Där soporna samlas och övertygar sig själva om att de är sopor

En gata någonstans i London. Jag, syster, mamma och några av min systers vänner. Syster försökte förklara för mig varför jag skulle vänta med att knyta skosnöret tills vi kommit någon annanstans. Jag förstod inte vad det hade med saken att göra, förrän jag såg uppåt. Himlen var full av måsar och duvor.

– De har grejer som håller fåglarna borta från soporna, men de fortsätter att cirkla ovanför.

Jag böjde mig ändå ner på huk, och började knyta mitt skosnöre. Då kände jag något blött i nacken. Och på armen. Och hörde att det plaskade bredvid mig på trottoaren. Jag vände upp ansiktet för att säga något om att det regnade, när jag såg att det inte var vatten. Det var bajs. Fåglarna ovanför oss hade fått magsjuka och pepprade plötsligt gatan med skit. Det skvätte och stänkte.

Vi sprang tills vi kom till en port. Det var ett hus med en låst ytterdörr, men eftersom det var ett rejält utskjutande tak över ingången så borde vi vara säkra där, tänkte vi. Så fel vi hade. Fåglarna kom inflygande under taket i någon slags bombräd och lyckades bajsa sina projektiler på oss i vågrätt riktning. Jag fick fågelskit i ansiktet, i håret, på armarna och axlarna och över hela mig. Det var som om det regnade bajs.

Såhär analfixerad är jag ibland. Jag tänker att bajset är den skit som sprids på nätet, och att den gatan som ser ut att vara ofarlig egentligen bara är en site med ordentlig moderering. Man kan hålla trollen sysselsatta genom att vifta bort dem, men man kan inte hindra bajset från att komma så länge soporna som lockar finns där.

Soporna är egentligen inte sopor; det är bara som det ser ut. De sopor som fåglarna dras till är matrester som egentligen är fullt ätliga, men som människorna ratat. Man orkade inte äta upp hela äpplet, eller så var det fel sorts pålägg på mackan. Där soporna samlas och övertygar sig själva om att de är sopor, där flockas också fåglarna. De märker var soporna finns, och dras dit i stora flockar.

Människorna fnyser åt fåglarna och kallar dem för skadedjur, och uppmanar varandra att inte lämna några matrester framme – precis som när man automatiskt går i försvar för någon och säger “nej, hen är inte psykiskt sjuk” istället för att ifrågasätta varför psykiska problem skulle diskvalificera en från mänskliga rättigheter. Som om man kan förhindra bajsregnet genom att gömma undan soporna, och låtsas att de inte finns. Som om det enda man kan välja mellan att skylla på är antingen soporna själva, eller fåglarna. Som om människorna inte fanns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Internet, Kultur och media, Personligt, Psykologi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Där soporna samlas och övertygar sig själva om att de är sopor

  1. dean says:

    oväntad men inte så dum liknelse!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *