Det räcker inte med att säga “självmord”

Med ojämna mellanrum dyker det upp någon slags debatt: De som vill att man pratar om självmord mot de som inte vill att man pratar om det. Jag står på båda sidorna.

När journalister frossar i detaljer, beskriver minut för minut av någons sista dygn i livet och kanske tillochmed publicerar bilder från platsen där personen hittades eller från övervakningskameror en stund innan (något som är vanligt i tex. USA), och redogör noga för förberedelserna men sedan släpper allt och bara konstaterar att när hen hittades var det redan för sent – då är jag inte sen att instämma i att det behövs en spärr för vad som egentligen skrivs. Sådana texter är rena självmordsmanualer. Man får lära sig vilka mediciner och i vilka doser någon tog, eller hur någon kom på ett nytt sätt att hänga sig. Lägg därtill att om man låter kända människor få uttala sig om vilken fantastisk person hen var, så är det inte så konstigt att en del tänker att det krävs att man dör för att bli uppskattad.

Men när man istället vill tysta ner allt och inte prata om självmord överhuvudtaget, så sänder man ut andra signaler: Att självmord och psykisk ohälsa är något att skämmas för, att det är något som ska vara dolt av tunga lager av skuldkänslor – både hos de som har självmordstankar och hos de efterlevande.

Jag är övertygad om att man måste våga prata om självmord, men att ändamålen inte alltid helgar medlen. Man måste fråga sig VAD man säger när man pratar om självmord, och VARFÖR man gör det. För att som journalist sälja lösnummer och få uppmärksamhet? För att som personligen berörd få tröst och känna sig mindre ensam och maktlös? För att som oberörd medmänniska känna sig djupsinnig och seriös och god? För att som anhörig bemöta rykten och missförstånd, och kanske med ett svagt hopp om att kunna förhindra att det händer igen?

Det räcker inte med att säga “självmord”. Det räcker inte med att prata om detaljer, enskilda människor och tragiska öden. Det räcker inte heller att diskutera statistik fram och tillbaka. Jag tror att man måste hitta ett nytt sätt att prata om självmord på, som inte fastnar i samma gamla mönster. Önskar bara att jag visste hur.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Internet, Överlevnadshandbok, Psykiatri, Psykologi, Skam, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Det räcker inte med att säga “självmord”

  1. SisterofNight says:

    Utmärkt ide: att låta dem som försökt begå självmord berätta, anonymt, givetvis om de vill.

    Att forska genom att låta de som försökt begå självmord själva komma till tals.
    Såg nån studie som gjorde just den, svensk, och den var rätt unik för man lyssnar ju som vanligt inte på de personerna i vården i regel. Personer som misslyckats ta livet av sig hade intervjuats.

    Det som tycktes vara bland det viktigaste var att alla personer beskrev att de av olika anledningar var så sönderstressade att de “slutade fungera” i sina hjärnfunktioner som “normalt”.
    De förlorade sin förmåga att be om hjälp, tänka, lösa sina problem, sova, äta, vila ordentligt mm.
    Hjärnan orkar inte hur mkt och lång tid av stress utan att det sätter spår. Jämför med hur dåligt man fungerar utan bra sömn el mat.

    Så där kommer helhetsperspektiven in: vård, psykosocial hjälp, egen träning i att stärka sig själv och annat. Innan det går för långt och man blir så slutkörd och förvirrad att man inte ser någon annan utväg.

    Sjukdom, förlust av närstående och en rad andra faktorer är ju välkända som stressfaktorer.
    Där kan man alltså göra mkt förebyggande.

    Det är några tankebanor. Fler dör ju i självmord än i trafiken. Där har vi nollvision.
    Varför har vi inte det ang självmord?!
    Varför utreds inte alla självmord där man i detalj går igenom hur man kunde ha gjort annat.

    Myten att “varje självmord är ett rop på hjälp” är oerhört tröttsam. Varför finns den kvar?
    Det handlar om att en person bara vill försvinna. Ett livshotande tillstånd.

    Haverikommision för varje självmord. Nu.

    • Det finns ju en regel som säger att alla självmord inom en månad efter en kontakt med psykiatrin måste utredas. Men det undrar jag vad det egentligen leder till? Vad händer med de utredningarna?

      Sedan tror jag att det är mycket som du säger att man är sönderstressad. Det gör så otroligt mycket när man redan är deprimerad att aldrig sova ut, att inte äta, inte fixa nånting. Jag tror ärligt talat att såna funktioner som ett välfungerande boendestödssystem kan rädda liv, om det är det som behövs för att få de mest grundläggande behoven att fungera.

      • Innie says:

        Du undrar vad utredningarna leder till – Socialstyrelsen utreder enligt Lex Maria, de är skyldiga att tala både med personal och anhöriga (och patienten i de fall det gäller ett allvarligt suicidförsök där pat. överlevt) men ofta får tyvärr patient/anhörigperspektivet föga förvånande stryka på foten. Socialstyrelsen riktar sedan antingen kritik mot vårdgivaren och raddar upp ett antal punkter på vilka denna måste bättra sej, eller kommer fram till att självmordet inte med rimliga medel kunnat förhindras. Vårdgivaren säger förlåt i ett brev och förklarar vad de ska göra för att inte upprepa sig, och fallet avslutas.

        Nu kan jag också vara ruskigt cynisk efter att i snart ett år granskat Socialstyrelsens tillsyns- och granskningsverksamhet, men tyvärr är det inte ofta kritiken leder till särskilt omvälvande förändringar. En uppdatering i klinikens riktlinjer för dokumentation, någon håller ett tiominuters snack om vikten av att suicidskatta och sen tar resurserna slut.

  2. Jag håller med dej. Fullständigt. Mitt liv har varit kaos (är snart 61) nästan hela tiden. Där har funnits ångest, panik, depresserioner mm You name it…. Och självmordsförsök. Men alltså misslyckats i o m att jag skriver det här. MEN jag har ALLTID talat om mina problem med alla jag mött. På arbetsplatser, bland vänner och bekanta. De har stannat kvar och är mina vänner fortfarande. De vet hur hispig jag är. Men att det går över efter en stund, kanske… MAN ska ALDRIG känna skam för att man har psykiska problem, var det månne vara. Då blir det bara värre. Då finns det sjukdomar i stället, som man skaffar sej själv. Det är mer skamligt tycker jag. Men ett skitpsyke, kan man inte hjälpa att man har.
    Ha det BÄST / Monica

    • Finns det verkligen såna sjukdomar som man skaffar sig själv? Det är ju inte direkt som om man väljer att födas med alkoholistgener, tex, och det är inte direkt som om man väljer när man kanske är 13-14 och tar sin första fylla att man ska sluta som a-lagare. Så jag vet inte om det finns någon sjukdom som borde vara skamlig?

  3. Nej, du har alldeles rätt. Men jag menar; att om jag har en bekant, som jag vet ligger i snininfluensan, då går jag naturligtvis inte och blir smittad av den personen. Eller hur? Det finns massor med influensor, så det var det jag menade. Men det är klart att det inte är skamligt…. vilken sjukdom man än har…. Men tillbaka till det här med självmord. Det skulle aldrig funka med en undersökning av det slaget Sister of Night skrev om. Det skulle bara bli en massa fjanteri. Har inte särskild positiva erfarenheter av “psyket”. Och för att RIKTIGT kunna förstå hur djävligt dålig man mår, när man försöker med självmord, tror jag man själv måste ha gått igenom en massa “obehagligheter” för att sätta sej in i hur/om man tänker. I mina fall har jag inte tänkt alls. Utan vaknat några dygn efteråt, att jag fått en blackout och försökt ta mitt liv. Så det finns otaliga olika anledningar till självmord, och försök till…
    Kram Monica.

    • Jag håller med om att det är väldigt svårt att forska om självmord, bl.a. eftersom det beror på så många olika saker, men också för att det är svårt att öht kunna förklara vad man tänkte och kände, för man kanske som du säger inte tänkte eller kände alls. Men då är det i sig en sån sak att undersöka: Hur hamnar man i det tillståndet? Osv.

      Det jag ser som ett problem är att de enda man kan intervjua är de som “misslyckats”. Om man ska se det rent krasst vetenskapligt så blir det ju en snedvridning då de man egentligen skulle vilja veta något om är de “lyckade” självmordsförsöken, hur de hade kunnat förhindras.

  4. Det är lika viktigt det. Och en annan sak. “Misslyckat” självmord. Det är ju för den drabbade en verklig miss. Om man hade planerat det. Och jag tror, av erfarenhet, att de flesta försök till självmord, innerst inne hos personen ifråga, är planerat. Jag vill dö. Men jag tänker inte försöka igen. Misslyckas. För jag har inte så värst mycket kvar att göra på denna jord. Synd att man inte kan tala med de “döda”. Då hade de kunnat göra en undersökning… Får ta siare till hjälp.

  5. tr says:

    jag förstår vad du menar, men självmord i media är en nästan omöjlig balansgång. Åtminstonde om man fokuserar på journalistisk etik (ja, tro det eller ej, men det finns vissa grundstenar). Jag läste media och då kom det upp just en diskussion om självmord, om det är något som man ska skriva om och rapportera. Jag menar naturligtvis inte debatter eller information, jag menar dödsrapporter, det är ju inte konstigt när man skriver om att någon dör i en bilolycka, trots att det är fler som dör i självmord. Men som sagt, etiken. Handlar det om privatpersoner så går man ju främst efter hur känsligt det är. Självmord är ju som sagt tabu redan, och för anhöriga är det känsligare om en närstående dör via självmord eller något annat. Så det respekteras, det är en tragedi som av respekt för familjen inte tas upp i tidningar och nyheter. Är det någon kändis så gäller ju inte de reglerna… suck
    Jag tycker att det är både bra och dåligt. Genom att agera av respekten för anhöriga så ökar man tabut och skammen. Hade man rapporterat, åtminstone en liten notis, så hade folk reagerat kraftigare på statistiken och det hade definitivt hänt något för att ändra på saken. Sen kanske de anhöriga vill att världen ska veta, så att det kan ske någon förändring.
    Men som sagt, det är en tunn tunn tråd att balansera på

    • Jo, jag vet. Och jag tycker absolut inte att man ska gå emot de anhörigas vilja, men samtidigt tror jag att det kan finnas ett väldigt starkt socialt tryck bland de efterlevande att inte prata om det vare sig sinsemellan eller utåt. Det är ju inte nödvändigtvis så att alla anhöriga tycker likadant.

  6. Neuromal says:

    När jag såg studien som SisterOfNight pratar om så kände jag direkt “Det var PRECIS så det var!” Stresskaoset i huvudet, alla tankar far runt som ADHD gånger 10000, och så konstant gråt och ångest och hålkänslan i hjärtat. Jag har BARA försökt en gång. Det har jag blivit påmind om konstant av psykvården sedan dess, att det BARA var en gång. När det nämns att man försökt ta livet av sig eller varit inlagd på slutenvård så antar alla vårdgivare att det inte är första gången. På den “frivilliga” (INTE) slutenvården blev jag både behandlad som skit och som en alien, för att jag inte var så psykiskt sjuk som de andra typ. Jag kände mig i vägen samtidigt som de sa att jag inte fick åka hem (lögn). De visste inte hur man behandlar människor som människor.

    Innan jag hamnar för OT, så vill jag säga att den känslan, “Det var ju precis så det var”, det kändes SÅ bra, för jag har inte haft någon att dela allt det här med. Jag litar inte på psykvården längre och kan inte prata med vänner (de gånger jag försökt så har den andra tystnat och bytt samtalsämne, eller dumförklarat/misstrott mig). Så jag tycker verkligen, prata mer om det här, och intervjua de som misslyckats! Jättebra initiativ! Så kanske man kan lära sig av andra hur man kommer ifrån de här tankarna, för det har jag verkligen inte gjort.

    Tack för att du tar upp det här Trollhare. Hoppas du mår bättre snart, efter det som hände dig.

    • Ja, jag har funderat ett tag på det du säger. Mina upplevelser från “frivillig” slutenvård liknar dina, tror jag. Men ge inte upp. Det finns de som är riktigt bra, det gäller bara att hitta dem, hålla fast vid dem och lära sig vad man ska säga.

  7. Innie says:

    Jag håller med dej till fullo – vi måste våga tala om självmord, men när det görs i media så måste det göras utan sensation och sanslös detaljrikedom. WHO har utarbetat riktlinjer för media och hur de på ett bra sätt kan rapportera om just självmord, hela dokumentet (22 sidor) finns här http://www.who.int/mental_health/prevention/suicide/resource_media.pdf
    Där finns också en sammanfattning i punktform som betonar de allra viktigaste delarna, tex:

    * Avoid language which sensationalizes or normalizes suicide,
    or presents it as a solution to problems
    * Avoid prominent placement and undue repetition of stories
    about suicide
    * Avoid explicit description of the method used in a completed
    or attempted suicide
    * Avoid explicit description of the method used in a completed
    or attempted suicide
    * Avoid providing detailed information about the site of a
    completed or attempted suicide
    * Word headlines carefully
    * Exercise caution in using photographs or video footage
    * Take particular care in reporting celebrity suicides

    Om dessa “regler” skulle följas av media tror jag att vi skulle ha ett avsevärt bättre utgångsläge för att kunna samtala om självmord på ett sätt som faktiskt kan leda någon vart.
    Och tack för att du lyfter det här förresten!

    • Mycket bra skrivet! Jag tycker btw att svensk media är aningen mer samsade än vad brittisk och amerikansk media brukar vara, men det säger kanske mest om de senare…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *