Vad jag önskar att jag vetat om kön första gången jag var tonåring

Det händer att jag känner mig nära människor jag aldrig träffat, aldrig ens chattat eller mailat med och som jag aldrig läst ett enda blogginlägg av tidigare. Det gjorde jag idag. Om jag hade bloggat våren 2002, när jag var 21, så hade jag förmodligen skrivit samma sak. Den gången var jag inte helt säker på vad jag var, utan mest på vad jag behövde. Det jag läste idag får mig att vilja berätta det jag tänkt berätta i något år eller så, men inte riktigt vetat hur.

Jag skulle vilja berätta vad jag önskar att jag vetat om kön, könsidentitet, kroppar, hormoner, relationer, identitet, självbild, könsroller, psykiatrin och allt annat då, när jag var på väg att börja. Jag skulle vilja berätta det på ett positivt sätt och utan att älta det negativa. Jag skulle vilja berätta på ett sätt som inte letar syndabockar eller försöker komma på vad som hade hänt “om inte”. Jag skulle vilja förklara hur saker och ting fungerar, utan att förolämpa folk som inte vet bättre och som ett stöd till de som försöker förstå.

Så min upplysningskampanj “Allt du inte visste att du inte visste om trans” går in i en annan fas. Mindre skriva på näsan, mer förklaringar. Vi kan börja redan nu:

  1. Det blir bättre.

Det är en klyscha, men det behöver inte vara osant för det. Visst händer det att transpersoner blir utsatta för hatbrott, mobbing, diskriminering och trakasserier när de kommer ut, och visst händer det att man möts av ett massivt berg av ren och skär okunskap, men för många blir det faktiskt bättre när de bestämmer sig för att vara ärliga mot sig själva. Om man behöver könskorrigerande behandling, så kommer den antagligen att göra att man mår ännu bättre.

I det första blogginlägget där jag vågade nämna ordet “könsbyte” första gången, så skrev jag “Smärta? Trakasserier? Självklart”. Jag såg det verkligen som något jag fick räkna med, att jag hade något oerhört jobbigt att vänta. Det jag inte visste var att jag snarare var på väg att lämna den jobbigaste biten bakom mig. Det händer att folk tror att en könskorrigeringsprocess måste vara en jättejobbig tid, och ofta är det också det – men det de lätt glömmer är att anledningen till varför man faktiskt fortsätter är för att det ändå är bättre än det liv man hade innan.

Är det något som man som anhörig till en transperson ska oroa sig för är det kanske inte i första hand att den man älskar kommer att fatta fel beslut, eller utsättas för medicinska risker i samband med eventuell behandling, eller faktiskt inte heller att de ska bli nedslagna i en mörk gränd. Det man ska oroa sig för är att den man älskar ska ge upp hoppet. Oavsett om man behöver könskorrigering eller inte, så är antagligen risken för självmord större än risken att dö på operationsbordet, eller risken för att bli utsatt för grova hatbrott – men den risken minskar dramatiskt om man kan leva öppet och få stöd av omgivningen. Familj, vänner, klasskompisar, lärare, släktingar, arbetsgivare, kollegor, bekanta, vårdpersonal, sochandläggare, arbetsförmedlare, myndighetspersoner av olika slag kan alla hjälpa – eller stjälpa. Jag vet att det finns de som ifrågasätter värdet av en särskild HBT-cerifiering av olika arbetsplatser, men jag skulle vilja att alla människor hade fått lära sig HBT-kompetens, som om det var en självklar del av allmänbildningen.

Ofta får transpersoner själva lägga ner en massa tid på att lära ut saker till människor som egentligen borde veta. En läkare vars patient berättar att hon är kvinna, men föddes med manlig kropp och har gjort en könskorrigering, borde förstå att det är ett informativt svar på frågan “när hade du mens senast?”, och inte upprepa frågan. En barnmorska borde veta vad “transsexuell” betyder. Vem som helst borde förstå att om en person ber om att få bli uppropad som Gunilla i väntrummet så är det respektlöst att ropa upp Gunnar. Socialhandläggare och sjukvårdspersonal borde veta att det är en dålig idé att placera transpersoner på boenden och sjukrum efter juridiskt kön. Alla som jobbar med människor borde ha grundläggande transkompetens, och inte stå handfallna när det kommer en transperson som patient, klient, brukare eller vad man nu kallar dem. Såna saker kan betyda otroligt mycket.

Det blir bättre, både för en själv och för världen i stort. Det tar tid, det kanske inte blir precis som man förväntat sig och vägen kan vara krokigare än man kunnat ana – men så länge man inte lägger sig ner och ger upp, så kommer man i alla fall framåt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Allt du inte visste att du inte visste om trans, Barn och genus, Genus, HBTQ, Internet, Könsidentitet, Kroppstankar, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Självkänsla, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Vad jag önskar att jag vetat om kön första gången jag var tonåring

  1. Pernilla says:

    Hej och tack för din kommentar!
    Jag är på intet sätt orolig, bara reflekterade lite över de tankar som dyker upp efter en sån dokumentär. Dock tycker jag att det kan diskuteras när det sätts in behandlingar av den typen som kommer att ge konsekvenser resten av livet, på unga barn som inte har hunnit leva tillräckligt länge för att ta ställning till olika beslut.

    Vänligen,
    Pernilla

  2. Alma says:

    jag tycker det är väldigt opassande och nästan elakt att hänga ut mej så när jag är väldigt anonym om det hela. det du har läst är i min privata blogg, jag visste inte att man kunde hitta denna genom RSS. i denna bloggen skriver jag om allt, verkligen allt som rör sej inom mej. i den andra bloggen är jag helt “vanlig” och neutral. jag visar inga känslor eller tankar utan jag berättar oftast om helt “vanliga” saker. (förutom nu då när jag har “kommit ut”)

    men sammtidigt känner jag tacksammhet och blir glad över att du tar dej tid att läsa och skriva vad du tycker om det hela och sedan skriver en text som relaterar till det jag har skrivit.
    så jag vet inte vad jag ska känna.
    tack för ditt stöd i alla fall, och nu hittade jag din blogg, det är ju också bra eftersom då har jag något att läsa av en som “är som jag”.
    ha det bra!

  3. Alma says:

    nej, jag tycker inte att du ska ta bort det för det

  4. Alma says:

    ta inte bort det hela nu när du har lagt ner så mycket tid i det. desutom gillar jag det du skrev så låt det vara kvar!

  5. Alma says:

    såg det, tack så mycket 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *