Internationella kvinnodagen handlar inte om kvinnor

Imorgon smäller det. Imorgon är det internationella kvinnodagen, och dagen till ära deltar jag i en bloggstafett. Imorgon är den dag på året då det diskuteras jämställdhet och genus överallt, det släpps nya rapporter som visar hur dåligt och hur bra det är i Sverige och i resten av världen, och det skrivs i tidningar och i bloggar, mest hejarop och en del burop. Det är så det brukar vara. En dag om året.

Jag är alltid tveksam till hur jag egentligen känner. Borde jag låta internationella kvinnodagen vara ifred, och vara en dag då man pratar om det förtryck som faktiskt drabbar just kvinnor, eller borde jag kidnappa dagen, göra den till min egen och tolka den utifrån vad som faktiskt är relevant för mig?

Jag är inte kvinna. Jag har nog aldrig haft en kvinnlig könsidentitet, även om det fortfarande står så i folkbokföringen. Jag har aldrig levt i ett förhållande som jag har definierat som heterosexuellt – vad nu det betyder – även om det är vad andra kallat dem. Jag har aldrig blivit kallad för hora ansikte mot ansikte, även om jag har fått det inristat i mitt skåp i gymnasiet. Jag har aldrig blivit gravid, även om jag många gånger har varit livrädd för att så var fallet och en gång tagit dagen-efter-piller. Jag har aldrig gjort en abort, och jag har aldrig fött barn. Jag har aldrig blivit diskriminerad på arbetsplatsen som kvinna, eftersom jag knappt haft ett enda jobb i hela mitt tjugonioåriga liv. Jag har aldrig förväntats ta huvudansvaret för barnen jag inte har, även om jag förväntats ta huvudansvaret för min dåvarande sambo och ta över där hans mamma slutade dadda honom. Jag har aldrig varit en ensamstående mamma. Jag har aldrig tagit betalt för sex. Jag har aldrig varit rädd när jag är ute sent på kvällen. Jag har aldrig känt mig som något annat än en barbiedocka i klänning. Jag har aldrig levt i lesbiska kretsar och har ingen aning om hur tjejer fungerar i grupp. Jag har aldrig blivit bemött med rådet att bita ihop och ta det som en man, utan tvärtom har mina psykiska problem förklarats med att jag har svårt att acceptera min kvinnlighet och min heterosexualitet.

Däremot har jag äggstockar, fast de håller på att sluta fungera nu. Jag har XX-kromosomer och fortfarande kvar ett av mina tjejnamn juridiskt. Jag har erfarenhet av att bli tvingad att ha syslöjd i högstadiet fast det var tänkt att vi skulle få välja, bara för att det var så få som ville ha syslöjd att vår klassföreståndare bestämde att “killarna” skulle få förtur till träslöjden. Jag har tagit cellprov från livmodertappen, jag har producerat bröstmjölk, jag har haft mens och bröst som hängde ner till naveln. Jag har burit pushupbehåar i storlek 80F. Det gör mig inte till kvinna.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter med att rada upp saker som inte gör mig till kvinna, men som gör att jag är feminist.

Det faktum att jag inte är betrodd att bestämma själv över min kropp och min reproduktion är en sån sak: Lagen som den ser ut idag kräver att jag saknar fortplantningsförmåga, medan den lag som kanske går igenom kräver att jag genomgår en kastrering. Mina äggstockar i utbyte mot ett manligt personnummer.

Det faktum att jag inte heller får gifta mig, med mindre att jag isåfall måste skilja mig inom ett år är också en sån sak. Visst är könsneutrala äktenskap införda i Sverige, men man måste fortfarande vara ogift för att få fastställelse av könstillhörighet.

Det faktum att personangrepp är mer eller mindre rutin så fort man diskuterar transpolitik, är också en sån sak. Det är så otroligt enkelt att manifestera sin icke-acceptans genom att konsekvent använda fel namn och pronomen om en person, fast man vet att det inte uppskattas, och komma med “sanningar” om vad kön egentligen “är”. På samma sätt som någon som uppfattas som kvinna effektivt sätts på plats genom att säga att hon är ful, sätts en transperson på plats med att hen inte är “trovärdig” som man eller kvinna. Som om det är relevant i sammanhanget.

Det faktum att vad transpersoner gör med sina liv och sina kroppar görs till en allmän angelägenhet som människor anser sig ha rätt att ha åsikter om fast de inte vet ett dugg, är också en sån sak. Det tog många år innan könsöverskridande omfattades av lagarna mot diskriminering och hatbrott, och lagen om hets mot folkgrupp omfattar fortfarande inte transpersoner.

Allt det här är såna saker som feminister har fått höra i evigheter och slagits för, fast oftast ur andra perspektiv. Jag vet att det finns radikalfeminister som är transfober, och jag vet att det finns kanske framförallt en del transsexuella som verkligen avskyr all feminism eftersom de mött just de transfoba radikalfeministerna. Det de glömmer är att radikalfeminism är en så liten gruppering att de absolut inte är representativa för feminismer i stort, och att utan feminism så skulle transpersoner fortfarande vara kvar i mitten av 1800-talet.

Mina könsorgan gör mig inte till feminist, och inte heller min könsidentitet, men däremot det faktum att jag ständigt är på kollisionskurs med könsnormerna. Internationella kvinnodagen handlar i mina ögon inte om kvinnor, utan om människor av alla möjliga olika kön.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Barn och genus, Genus, Genusforskning, HBTQ, HBTQ-historia, HBTQ-juridik, Internet, Könsidentitet, Könsneutrala äktenskap, Könstillhörighetslagen, Kultur och media, Politik, Psykologi, Sexism, Språk, Trans* i media, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Internationella kvinnodagen handlar inte om kvinnor

  1. svalin says:

    Är ganska skeptisk till den dagen dels för att det blir en romantisk dag och hyllning till kvinnor på ett väldigt apolitiskt vis. Dessutom får kvinnofrågor bara utlopp under dagarna kring 8 mars för att sen avstanna nästan helt. Kvinnor kanske inte är viktiga?

    • Det är en sån sak jag också är skeptisk till. Det blir så lätt att man slår sig för bröstet och tänker att det är över, att allt redan är uppnått – och att den nionde mars gör man precis som vanligt.

  2. Mästerligt skrivet som vanligt!

  3. Pingback: Kjønnsrettferdighet nå! I anledning kvinnedagen « Tarald Stein

  4. Agnes says:

    Vilka är de transfoba radikalfeministerna och hur yttrar sig deras transfobi? Är det t ex förvirringen kring kvinnoseparatistiska arrangemang du tänker på? Bara nyfiken.

  5. Penumbra says:

    Internationella kvinnodagen, så som feminismen, är ett kommunistiskt påhitt som sakta men säkert har anammats av andra politiska inriktningar i Sverige. Idag tävlar vänsteralliansens politiker med de borgerliga i feminism. Idag kan man hitta några av de värsta feministerna bland de borgerliga.

    Det nya är att även de moderata liberalerna har anammat eländet. Speciellt märks det hos de Nya Moderaterna som är en stark kontrast till det gamla gänget. Det är en bedrövlig syn.

    Det saknas ett riktigt högeralternativ i dagens svensk politik vilket vi har vår intellektuella elit att tacka för, som effektivt har manövrerat ut alla samhällsidéer som kan förknippas med högerpolitik. Till detta har vi en socialistisk eller vänsterliberal politikerelit som köper sig makt genom att erbjuda generösa socialersättningsvillkor till den stora massan, till priset av världens högsta skatt. Och, inte att förglömma, en vänsterorienterad journalistkår som ser till att ”knyta ihop säcken”.

    Så länge medborgarna är under dessa tre gruppers kontroll finns ingen ljusning i tunneln. Vi får lära oss leva under feministernas ordning, ta emot fler invandrare än vad vi förmår ta hand om, leva med en ökande och allt grövre brottslighet, fostra fram nya generationer ungdomar som ger blanka den i utbildning och jobb men älskar att slåss på gator och torg, och värst av allt – lära oss stå ut med en sjunkande samhällsmoral.

    Jag säger inte grattis till kvinnorna idag.

    Istället tänder jag ett symboliskt ljus till minnet av alla de miljontals barn som aldrig fick födas utan avlivades pga feministernas egoistiska och hänsynslösa syn på graviditet och barnafödande. Resultat, bara i Sverige: 38.000 aborter, på ett enda år, motsvarande 25% av alla graviditeter eller 1 av 4 blivande svenskar. Den framtida domen för ett sådant besinningslöst mördande av människor blir hård, även om det handlar om människor i det allra första livsstadiet.

  6. Jag firar INTE den Internationella kvinnodagen. Svaret på varför finns på min blogg.

  7. dean says:

    Apropå inget: såg en affisch om kvinnofestival, de skulle bland annat visa Boys Don’t Cry, om en kvinna som blir misshandlad då de andra upptäcker att hon är transsexuell.
    Öh? Hur kunde de andra upptäcka att hon är ts innan hon visste det själv, undrar jag. Och sen när handlar den filmen om en kvinna? Tycker bara det känns så störande att läsa en sån sak: ska de visa filmen och sen ha en diskussion kan de väl för sjutton hålla reda på begreppen…. Mutter.

    • Ah, du vet att det finns de radikalfeminister som har velat “ta tillbaka” Brandon Teena som en lesbisk ikon, och kallar honom för hans tjejnamn, som någon slags manifestation för att sätta transrörelsen på plats? Det är antagligen en sån falang du stött på.

  8. Mikaela says:

    Bra inlägg!

    Mikusagi

  9. Pingback: Farbror barbro, fascister och farorna med internet « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *