Miss Landmine, Mr ADHD, Miss Autism och Misfit

Första gången jag hörde talas om Miss Landmine trodde jag att det var ett skämt. Sedan trodde jag att det var ett brittiskt projekt, eller kanske amerikanskt. Det visade sig vara en norsk fotograf som låg bakom:  Morten Traavik. Jag är fördomsfull, jag vet. Utställningen har väckt en hel del uppmärksamhet, och nu kommer den till Sverige och Stockholm.

Skärmdump från Miss Landmines hemsida. Logotyp med en tecknad  kvinna med prinsesskrona och ett "amputerat" ben.  Ansiktsbilder av kandidaterna med länkar till sidor där helkroppsbilder  finns

Tio kvinnor i en skönhetstävling; alla har de skadats av landminor. De flesta har amputerat ett ben, någon en fot. Priset de tävlar om: Tusen dollar och en protes. Och det är väl det som får mig att bestämma mig för vad jag egentligen tycker.

Det låter så vackert, manifestet:

THE MISS LANDMINE MANIFESTO

(in no particular order)

  • Female pride and empowerment.
  • Disabled pride and empowerment.
  • Global and local landmine awareness and information.
  • Challenge inferiority and/or guilt complexes that hinder creativity-
  • historical, cultural, social, personal, African, European.
  • Question established concepts of physical perfection.
  • Challenge old and ingrown concepts of cultural cooperation.
  • Celebrate true beauty.
  • Replace the passive term ‘Victim’ with the active term ‘Survivor’

And have a good time for all involved while doing so!

Men är det egentligen det man gör? Bilderna som sådana är genomtänkta, och jag gillar att de är tagna på ett sånt sätt att man varken döljer eller flyttar allt fokus till den kroppsdel som ett normativt öga förväntar sig ska finnas där. Problemet som jag ser det är allt runtomkring.

Det är ett fint syfte att vilja förbjuda landminor, stärka människors självkänsla, ifrågasätta skönhetsideal och allt det där. Men det faktum att man gör det till en grej att vinnaren får en protes från Norge, det är både äckligt och samtidigt träffsäkert. Det är precis det här som välgörenhet går ut på. Den vackraste flickan får 1000 dollar och en protes, så att hon kan röra sig lättare (och nästan bli “normal”). De andra får fortsätta som vanligt. Det är som när Carola ger sitt fadderbarn på Haiti en parfymflaska, när han inte har råd att äta eller gå i skolan. Det är som när politiker skänker sina sovsäckar till hemlösa istället för att ta itu med bostadsbristen.

Märk väl att jag inte har skrivit “funktionshindrad” eller “handikappad” en enda gång i texten ovan. Märk väl att jag inte har nämnt att de som tävlar i Miss Landmine Angola 2oo9 samtliga är svarta kvinnor. Märk väl att jag inte har nämnt att fotografen Morten Traavik, efter vad jag har förstått, är en icke-amputerad vit man. Märk väl att jag inte har nämnt att jag själv också är en icke-amputerad vit man. Sånt spelar naturligtvis in. Ingen av mina egna såkallade avvikelser, syndrom och diagnoser är egentligen synliga. Jag vet att det har ordnats skönhetstävlingar för transtjejer, men jag har inte hört något om transkillar – och jag har aldrig hört talas om en skönhetstävling för människor med neuropsykiatriska funktionshinder.

Mr ADHD. Miss Autism. Misfit.

Priset i Mr ADHD är medicinering, i Miss Autism en handdator som hjälpmedel, och i Misfit boendestöd. Tänk så fantastiskt att få den chansen – och tänk om huruvida du fick det inte byggde på dina behov utan på ytligh… Oj, hoppsan. Det är ju inte riktigt så fantastiskt ens i Sverige, utan det beror mycket på var man bor, i vilken ålder man är, om man är tillräckligt högljudd och om man överhuvudtaget kan få en diagnos. Västra Götaland kanske borde arrangera en skönhetstävling så att det snyggaste bokstavsfolket kan få hjälp. Det vore något.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Funkis, Funkispolitik, Genus, Internet, Kultur och media, NPF, NPF-hantering, NPF-vård, Politik, Trans* i media and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Miss Landmine, Mr ADHD, Miss Autism och Misfit

  1. Knut-Berit says:

  2. Knut-Berit says:

    Vet inte säkert vad jag ska tycka om “Miss Landmine”. Men jag väger nog över åt det positiva. Det skapar uppmärksamhet för problemet med landminor och visar att de som fått ett ben eller nåt bortsprängt är lika vackra som andra (vilket de kanske inte kände innan).

    Ang protesen så kan man ju se det som osmakligt. Men om jag vore hon som vann, då kanske jag skulle skita i det och bara vara glad över den. Man kan ju vända på det och se det från andra hållet. Hon får en protes som funkar. Kanske om man samlar in mer pengar att andra kan få det också. Hon kan visa för andra vad som går att göra.

    Man kan också göra som paret på filmen jag postade nyss. Använda det man har. Så vitt jag minns från när jag såg filmen först så vann de en tävling i konkurrens med helt friska människor (vad nu det innebär..).

    Idén med en skönhetstävling för neuropsykon (jo jag är sån själv, ta inte illa upp…) förstår jag inte alls. Vi ser väl inte annorlunda ut än andra? (Möjligen ser vi något yngre och fräschare ut. 🙂 Men det finns ingen poäng med det, eller gör det det?

    • Det är det som är min poäng: Det är lite konstigt att sätta kriterier utifrån kön och ålder och funktionshinder – men å andra sidan brukar ett informellt krav på att man saknar synliga funktionsnedsättningar i vanliga skönhetstävlingar.

  3. Knut-Berit says:

    I vanliga skönhetstävlingar ska man oftast vara ung, kvinna och ogift(!) (jo ett sånt krav brukar finnas, mammor göre sig icke besvär heller tror jag).

  4. Knut-Berit says:

    Men är poängen i denna tävling egentligen skönheten? Eller använder man bara skönhetstävlingen som ett medel för att uppnå nåt annat?

  5. Knut-Berit says:

    Du skriver ju själv att du känner dig vacker i din nya kropp. Ska inte dessa kvinnor få göra det då?

    Du ändrar din kropp så att den ska stämma med den du känner att du är.

    Ska inte dessa kvinnor få göra det? Ska de vara tvungna att stanna i den kropp som minorna gett dem?

  6. Minou says:

    Knut-Berit:
    Ska inte VARJE mindrabbad person få möjlighet till protes, är väl frågan. Ingen vill hindra vinnaren – men hur skaffar vi proteser till dem som INTE vann, och till dem som är för “fula” för att ens komma ifråga för en tävling?

  7. Prins Lando says:

    alla borde ju få proteser, förståss. Underligt upplägg och prisgivning. En undran jag själv fick var varför bara det handlar om européer och subsahariska (svarta) afrikanskor (ehuru nämnda som ‘afrikaner’ vilket ju inkluserar hela kontinenten), när de flesta amputerade nog finns i Asien numera…även de ofta skapade utav ‘européer’.

    Med alla fördomar tillhanda får man väl säga, ‘ett typiskt norskt projekt’:)

  8. JR says:

    Tänk vilken bra(!) diskussion det blivit både kring landminor och kvinnlig skönhet (läs:objektifiering). Jag tror syftet är uppnått av initiativtagaren.

    Det intressanta är ju också att tävlingen “förbjöds” (citationstecknen föranleds av att det inte finns någon lag i Kambodja som kan motivera ett förbud).
    Vad är det som är så provocerande? Kanske det faktum att denna auktoritära demokratis makthavare vilar på stöd från armén? Att den är rädd för förändringar som gör vanliga människors öden och liv synliga?
    Kanske för att den vägrar förstå att det är den traditionella synen på kvinnor som leder till de förfärligaste våldsdåd mot kvinnor (inte utländska influenser som de gång på på gång pekar på)? I denna traditionella syn på kvinnor ingår rollen att behaga män och utbredd acceptans att gå till prostituerade, inte minst om man är militär eller polis? I denna traditionella syn är förlorade oskulder och handikappade kvinnor något man gömmer undan.

    Med en sådan syn på kvinnor blir en skönhetstävling för minskadade kvinnor en provokation för de av landets män och kvinnor som vill behålla status quo.

    Samtidigt, det är en man som arrangerar “tävlingen”; vad betyder det? Prissumman kan tolkas som ett vanligt pris, men absolut också ironiskt (det kan förresten påminnas om att just proteser har man tillgång till i Kambodja även om man är fattig).
    Fortsätt diskutera! Jag själv som är bosatt i Kambodja sedan många år, är försiktigt välvillig. Men jag ser nog tävlingen mer som ett konstverk, eller till och med provokation. Och det här landet är så tyst så tyst…

    • Jo, det är väldigt dubbelt. Jag har förstått att det är ett speciellt läge i Kambodja eftersom man “förbjöd” tävlingen. Nu är den senaste tävlingen i Angola, och där vet jag inte hur det är med proteser? Och är de kambodjanska proteserna lika bra som de norska?

      Jag undrar om det hade känts mer bekvämt om det hade varit en amputerad icke-vit kvinna som hade stått bakom projektet. Då hade det antagligen inte tagit skruv på samma sätt.

  9. Knut-Berit says:

    Jo självklart borde alla som behöver det få proteser. Men som jag förstår det så är det en ensam kille som dragit igång projektet, han har väl inte råd att ge proteser till alla. Det han gjort är ju att skapa uppmärksamhet kring dessa människor som ingen skulle brytt sig om annars.

    Jag tänker lite på denna dikt av Stig Dagerman:
    “Jorden kan du inte göra om.
    Stilla din häftiga själ.
    Endast en sak kan du göra:
    en annan människa väl.
    Men detta är redan så mycket
    att själva stjärnorna ler.
    En hungrande människa mindre
    betyder en broder mer”

    • Ja, och det är ju det som är det dubbla, som jag ser det. Det stora pluset är att det lyfter frågan om landminor, och pressar på ett förbud, och att en enda person kan få en protes.

      Men sedan kan man blanda in mer cripa tankegångar och fråga vad en ensam protes gör. Gör den samhället mer tillgängligt? Gör den att människor ser på synliga funkisar annorlunda? I Norge/Sverige/västvärlden och i Kambodja/Angola etc?

  10. Men vad är det som diskuteras, egentligen? Att Miss Landmine inte räddar hela världen i ett enda slag, och Morten Traavik borde gjort mer? Inte någonstans ser jag att man vänder sin avsky mot de som tillverkar minorna, mot de som använder minorna. Nej, istället är det tävlingen Miss Landmine som är det stora fördärvet. Allvarligt talat, jag förstår inte.

    OK, skönhetstävlingar kanske inte är det bästa. En protes kanske inte gör någon större skillnad. Visst, de flesta återvänder till vardagen efter tävlingen, men vem gör inte det efter en exraordinär upplevelse? Och vad är det som säger att just dessa kvinnor inte själva ska få vara med i en sådan tävling, om den finns, och om de vill? Jag skulle gärna se en Mr Landmine också, om någon vill ordna en sådan.

    Men på en skala så kan jag tycka att bland de värsta saker vi kan hitta på som människor så är det att starta och genomföra krigshandlingar, eftersom det för med så oerhört myket elände. Kanske det mesta eländiga som människor kan råka ut för, bland annat av ett skäl – det hade aldrig behövt hända. Man kan avstå från krig. Men det händer. Miss Landmine är ett sätt att väcka uppmärksamhet kring frågan, men det är inte den perfekta lösningen på ett problem.

    Så, man kan välja att förstå syftet och sympatisera med det. Eller välja att inte förstå. Och väljer man att inte förstå, ja då är frågan: gagnar det offren för minorna bäst?

    • Nej, det är inte det som är min poäng. Jag gillar idén att uppmärksamma frågan med landminor. Det är själva upplägget som är problemet: Att man gör något som borde vara en mänsklig rättighet till ett pris i en tävling. Men samtidigt vet jag att det är precis så världen fungerar.

  11. Knut-Berit says:

    Ja du har en poäng där. Det är nåt osmakligt i själva priset. Frågan är om det är medvetet (för att just väcka debatt) eller omedvetet?

    Sen om det gör nån nytta eller ej att ge en protes till en enstaka tjej, det beror nog rätt mycket på tjejen som får den. Om hon bara tar den och går vidare med sitt liv då gör den ju inte mycket nytta i det stora hela. Förutom för henne då. Men om hon använder den till att visa vad som går att göra och försöker driva på att fler ska få likadana, då kan det ju göra nytta.

  12. Knut-Berit says:

    Fast sen borde det ju faktiskt också vara en mänsklig rättighet att slippa få sitt ben (eller annan kroppsdel) bortsprängt av en mina. Då skulle man inte behöva dela ut proteser.
    (Ok, det finns förstås folk som förlorar kroppsdelar i olyckor, men det är inte samma sak, eller hur?)

    Men nånstans så är det kanske just detta som är poängen. Om minorna försvinner så finns det inget behov av vare sig “Miss Landmine” eller protespriser.

  13. Immanuel: Vad jag menar är att man inte kan belasta vare sig tävlingen eller Morten för att INTE dela ut proteser till alla i hela världen. Det hade varit en helt annan femma om det varit FN som ordnade tävlingen. Eller Bofors.

    Knut-Berit: Huvudet på spiken! Att inte bli lemlästad är rättigheten.

    • Jo, jag vet. Och det är inte heller det jag kritiserar.

      • Men vad är det du kritiserar? Jag blir nog lite förvirrad.

        • Det cyniska i att det Traavik egentligen gör är precis samma sak som hela världen gör, fast mindre uppenbart. Världsordningen bygger på att vissa ytliga egenskaper premieras och ger vissa människor fördelar pga. deras utseende, och det de vinner är sånt som egentligen borde vara en mänsklig rättighet.

          • Knut-Berit says:

            Fast det stämmer inte. Jag var snygg när jag var yngre, för sådär 20-25 år sen. Det ser jag när jag tittar på bilder. Men jag begrep inte det då. Jag hade ingen fördel alls av det, eftersom jag inte begrep att jag var snygg. Jag trodde jag var tvungen att bli snyggare för att vara värd nåt.

            Självförtroende är mycket viktigare än utseende.

            (För den som ev undrar så är jag biologiskt kvinna, mentalt dock en blandning… därav namnvalet…)

  14. eternelle says:

    Hej,

    Som jag ser det är det acceptabelt som konstnärligt statement att göra EN tävling, även om jag kan tycka att det vore rimligare att dela ut vinsten bland samtliga deltagare. Samtidigt ligger det kanske någon poäng i att löpa linan ut och dra cynismen till sin spets? Att däremot anordna ytterligare en och nu kanske en tredje 2011 är som att Anna Odell skulle ställa sig på en ny bro och vråla varje vår. Det tillför liksom inget nytt utan det som tidigare var ett konstnärligt statement blir helt enkelt en freakshow.

    Därutöver har jag andra funderingar, frågor som säkerligen har fullt accepterbara svar. Till exempel fick vinnaren 1000 dollar och en protes i titan. Norska kulturrådet gav konstnären 800.000 NKr, dvs ca. 960.000 SKR. (1000 dollar ~ 7117 SKR.) Hur mycket kostade protesen och hur spenderades resterande 900.000 (?) kronor?

    • DET var en mycket bra fråga…

      • Knut-Berit says:

        Där håller jag helt med, det är en bra fråga… om allt gått ärligt till så finns det bra svar. Om inte… tjaa…

        • Fast en protes ÄR ganska dyr. Och så finns det omkostnader såklart. Men syftet med projektet är nog inte i första hand att dela ut en protes?

        • Det är nog inte så konstigt. Det är många som varit involverade och de ska avlönas. Jag skulle tippa på att 800 000 NOK räcker till 3-5 helårslöner (inklusive alla skatter). Kollar man på “Credits” för Cambodia 2009 så framgår det att det är en del personer involverade. Observera att man också listar “Landmine producers” där, ironi antar jag.

  15. Knut-Berit says:

    Man kan undra om det finns nån utvärdering av det 1:a projektet. Vad hände efter att tjejen fått protesen? Vad hände med de andra deltagarna i tävlingen? Fick de bättre självförtroende? Ledde det hela till nåt positivt som spreds? Hur gick det med minorna?

    Om utfallet var positivt så kan jag nog förstå att man vill prova igen i ett nytt land. Kulturen i Kambodja är uppenbarligen annorlunda. Vad innebär det att tävlingen förbjöds? Är det positivt (stolthet, anti-freakshow), eller negativt (vi har inga minor… de skadade finns inte…)?

  16. eternelle says:

    3-5 helårsanställda låter orimligt. Är det verkligen folk som lever året runt på dessa tävlingar? Däremot kan jag tänka mig att det kostat en del att bygga upp hemsidan. Och så har man ju fotat en del och säkert haft jippon på plats och så mediakontakter och kanske lite mutor hit och dit för att få fortsätta. Så det stämmer säkert.

    Jag tror inte man ska se det som ett biståndsprojekt. Frågan är om det är ett konstverk eller en skönhetstävling. Jag funderar över om det kanske är just i den interaktiva utbytet som Miss Landmine förvandlas från en tävling till ett konstverk. Som betraktare klickar man sig fram, sida efter sida, bilderna är estetiska och texten är mild. Endast en rad små, små detaljer stör. Som myggbett innan man kliat första gången. Men så kommer man till den interaktiva förväntningen. Vote. Och i samma ögonblick förväntas man ta steget från betraktare till medansvarig för dessa kvinnor.

    Betraktaren, som kan omfatta en rad olika ”är” men som med största säkerhet också är en rad ”är inte”. Betraktaren är (troligtvis) inte en amputerad svart kvinna från Angola med försörjningssvårigheter. Betraktaren är helt klart Internetanvändare – med allt vad det innebär av komfort, läskunnighet och ekonomiska förutsättningar. ”Är” förväntas således ta en del av ansvaret av ”är intes” framtid och därtill välja en person av tjugo. Att välja innebär att välja bort. På vilka kriterier ska man välja? Som betraktare ser jag en kort beskrivning av varje kvinna och nu kliar myggbetten. Ska jag välja utifrån ålder, namn eller favoritfärg? Antalet barn, framtidsdrömmar eller märket på minan som sprängt bort en del av kroppen? Minan som på något sätt symboliserar i-ländernas ekonomiska cynism. Kostnadseffektiv. Minan, kriget, soldaten, (mannen), ställs mot skönheten, den skadade, svaga, (kvinnan). Tävlingen, den svaga skönheten, (kvinnan), ytterligare försvagad av minan, (mannen), ber om den starkes, i-landsmedborgarnas, (mannens), röst och nåd. Jag ser det som en tämligen övertydlig demonstration av makt.

    Jag ser ingen anledning att rösta. Är det ett fegt sätt att inte ta ställning? Ta ställning för vad? Det finns ingen knapp ”I’m against war”. Betraktaren erbjuds inte ett egentligt val. I stället erbjuds vi att mer eller mindre oreflekterat inordna oss i den förutbestämda maktordningen.

    Eller är det en tävling? Och om man då ser på det ur ett maktperspektiv, är den verkligen etiskt försvarbar?

    • Jag gillar verkligen din analys! Jag tror att det är ett konstverk i första hand, och att de psykologiska processer det startar hos åskådaren/röstaren är en del av konstverket, kanske? Jag vet inte.

  17. Eternelle: Mycket bra skrivet! Precis så komplext är det, och så borde vi tänka när vi ställs inför detta. Inte att det är en dålig tävling och fy fan så jävla kass att någon annan, som gör något, inte gör mer.

    Min gissning om hur långt pengarna räcker ska inte tas bokstavligt, det var bara för att ge en uppfattning till hur långt sådär 1 miljon kronor räcker. Vi har många munnar vi vill mätta, speciellt den egna. Och i alla biståndsprojekt så är det nog just till löner pengarna går. Det avgörande är vad man gör med tiden som man är avlönad för.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *