Transterrorister på könsbarrikaderna

Jag drömde att jag satt i väntrummet hos min utredare, och att det var ovanligt mycket folk där. Hon sitter på en mottagning där det inte bara görs könsutredningar, men nu var det tydligen något slags stormöte där vi var samlade, och det var sekreteraren som stod och gav order. Först delades vi in efter kön; killarna till höger och tjejerna till vänster om ytterdörren. Sedan sorterades vi i olika led. I mitt led var vi fyra killar, i ledet bredvid var det också fyra och i det längst bort var det tre. I andra änden av rummet står tjejerna uppradade på ett liknande sätt.

Som en liten tröst förstod jag att ingen annan heller verkade förstå vad det hela gick ut på, utan folk viskade till varandra och gissade. Då kommer utredaren in och förklarar varför vi står som vi gör. Hon säger att de har fått order om att skära ner på verksamheten, och att de därför har valt ut de som ska få fortsätta. Vi var alla i olika stadier – några hade inte fått börja med hormoner än, några var nästan klara – men hon förklarade att hon bestämt sig för att prioritera de som hon uppfattade hade bäst förutsättningar.

Bäst förutsättningar för vad? För att passera som killar eller tjejer? För att bli nöjda? För att få ett bra liv? För att få ett bra resultat rent fysiskt av hormoner och operationer? Ingen visste, men hon pekade ut det ledet där jag stod längst fram, och sa:

– De här, där Immanuel står, de ska få fortsätta.

Sedan pekade hon ut motsvarande grupp bland tjejerna, och folk började protestera – framförallt tjejerna.

“Ska verkligen hon få fortsätta, hon som ser ut som en hora? Och hon då, som tänker ha kvar snoppen? Varför får hon gå kvar och inte jag? Varför ska han – ja, jag tänker inte säga “hon” för han är så okvinnlig att den enda han kan lura är utredaren – varför ska han få gå i utredning när han ändå aldrig kommer att passera som tjej?”

Personangreppen haglade. Vi killar såg bara på varandra – sedan tog vi som i tyst samförstånd tag i det stora bordet som stod framför oss och välte det på sidan, och barrikaderade oss där bakom. Samtidigt spärrade vi också av så att ingen kunde komma in i vare sig receptionen eller i den korridor där utredarens kontor var.

Tjejerna började slåss, och polisen kom för att skingra dem. När poliserna hade visat ut den sista slagskämpen stod det ett par tjejer kvar. De hade hållit sig stilla hela tiden, i skymundan. En av dem var likblek i ansiktet och skakade av rädsla. Hon var en av de som blivit utsorterade, och jag förstod att hon var livrädd. Jag visste inte vad jag skulle säga, så istället flyttade jag mig lite åt sidan, för att visa att det fanns plats för fler bakom bordet. Hon klev fram på darrande ben, och satte sig bredvid mig. Jag såg att hennes handflator var blodiga efter att hon borrat in naglarna i dem.

Så klev de andra tjejerna som var kvar fram, en efter en. Till slut satt vi där, elva killar och fem tjejer, alldeles tysta. Bakom ett bord. Klockan på väggen tickade fram timmar. Utredaren och sekreteraren hade gått ut i trapphuset, som om de inte ville låtsas om att vi blockerade deras kontor. Vi bara satt.

Vi som skulle få vara kvar äventyrade vår utredning, och de som skulle bli utkastade äventyrade sin chans att få komma tillbaka. Det var vad sekreteraren sa när hon  till slut kom in igen för att släcka och låsa. När hon kom tillbaka morgonen därpå sa hon ingenting.

Till slut fick vi till ett möte med cheferna inom landstinget, och jag blev utsedd att representera oss. Jag förklarade att vi tänkte sitta där i väntrummet tills vi fick ett löfte om att alla som behöver en utredning ska få det, och att alla som behöver hormoner, operationer, juridisk könskorrigering och allt sånt, också ska få det. Plötsligt var vi en del av en mediacirkus, och jag blev intervjuad till höger och vänster, och så, efter att ha bott i väntrummet i flera månader fick vi så äntligen beskedet: De hade gått med på våra krav.

Vi firade, kramade om varandra, och åkte hem. Det tog bara några månader, tänkte jag. Vad är väl det mot hur många liv det räddar?

Jag tycker drömmen säger ganska mycket om min syn på transvården. Det är en ständig kamp för att få det man har rätt till, och det blir knappast bättre av att ta ut sin frustration på andra i samma båt. Om de som ockuperade Socialstyrelsens trappa 1979 hade haft fullt upp med att gräla om ifall fjollor och butchflator förstörde för vanligbögarna så hade de antagligen inte fått till någon ockupation alls, och homosexualitet hade fortsatt vara sjukdomsförklarat i flera år till. Skillnaden är att vi måste kämpa för att få vård, snarareän för att slippa en onödig sjukförklaring.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in HBTQ, HBTQ-historia, HBTQ-juridik, Internet, Könsidentitet, Könstillhörighetslagen, Psykologi, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *