Rehabilitering är en lyx

Det var en gång en regering som vann ett val på att prata om att det skulle löna sig att arbeta. Det var en gång en regering som tre och ett halvt år senare hade visat vad de gått för genom att straffa de som inte kunde arbeta. Utförsäkringarna är verkligen en skandal. Det är som om man inte räknat med att det finns sjukdom på riktigt, att människor är sjuka.

En ny undersökning gjord bland anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen visar att stödet för regeringens politik är svagt. Det här är människor som ser med egna ögon hur utförsäkringarna slår, utan att kunna göra annat än att följa order:

“76 procent anger att de som nu utförsäkras bör erbjudas mer av medicinsk rehabilitering och vård. 69 procent uppger att det behövs mer av arbetslivsinriktad rehabilitering än i dag. 58 procent anser att det behövs större möjligheter till subventionerade anställningar. Däremot efterlyser betydligt färre stöd för jobbsökande som till exempel matchning, coachning och CV-granskning.

Slutsatsen: de anställda ser i första hand behov av medicinsk färdigbehandling, därefter insatser som sänker tröskeln tillbaka till arbetslivet, och först därefter egentlig arbetsförmedling. Men regeringens politik bygger på motsatsen: utförsäkrade flyttas från ett system för medicinsk behandling i första hand till ett system för arbetsförmedling i första hand. Eftersom politiken inte utformas efter behoven hos de långtidssjuka, riskerar hela reformen att bli ett misslyckande.”

Det är där problemet ligger, tycker jag: Politikerna har tagit för lätt på det faktum att många faktiskt inte KAN jobba, men man har också börjat i helt fel ände. Det är möjligt att vissa – absolut inte alla men en del – av de som är utförsäkrade och inte kan jobba skulle kunna göra det någon gång i framtiden, om de bara fick vård och rehabilitering. Som det är nu får de inte en chans.

Man skär ner på vården, framförallt psykiatrin – fast en av de största grupperna bland långtidssjukskrivna är de som har just psykiska problem. Man skär ner på sociala aktiviteter och brukarprojekt som kan betyda mycket för de som annars lätt isolerar sig och går ner sig ännu mer i sjukdomen. Man skär ner på det praktiska och ekonomiska stöd som finns i vardagen för människor med funktionsnedsättningar och pressar människor till det yttersta. Och som en blöt, möglig filt över det hela lägger man hotet om utförsäkringar.

Jag är så oändligt trött på välmenande kommentarer om att det faktiskt är möjligt att komma tillbaka i arbetslivet, att det går att rehabiliteras, att det inte behöver vara kört för all framtid. Jag är less på kommentarer om att det bara handlar om att ta sig i kragen och kämpa för att få vård och rehabilitering, när det faktiskt inte finns vård att tillgå, och än mindre rehabilitering.

Man utförsäkrar människor som inte kan jobba. Om en del av dem skulle kunna börja jobba någon gång i framtiden med rätt insatser är faktiskt irrelevant, eftersom det enda som spelar någon roll är att de inte kan jobba just nu. Människor blir inte friska bara för att man blundar tillräckligt hårt. Jag önskar att det gick att diskutera vilken sorts vård och rehabilitering man faktiskt måste satsa på, och hur den ska se ut, men jag antar att det är lite av ett lyxproblem eftersom situationen är så akut.

UPPDATERING: Husmark-Pehrson hävdar att det är förhastat att dra några slutsatser efter två månader. Sten i glashus, någon? Bloggat: HBT-sossen, Emil Broberg, Alliansfritt Sverige, Från min horisont, Gunvor G Ericson, Fritt ur hjärtat, Röda berget, Johan Westerholm, Roger Jönsson, Alltid rött alltid rätt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF-vård, Politik, Psykiatri and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Rehabilitering är en lyx

  1. Minna says:

    Jag tycker det är helt jävla obegripligt att folk som har obotliga sjukdomar eller inte är färdiga med rehab om de ens fått börja på någon, tvingas arbeta. Jag önskar nästan att depressioner och andra sjukd0mar drabbar de som hade mage att bara fösa ut folk i arbetslivet utan någon egentlig plan.

    Det är svårt med psykisk sjukdom eftersom bekanta inte alltid får se de helvetiska episoderna av svår ångest och avgrundsdjupaste depression, utan bara träffar en de gånger man har en topp och mår relativt okej. Ibland verkar det som om politiker vill att man ska slita ut psyke och kropp helt och hållet för kung och fosterland istället för att få ta igen sig och eventuellt se om man kan återvända till jobb någon gång i framtiden. Man ska hellre vara lönsam NU än i tillräckligt bra form för att göra nytta.

    • Jag håller med dig, verkligen. Man måste få en chans att återhämta sig om man inte bara ska krascha igen, och igen, och igen. Det känns oerhört kortsiktigt att kasta ut människor sådär, liksom på vinst och förlust.

      • Minna says:

        Jag tror att det delvis kan handla om något så cyniskt som statistik. Om färre går på bidrag, men fler går i arbetsmarknadsåtgärder så ger det en illusion av att någonting faktiskt händer. Alliansen kan mycket väl kan komma att förlora valet på den här cirkusen.

        Det tycks finnas en utbredd övertygelse att personer med psykisk sjukdom bara är lata och gnälliga och behöver en spark därbak för att komma igång, när det i själva verket bara gör folk sjukare och mer stressade över sin redan marginella existens. Jag såg på Uppdrag Graskning om kvinnan som inte kunde använda sina tummar och mådde jättedåligt, men inte fick sjukpension/förtidspension och slutligen tog sitt liv. Det verkar som att man inte får ha ett uns av ork eller förmåga kvar enligt dagens regler och i princip ligga i koma innan man har en tillräckligt bra ursäkt för att inte kunna arbeta när ens sjukskrivningsdagar tagit slut.

        • Ja, det är fruktansvärt 🙁 Jag tror inte att gemene man tänker så, men däremot att en liten grupp högljudda personer som sitter och skriver elaka saker på internet, samt många borgerliga politiker. En märklig kombination…

  2. pärlbesatt says:

    Kunde inte hålla med dig mer.

  3. Bland det bästa jag läst i sjukförsäkringsdebatten!

  4. Mike says:

    5 timmars arbetsdag.
    Vi överproducerar ändå för mycket.
    Mer jobb till andra.
    osv . Måste ju funka?

  5. Mike says:

    Jo det var en gång en regering.

    Menar du en regering som hade sånahär typer som rådgivare en gång i tiden?

    http://ilsemarie.wordpress.com/2009/02/19/svalt-dunderkur-mot-arbetslosheten/

    Knappast konstigt att det ser ut som det gör när man prioriterar egentrycka pengar och egenskapade räntor och gammeltänk framför utveckling och ser ner på befolkningen.

    Vad ska man förvänta sig?

  6. silvertörne says:

    Hej, ville bara säga tack för att du hjälper till att uppmärksamma vad man gör med sjuka i Sverige idag.

    Kikade lite i Alliansens valmanifest inför valet 2006, där står bla…

    -Den som behöver vård och omsorg ska kunna vara trygg i att välfärden finns när man behöver den.
    -Också den som är gammal eller sjuk har rätt till ett fritt val, ett värdigt bemötande och en värdig vård
    -Möjligheten att komma tillbaka till arbetslivet måste öka genom aktiva, snabba och sammansatta rehabiliteringsinsatser. Rätten till rehabilitering ska lagfästas
    -För att klara sitt uppdrag behöver den psykiatriska vården och omsorgen en omfattande organisationsöversyn och en resursförstärkning med minst fem miljarder kronor de närmaste tio åren. Barn- och ungdomspsykiatrin ska prioriteras

    Ja, vad säger man. De vallöftena hade visst lika mycket med verkligheten att göra som utförsäkringslagen ungefär. Så på sätt och vis finns det ju en slags konsekvens i vansinnet…

  7. Kaia says:

    Jättebra skrivet.

    Själv ser jag även problem i hur sjukvården behandlar folk med psykiska problem. Jag har flera gånger suttit och förklarat för läkare om mina begränsningar (som är ganska många), bara för att få höra att jag inte får vara sjukskriven längre. Vilket är helgalet, för hur ska en person som inte klarar att gå hemifrån mer än typ åtta timmar per vecka kunna jobba?

    Det är särskilt konstigt att ge ett sådant besked när ens patient fortfarande står i väntelista till en psykolog som är tänkt som hjälp för just de sociala problem som gör att de (som i jag) inte kan jobba…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *