Jag bar min konstighet på utsidan

Under tidig lördagsmorgon, medan kroppen ännu inte hade vaknat, låg jag och funderade över hur man kan använda kläder för att minska risken att bli tagen på allvar, och hur man synliggör det osynliga.

Förr i tiden hade jag nämligen en helt annan stil än vad jag har idag, och det har sina skäl. Jag älskade hippiestilen och hade gärna batikfärgade tröjor och vida byxor. Favoritfärgerna var lila och grönt, och jag hade dem gärna ihop. Dels för att det var bekväma kläder som inte skavde och som tålde att man gick upp och ner lite i vikt, och dels för att jag märkte att de gjorde ett speciellt intryck på folk.

Immanuel i lila batiktröja, grönrandiga vida byxor och grön långkofta, med okammat kort hår

Immanuel 2004

Ett av mina stora problem har alltid varit att jag passerar som normalstörd fast jag inte är det. Numera gör jag det 99% av tiden, och för tio år sedan var det väl snarare till 90%. Folk förväntar sig alltså att jag ska fungera och bete mig som dem, och från att de kan utgå från sig själva för att förstå mig, eftersom jag uppfattas som normal. Det gjorde att när – inte om, utan när – jag föll ifrån, när mina svårigheter plötsligt blev synliga, när jag ticsade, när jag svarade konstigt på frågor och missförstod sånt som andra tyckte var uppenbart, när jag svamlade, när jag inte läste av personer korrekt, när jag klampade över gränser, när jag höll distansen för mycket, när jag pratade för högt eller för lågt eller för mycket eller för lite, när jag visade ett ansiktsuttryck som inte stämde med vad jag borde visa eller när jag inte visade några ansiktsuttryck alls, och så vidare, så blev det problem.

Folk förväntade sig att jag skulle bete mig “normalt”, men jag misslyckades ständigt med att leva upp till det. Resultatet blev att det inträffade en del missöden då folk uppfattade mitt beteende som oartigt och mig som elak, eftersom de trodde att jag gjorde saker med flit, och det hände också att folk helt plötsligt “förstod” att jag var… annorlunda. Jag insåg att det var bra om folk visste om det så tidigt som möjligt, så att de var förvarnade. Därför la jag mig till med två olika strategier för att outa mig själv som miffo.

Det ena var egentligen något så enkelt som att då och då låta mig göra de kroppsrörelser och miner och tics som jag ofta vill göra men måste hålla tillbaka. Om jag släpper fram lite av dem, då och då, så släpper inte bara spänningarna utan även folks förväntningar på min förmåga att spela människa.

Det andra var alltså att klä mig på ett sånt sätt att ingen tog mig riktigt på allvar. En fet person, till synes en tjej med skäggväxt, med okammat hår och hippiekläder som pratade med en konstig röst och betedde sig lite allmänt udda hade det väldigt lätt att slippa bli tagen på allvar.

Immanuel i rött linne med ett svart tryck av en drake på

Immanuel 2010

Idag har jag en aningen mindre uppseendeväckande klädstil, och det är skönt att slippa få den uppmärksamheten man trots allt drog på sig som hippie. Samtidigt inser jag att anledningen till varför jag idag klarar att gå runt i jeans och t-shirt till stor del är för att jag istället outar mig med ord. Jag ser till att alla vet om mina svårigheter, så jag behöver inte längre bära några ytliga bevis på dem.

Det var så mycket lättare att passera som udda, konstig, avvikande, speciell, autistisk, utvecklingsstörd och psyksjuk för jämnan och emellanåt få komma ut ur garderoben som såkallat normal, än tvärtom. Jag bar min konstighet på utsidan, för att det var lättast så. Det var det enda sätt jag visste att synliggöra det osynliga. Idag har jag ord till min hjälp, och det är så mycket enklare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Aspiequeer, Bilder, Funkis, Kroppstankar, NPF, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Skam, Social inkompetens, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to Jag bar min konstighet på utsidan

  1. Åsa says:

    Det märks att du är på väg att komma hem till dig själv 🙂

  2. Helt och hållet på rätt väg är du. Och när man ser gamla och nyare bilder så blir man slagen av hur fort det ändå gått. Man glömmer lätt sånt på vägen.

    Och dammit! Du har gått och blivit en sjukt snygg kille med det där testot. Vilket säkert också har med ustrålning och att komma hem att göra. Det syns på dig att något har landat och det är skitkul att se. Något inom dig har vuxit och något inom dig tycks verkligen ha fallit på plats.
    Blir bara mer och mer imponerad av dig och tycker du är så cool! Men det visste du nog redan.

    Kram, finaste vännen! Hoppas få se dig i Gävle imorgon.

  3. Paul Stjernberg says:

    Försöker också klä mig så att jag åtminstone ser “normal” ut i jeans och tröja.

  4. Edward says:

    Vad du skriver här är precis som, eller motsatsen till, vad jag skrev http://realfrille.blogg.se/2010/january/the-importance-of-being-well-dressed.html där.
    Det är fascinerande att man kan ge folk olika intryck, bara genom att klä sig olika. *ler*

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *