Någon måste inte dö

“Det är alltid någon som måste alltid dö innan något händer. Annars fortsätter livet som om det inte finns några problem. Nej, någon måste alltid dö först. Och sedan vaknar alla, men då är det för sent. Det är därför någon måste dö.”

Del I av Ben X

Så börjar Ben X, en belgisk film som jag såg för ett tag sedan. Bens mamma sitter och pratar in i kameran. Ben spelar datorspel. Sedan får man lära sig att Ben har Aspergers syndrom, att han är mobbad i skolan, att han spelar ett spel där det finns en tjej som han är kär i, men som han aldrig har träffat. Hela filmen bygger fram mot någonting som man anar är hans död. Självmord.

Exakt vad som egentligen händer vill jag inte avslöja, men på sätt och vis är det någon som dör i filmen, och på sätt och vis inte. När man ser slutet framstår mammans ord på ett helt annat sätt.

Nej, någon måste inte dö. Det händer hela tiden att människor inte dör, men att saker och ting förändras ändå.

Jag tänker ofta tillbaka på hur det var förr, på den tiden jag själv levde med döden i bakhasorna. Det var det enda jag visste då, men idag gör jag det inte längre. Jag tänker på hur jag och de andra jag kände som var lika självdestruktiva pratade om döden. Vi var alla så olika. Någon såg sin död som ett straff mot de som hade skadat henom. Någon annan såg det som en teaterföreställning, där hon hoppades att den hon älskade mest i hela världen skulle förstå vad han gått miste om, men försent – hon skulle dö i hans armar. Någon tredje orkade bara inte leva. Någon fjärde sa inget alls. Och så jag, som såg det mer som en plikt, eftersom jag var helt borta i mina tvångstankar.

Jag vet inte hur det är med de andra idag. Vi tappade kontakten. Jag tror faktiskt att vi fortfarande lever allihop.

Jag önskar att jag hade vetat att det var okej att vilja leva. Att man fick det, även om man var konstigast i hela världen. Att man kunde ha rätt att välja bort människor som man inte mådde bra av. Att man inte behövde ta en massa skit. Att det var okej att göra fel, att ångra sig, att ramla. Att det var möjligt att ta sig upp på fötter, även när folk förutsatte att man skulle kunna gå “igen” när man aldrig tagit ett steg i hela sitt liv. Att det gick att förändra saker, fast man inte visste något annat än det som var.

Jag vill krossa myten om att någon måste dö. Det är inte sant.

***

Det här inlägget skrev jag egentligen igår, men det blev inte postat pga. wordpress-buggar. Idag läser jag om ännu ett självmord. Skådespelaren Emil Forselius valde att ta sitt liv, 35 år gammal. Inlägget är egentligen inte relaterat till händelsen, men det råkade sammanträffa i tid.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Kultur och media, NPF, NPF i media, NPF-vård, Överlevnadshandbok, Psykiatri, Psykologi, Självkänsla, Skam and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Någon måste inte dö

  1. Victoria says:

    Så fint du skriver.
    Blev faktiskt ledsen när jag läste om skådespelaren Emil Forselius självmord. Innan visste jag inte vad han hette. Men det till synes signallösa självmordet väcker tankar om att det kan drabba oss alla.

  2. SisterofNight says:

    Det finns inga självmord som handlar om signaler. Självmord handlar om andra saker, som till slut stressar sönder en människa så hårt att den inte ser någon annan utväg.

    • Jag håller med, men jag tror att du och Victoria pratar om olika saker. Att människor märker vad som händer är en annan sak än att medvetet försöka skicka signaler.

      • Dr Sigmund Zoid says:

        Håller bara med om att det är olika saker. Jag påstår också att där är två olika sorters självmord. De som verkligen bestämt sig – de misslyckas inte med det, de har planerat det noga – och de signaler som omgivningen får är oftast att saker är bättre än hur det var för en tid sedan, om de alls skickat signaler om att de mår dåligt från början. Dessa är “signallösa” och de efterlevande kan nog inte alltid hitta “signaler som de missade”.

        Det som försöker eller lyckas med självmord från impuls och/eller som ett rop på hjälp. Dessa sänder oftast – tydliga eller subtila -signaler om att de inte mår bra.§1

        Jag läste en gripande artikel i “Förgätmigej”, SPES tidning, av en psykolog/terapeut (minns ej) som “förlorade” en klient och han var verkligen en som bestämt sig men inte visade det. Tyvärr snodde jag inte den tidningen från avd jag låg på så jag kan inte säga vilket nummer det var.

        Jag vill dock slå ett slag för artikel på sidan 32 i nr 2 2007 af Förgätmigej som har den pretto titeln “Äntligen – ny metod för att upptäcka suicidrisk i tid” – teorin må verka mekanisk och simpel men teorin om att mäta på när en persons nervsystem slutar reagera som normalt på enkel stimuli så är det en person i riskzonen för “förvänta er inga signaler.”.
        “Jag vill krossa myten om att någon måste dö. Det är inte sant.”

  3. dam i tofflor says:

    Hittade följande i maskroskvinnans blogg. Jag är särskilt förtjust i det första tipset:

    FEM TIPS FÖR ATT KÄNNA SIG NÖJD MED SIG SJÄLV

    1. Inse att bara det faktum att du är född, visar att du har rätt att existera.

    2. Sätt dig ned med en vän eller partner och säg bara bekräftande saker till varandra varannan gång – minst tre saker, max. fem.

    3. Tacka varje kväll för tre saker under den gångna dagen, då inser du att du är en människa som uppskattar livet.

    4. Tänk på tre människor från din barndom som du tyckte om. Tänk igenom vad de skulle säga till dig om dig själv.

    5. Säg tre bekräftande saker till andra varje dag och iaktta sedan resultatet.

    Upphoskvinnan till detta lär vara psykologen Lili Skarby.

  4. MiaM says:

    När jag blir stor ska jag se om Ben X fast med begriplig översättning. (Jag har sett den men med helt makalöst usel textning, och jag förstår inte mycket av det talade språket)…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *