ska kalla dem med ett enda namn: Byråkrater och vård- och omsorgspersonal av olika slag; folk som jobbar inom den offentliga sektorn. Försäkringskassehandläggare och LSS-handläggare och biståndsbedömare och aktivitetssamordnare och arbetsterapeuter och psykiatriker och psykologer och kuratorer och sköterskor och skötare och personliga ombud och boendestödjare och hemtjänstpersonal och så vidare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Kroppstankar, NPF, NPF-vård, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Självkänsla, Social fobi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Rehabiliteringen av nyktra arbetsnarkomaner

  1. Devin says:

    <3

    "Personer som blir långtidssjukskrivna är väldigt ofta såna som helt enkelt har varit för duktiga, även om de inte har fattat det själva. Omgivningen kräver för mycket, eller så är det en själv som ställer kraven, eller så är det både och[.]"

    Jag är så glad att jag hittade din blogg (eller, ja, att jag hittade Mia som hade hittat din blogg för länge sedan) – jag får ut så himla mycket av att läsa den! Inte bara förståelse för andra människor, utan även argument som kan användas i alla möjliga sammanhang. Särskilt mellan funkis och icke-funkis. 🙂

  2. psyktv says:

    Hej,
    Jag sitter i redaktionen för Utbildningsradions TV-satsning kring psykisk ohälsa, som ska spelas in nu i vår. Programmet ska genom de medverkandes berättelser verka som stöd för andra drabbade och deras anhöriga och även lyfta frågan om hur samhället och allmänheten ser på psykisk ohälsa.

    Vad får du för idéer kring vad våra program skulle kunna innehålla? Det skulle betyda mycket för oss om du vill kolla in vår blogg och dela med dig av dina tankar!

    Klicka in på…
    http://psyktv.wordpress.com/

    …eller skriv till oss.
    psykiskohalsa@ur.se

    Vänliga hälsningar
    /Eric

  3. Kaia says:

    Jag har gjort den där “nu är jag nog bättre, tillbaks till skola/jobb, kollapsa inom en månad, tillbaks till ruta ett” hur många gånger som helst. Den här gången försöker jag vänta tills hösten innan jag sätter igång igen, men då känner jag mig förstås lat och oföretagsam istället…

    • Ja, jag har gjort det jag med, x antal gånger 🙁 Jag tror att hemligheten är att se till att ha såna omständigheter att man inte KAN gå in för hårt i början.

  4. Ulrika says:

    “Min egen plan för rehabilitering går ut på att installera en dimmer, men det kan man inte göra utan att bryta strömmen en stund. Det är så människor fungerar.”

    Bulls eye 🙂

    • 😀 Och ibland får man finna sig i att aldrig uppnå de allra högsta… eh… jag hoppade av natur, så jag är dålig på liknelser med ström och spänning och allt sånt. Men ibland får man finna sig i att alla inte är strålkastare. Mysbelysningar kan ha sina poänger de med.

      • Mellanvärld says:

        Hoppade av?

        • Japp, jag bytte program till samhälle mitt under höstterminen i tvåan. I gymnasiet alltså. Det var då jag gav upp alla försök att låtsas som om jag visste något om något som helst naturvetenskapligt.

          • Mellanvärld says:

            Vad är det som var svårt med naturvetenskap?

          • Det var ffa tempot på programmet som var problemet, och känslan av att aldrig förstå. Jag slet och slet men begrep inte, ffa inte kemin. Så jag “gav upp” och bytte till ett program som jag egentligen hellre ville gå, som var mindre pretto.

          • Mellanvärld says:

            “…och bytte till ett program som jag egentligen hellre ville gå”
            varför tog du inte det med en gång då?

          • Bra fråga. Det var nog en blandning av att vilja gå i pappas och storasysters fotspår, vara syon till lags (ja, det är sant!), bevisa för mig själv att jag klarade av den svåraste utbildningen, en vag längtan efter att kanske bli veterinär och såklart: Att hålla alla dörrar öppna. Alla sa i högstadiet att har man gått natur kan man bli vad som helst, vad man vill. Perfekt för den som inte riktigt vet vad hen vill jobba med, tänkte jag…

          • Mellanvärld says:

            Det där att den skulle vara svårast kan jag inte riktigt hålla med om. 😛

          • Nej, sånt är relativt. Men det var den som hade högst tempo och krävde mest. Sedan var det ju den sociala biten också. Jag hade aldrig varit i toppen i högstadiet, utan jämfört med mina klasskompisar legat ungefär i medel. Fast jag var övertygad om att jag var sämre än de andra såklart. Inte ens det faktum att medlet för vår klass faktiskt var detsamma som mitt eget medelbetyg gick in i skallen.

            Men på natur så VAR jag faktiskt förmodligen sämst i klassen. När jag bytte så fick jag mycket bättre självförtroende eftersom jag inte längre kände att jag låg ohjälpligt efter hur jag än ansträngde mig.

          • LeoB says:

            Jag förstår inte att du hade känslan av att inte förstå… eller, det enda jag kan tänka mig är – blockering.

          • Hur menar du nu? Jag förstår inte 😉 Allvarligt alltså. Jag begrep inte kemin, och det var säkert delvis pga blockeringar, men inte bara. Jag har verkligen ingen fallenhet för naturvetenskap hur mycket jag än skulle önska det.

          • LeoB says:

            Jag förstår inte heller 😉

            Du har en uppenbar fallenhet för logik (eller har jag det inte) – så hur kan det vara något annat än blockeringar? (Jo, intresse-brist…)

            Jag har sett en del blockeringar IRL så att säga. Jag har suttit och pratat, planerat något vi vill göra. Så måste vi räkna lite och då, plötsligt, börjar jag undra, vart tog min medplanerare vägen (mentalt)? Vad hände?

            Läste en rätt rolig grej om en kanske liknande blockering mellan israeler och palestiner. Man lät dem i par lösa uppgifter. Det gick bra så länge paren var israel-israel och palestinier-palestinier. Men när man hade blandade par med israel-palestiner kunde de inte lösa samma typ av uppgifter alls.

            Det roliga var förstås att man kunde lösa upp blockeringen. Med en ganska enkel kroppslig övning som sägs lösa panik/trauma-blockeringar. Efter någon timme sådan träning för var och en så var det inte längre några problem att lösa uppgifterna för par med israel-palestinier.

          • Mycket intressant…

  5. pärlbesatt says:

    Jag vill också ha en dimmer! Ropen skalla, en dimmer åt alla. Iaf de som behöver en och inte är tvärsom- beige och ljumma hela vägen.

  6. pärlbesatt says:

    Basch, nu såg jag ju att det var just den artikel jag talade om som du skrivit om, sorry så mycket.

    Och det är sant, för att gå till ljusaste till mörkaste behöver man också en dimmer. Alltså, En dimmer für alle!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *