Hets mot folkdräkt

Jag låg ner på rygg i gräset med en julmust i handen och lyssnade på molnen som seglade förbi som bomullstussar på himlen, när friden stördes av ett gäng människor som kom skrålandes iklädda någon slags märkliga dräkter. När de kom lite närmare såg jag att de hade folkdräkter på sig. De skulle ha fest, just på den kullen där jag låg och tog igen mig, och utan att blinka smällde de upp långbord och bänkar och till sist även ett partytält runtomkring mig. Det var som om ingen frågat om lov innan de plötsligt skymde sikten, utan de bara förväntade sig att jag skulle flytta på mig.

Så jag satte mig upp, och blev med ens beordrad att hjälpa till. De måste ha fattat att jag inte tillhörde dem – jag var klädd i shorts och t-shirt, och de hade folkdräkter allihopa – men jag stod helt plötsligt och dukade deras långbord med papperstallrikar och plastmuggar och gammelrosa servetter. Festen började, och vi åt sallad. De behandlade mig som om jag var en av dem, men jag hade ingen aning om vilka de var eller varför de hade fest eller varför de hade folkdräkt. Allt var ett enda stort mysterium, men eftersom jag verkade vara den enda som inte förstod så höll jag tyst.

Jag tog ett bröd från fatet mitt på bordet och bröt det, när personen mittemot mig plötsligt stirrade på mina händer. Hen frågade varför jag inte hade långärmad skjorta på mig. Eftersom jag inte visste vad jag skulle säga så sa jag ingenting, men de andra vände sig om. Det var som om de för första gången upptäckte att jag inte såg ut som de.

– Alla människor är olika, började jag, tveksamt.

– Javisst, vi har alla olika dräkter från olika socknar, men du… du har inget. Du har inga kläder på dig.

Jag tittade ner, och förväntade mig faktiskt att få se min nakna kropp, men jag konstaterade förvånat att jag fortfarande hade shorts och t-shirt på mig.

– Varför spottar du på våra traditioner, som våra förfäder har slagits för i århundraden? Varför är du så historielös?

Det gjorde mig rasande. Plötsligt klev jag upp på bordet och började förklara att om några var historielösa så var det de. Jag pekade ut alla detaljer på deras kläder som inte var historiskt korrekta, som inte var klonade från 16-17-1800-talet: Kjollängden skvallrade om att dräkten var designad på 1920-talet. Färgerna var helt fel; hur många gick egentligen omkring med knallröda kläder förr i tiden? Visste de inte hur dyra de krossade larverna som gav den röda färgen varit? Och den där fållen, var inte den maskinsydd? Ränderna blev smalare ju längre fram i tiden man kom, men de där smala ränderna skulle inte ens ha fungerat i mitten av 1800-talet. Den där spetsen runt hättan var alldeles för krusig för att ha passat in, och de där skorna hade syntetklack. Och var inte det där ett par plockade ögonbryn? Var inte det där en armbandsklocka? Såg jag inte konturerna av ett cigarettpaket eller kanske tillochmed en mobiltelefon i den broderade väskan och stod jag kanske inte på ett bord av masonit dukat med plastbestick, plastmuggar och plastade papperstallrikar? Vilka var de att påstå att jag var historielös, bara för att jag inte levde i en drömvärld som de?

Till slut släpade de ner mig från bordet, och kastade ut mig ur partytältet. Deras världsbild hade blivit för rubbad av mitt hets mot folkdräkt. Festen fortsatte utan mig, och det var kanske lika bra det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, HBTQ-historia, HBTQ-juridik, Könade namn, Könsidentitet, Könsneutrala äktenskap, Könstillhörighetslagen, Psykologi, Sexism, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Hets mot folkdräkt

  1. dean says:

    var det en dröm?

Leave a Reply to dean Cancel reply