Ett skavsår i samhällets könsorgan – Tankar inför kvinnodagen

Det är oundvikligt. På måndag kommer den där dagen igen. Dagen jag aldrig vet hur jag ska förhålla mig till. Åttonde mars. Internationella kvinnodagen.

Å ena sidan borde det vara en dag som jag älskar; den dag om året då det flödar genusmedvetenhet överallt. Som någon slags jämställdhetens valrörelse då alla försöker överträffa varandra. Å andra sidan borde det vara en dag som jag inte känner mig helt bekväm med; den dag då folk pratar om kvinnor kvinnor kvinnor, och då risken att bli felkönad och intvingad i ett falskt systerskap är större än annars. Jag tror att jag känner både och.

På åttonde mars ifjol stannade jag hemma.

På åttonde mars för två år sedan stack någon en röd ros i min hand när jag skyndade genom stan. Det var något kvinnoförbund som delade ut röda rosor – till personer de uppfattade som kvinnor? Eller till alla som kom förbi? Jag vet inte, jag hann inte fråga. Jag var på väg till stationen för att möta en person som skulle göra ett projekt om transsexualism.

På åttonde mars för tre år sedan satt jag med ångesten upptryckt i den hårt lindade bröstkorgen, mascaramustasch och en skjorta i King Kongs storlek, på en tillställning för “kvinnor, män och barn”. Jag räknade mig som barn, eftersom jag var prepubertal.

På åttonde mars för sju år sedan gick jag i ett demonstrationståg med plakatet “Avskaffa könen!”. Året därinnan hade jag gått med i demonstrationen för första gången, trots att jag var livrädd och trots att jag inte kände någon.

Åren däremellan – 2004, 2005, 2006 – minns jag inte riktigt. Jag tror att jag satt hemma och försökte bestämma mig för vad jag överhuvudtaget kände.

En dag om året blir könsskaven påträngande och påtaglig. En dag om året som påminner om att vi inte lever i en jämställd värld, men också en dag då det känns extra knepigt att vara transkille. Jag vill inte bli tjejad och girlpowrad, men jag vill inte heller höra att det är fint att killar ställer upp. Som om det är någon slags välgörenhet man ägnar sig åt om man är man och feminist.

Jag vet inte hur det är att känna sig som tjej. Jag vet faktiskt ärligt talat inte heller hur det är att känna sig som kille heller, det är mest något jag säger. Jag vet inte hur det är att ha en kvinnlig könsidentitet, och jag vet inte hur det är att vara kukfödd. Däremot vet jag hur det är att bli bemött som tjej, och numera tror jag mig veta mer och mer hur det är att bli bemött som kille. Glappet däremellan – genusvacuumet – är både större och mindre än jag räknat med. När jag ser skillnaden blir jag förbannad.

Jag är inte feminist för att jag är fittfödd. Jag är inte feminist för att jag har “kvinnliga erfarenheter”. Jag är inte feminist för att jag vill vara en modern man. Jag är inte feminist för att jag är transperson. Men jag är feminist för att jag har könsskav – och för att jag är ett skavsår i samhällets könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, Internet, Könsidentitet, Kroppstankar, Kultur och media, Personligt, Sexism, Språk, Trans* i media, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Ett skavsår i samhällets könsorgan – Tankar inför kvinnodagen

  1. Johan says:

    “Men jag är feminist för att jag har könsskav”

    Och det är en fantastiskt bra anledning!
    Skulle vara roligt att hitta nåt 8 mars-evenemang som inte bara är girl power. Nåt tips på nån organisation eller nåt som kan ha nåt bra på g?

    • Det finns nog en del i de större städerna, framförallt 😀

    • Ylva says:

      Ska inte kvinnodagen mest handla om girlpower – att kvinnor är lika bra som män och för alla de kvinnor som kämpat för att vi skulle komma dit vi är idag?

      • Jag vet inte riktigt vad du menar, men det jag tycker är problemet med vissa sätt att uppmärksamma kvinnodagen på (och då syftar jag egentligen mer på media än på aktivistgrupper) är att det lätt blir ett sånt “tjejer är minsann bra de med (fast de är tjejer)”. Inte för att jag missunnar kvinnoidentifierade att fira sitt kön eller så, men jag tycker mig se att det brukar ske en liten vridning runt 8 mars, då såna inriktningar som är mer queera och ifrågasättande får stå tillbaks för den slätstrukna mainstreamfeminismen.

        Frågan jag ofta grubblar över är om jag borde ge mig in i kvinnodagsfirandet och försöka göra det mer queert, eller om det är bättre att hitta på en annan dag att fira?

        • Ylva says:

          Jag tänkte också att det lätt blev ett “fast de är kvinnor” över det hela. Men så fick jag den historiska bakgrunden och tänkte på alla de kvinnor som för 100 år sedan gick ut och demonstrerade för att deras män var ute i krig och deras barn fick svälta medan de själva inte hade något att säga till om. De satte ner foten och sa att nu får det vara nog. Och även idag så behövs det, världen om, människor som säger ifrån mot orättvisor.

          Idag i Sverige ligger debatten på nivå “jämställdhet” än “kvinnors rättigheter” och det handlar snarare om attitydförändring än lagändring. Att kalla den “kvinnodag” har ändå historiska själ, och tyvärr är det fortfarande kvinnor som oftast får vara andra klassens medborgare efter männen.

          Att du, som (lycklig?) könsblind, och i mångas ögon har en påtagligt könsöverskridande livsstil, känner dig kluven är fullt begripligt. Man måste inte ha bestämda åsikter om allt. Lycka till med funderingarna.

          • Ja, jag vet. Det är därför jag känner att jag vill lämna den ifred, för den historiska betydelsen är enorm och beundransvärd. Det jag egentligen är emot är väl att det så lätt blir en enda dag då man diskuterar jämställdhet, och så den nionde mars gör folk som vanligt…

  2. dean says:

    jag känner liknande som du. men jag känner så inför hela feministfrågan; jag tycker att i alla fall den bild och erfarenhet jag har av “feminismen”, är att det är så onyanserat, aggressivt (trodde inte jag skulle säga så, men jo), manshatande, förenklande, moralistiskt mm; jag köper det inte.
    så jag kallar mig av och till feminist, och tycker alltid det känns lika obekvämt att se mig som feminist eftersom det gör mig, i mina ögon, till någon jag inte är.

    apropå dela ut rosor-grejen så hade vi det när jag var med i ung vänster för några år sedan, och då gick det ut på att dela ut till kvinnor. jag kände mig lite kluven (tycker överhuvudtaget att kvinnodagen i vissa sammanhang blir väldigt äckligt klämkäckt “åh, ni kvinnor är så fina och duktiga, här har du en blomma för sånt gillar väl du”, bland folk som liksom inte reflekterar över orättvisor utan tror att det handlar om att hylla det svagare könet igen). sen hade vi åtminstone en liten lapp knutet till stjälken med nån info (typ “x% av alla kvinnor har blivit sexuellt trackaserade” eller liknande) som skulle få folk att tänka till lite.

    nu vill jag nog skriva ett eget inlägg om 8 mars. vet förresten inte vad jag skall göra i år, och känner mig inte så pepp på de systerskaps-engagemang som folk pratar om här. det känns sorgligt att jag känner mig så anti.

    • Jag kände det redan i somras, att Pride är fint, men det är lite väl mycket läggning och liggande och lite för lite genus, medan 8 mars ofta är lite för mycket hetero-cis-norm. Ibland önskar jag att det fanns en internationell genusdag eller nåt…

      • dean says:

        det borde genast införas! (jag hör redan genusbegreppshatarna morra i bakgrunden…)
        nu har jag aktiverat min feminist igen, och mejlat till Peaceandlove-festivalen angående deras sex kvinnliga bokade artister. det känns bra! 🙂

        • Heja! 😀

          Jag har haft idén i flera år, men 1. inte hittat något bra datum 2. inte exakt kunnat definiera vad dagen ska handla om och 3. inte kommit på något klatschigt namn 😛

  3. Pingback: Internationella kvinnodagen handlar inte om kvinnor « trollhare

  4. Pingback: Vilka kvinnor är alla kvinnor? « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *