Den första gång jag såg dig

Första gången jag träffade honom var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag var visserligen luttrad, bitter och cynisk upp över öronen, men jag hade ändå en naiv och romantiserad bild av hur det skulle kännas, hur det skulle vara, hur han skulle se ut och låta. Han var inte alls sån, när jag väl fick syn på honom. Ändå klickade det till i mig så högljutt att jag var förvånad över att inte fönsterrutorna skallrade.

Det kan ha varit oktober, det kan ha varit november – men hursomhelst var det en solig och varm dag, så jag svettades floder. Jag hade valt ut en plats för vårt första möte; ett ställe dit jag inte brukade gå, för säkerhets skull. Jag ville inte riskera att bli igenkänd, även om jag var fullt medveten om att risken ändå var stor. Falun är ingen jättestor stad, och jag hade bott där i sex och ett halvt år och hunnit lära känna en del människor. Jag var inte rädd för att folk skulle prata om mig bakom min rygg, men däremot var jag livrädd för det oundvikliga: Att folk skulle känna igen honom – eller att de inte ens skulle se honom.

Mina kläder var noga genomtänkta för vår första träff. Byxorna var gubbyxorna jag haft sedan gymnasiet, som trollade bort höfterna effektivt. Tröjan var en gigantisk röd collegetröja från Överskottsbolaget, och under den bar jag två alldeles för små sportbehåar över varandra. Resåren under armarna skavde, och hjärtat bultade så högt att jag tyckte att det ekade. Min lugg var precis för kort för att dras bakom öronen, och därför hängde den ner över de brännande kinderna och utgjorde ett visst skydd mot omvärlden, eftersom jag gick och tittade ner i golvet. Jag hade nyligen förstått att om jag hade regnbågsflaggor så var risken stor att jag uppfattades som lesbisk. Jag ville inte bli sedd som lesbisk, utan hellre som bög, så jag hade lämnat min regnbågsmönstrade axelremsväska hemma och gömt undan mitt regnbågsmönstrade nyckelband så att det inte hängde utanför fickan. På de ljusa fjunen på min överläpp hade jag kletat mascara, även om jag misstänkte att det bara såg konstlat ut. Jag ägde än så länge inga kalsonger, men hade tagit en strumpa och fyllt den med okokt bulgur och stoppat innanför trosorna.

Jag visste inte vad jag skulle köpa, för jag kunde inte följa min inköpslista. Jag vågade inte ta upp den ur fickan eftersom jag skämdes över min kvinnliga handstil på lappen. Efter många varv runt i affären fick jag i alla fall med mig vindruvor, oliver, toalettpapper, klyftpotatis och choklad, eller någon annan slumpmässig kombination. När det var dags att betala kunde jag inte få fram ett ord till kassörskan. Kassören. Det var en kille som satt där tyckte jag mig se under luggen, och det var en äldre man bakom mig i kön. Det kändes lite extra pinsamt, eftersom jag var övertygad om att män var bättre på att genomskåda en transkille än vad tjejer var.

Jag tyckte att det lyste lång väg om mig att jag var en tjej som låtsades att jag var kille, och bestämde mig för att det enda jag kunde göra var att ge upp och sjunka in i den kvinnliga rollen. Det vore så mycket lättare att bli uppfattad som butchflata; det var jag van vid. Så jag öppnade munnen för att le och säga “på beloppet” på ett kvinnligt sätt. Det enda som kom ut var ett grymtande. Jag plockade snabbt ihop mina varor, men förbannade mig själv för att jag automatiskt använde bröstkorgen för att knuffa ner den bökiga vindruvslådan i kassen. Det kändes som ett omanligt beteende, men jag hade bråttom att komma därifrån innan jag började gråta. Så när jag till slut vände mig om för att gå ut stod han plötsligt där.

Jag hade letat efter honom i hela mitt liv, och drömt och fantiserat och hoppats. Med ångesten i bröstet hade jag sökt upp honom och var så rädd att jag inte visste hur jag skulle klara att gå ut någonsin igen nu när jag tyckte att jag misslyckats fullständigt – och då stod han där, på andra sidan glasdörrarna.

Han hade ett lite rundare ansikte än vad jag tänkt mig, axlarna var smalare och kroppen mer hopsjunken och oformlig, och blicken lyste rädsla lång väg. Men det jag såg var inte en tjej utklädd till kille. Det jag såg var en kille med social fobi. Han hade gömt sig i 26 år, och det här var första gången han vågade sig hemifrån.

***

Veckans bloggtema: Första gången. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Könsidentitet, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Den första gång jag såg dig

  1. Edward says:

    Av någon anledning kom jag att tänka på den här dikten:

    Jag hade tänkt dig blond
    och lång över allt förstånd
    med en energisk haka,
    du, som i dröm och vaka
    varit mitt ideal.
    Blond och högväxt och smal.

    Och så kommer du dock
    mörk och kortväxt och tjock,
    med hakan i nervikt krage
    och en början till mage.
    Sådan kliver du in
    i min själ och mitt skinn.

    Allting blev skapat om,
    när du kom.
    Allting slog du itu.
    Du, du.

    -Erik Lindorm

    Jag antar rakt av att Erik menar idealpartnern, men visst kan dikten passa för oss också? Man tänker sig ett ideal, som man inte kan leva upp till, men det man är, är rätt okej det med.

    • Ja, precis. Jag har tänkt mycket på den dikten genom åren på just det sättet. Jag har haft en dröm om att helt plötsligt vakna en dag och vara 185 cm lång och ha kuk och basröst och allt det där som jag aldrig kommer att få, men det jag har nu är inte så illa det heller 🙂

  2. Devin says:

    Åh…. *har tårar i ögonen*

  3. Alltså, du *måste* publicera texter på annat sätt en flyktiga internet. Det du skriver måste finnas kvar långt efter att internet har kollapsat och wordpress har sprängts av terrorister!

  4. Begentle says:

    Fint. Ärligt. Trollharigt.

    Håller med Johan och Devin.

    Är så glad att jag hittade hit.

  5. Kaia says:

    Åh, jag är så glad att du skrev det här just idag. Kom just hem från affären efter en runda som var ren och skär panik. Blir så frustrerad över mina socialfobiska tendenser, men när jag läser din blogg känner jag mig… eh, mindre störd, kan man väl säga.

    Och det är en komplimang, förresten.

  6. Pingback: första gången jag bloggade « mymlan. the real.

  7. Håller med Johan Landgren. Du skriver så fint, så jag får oxå tårar i ögonen.

  8. Håller med Johan Landgren. Du skriver så fint och inlevelsefullt, så du MÅSTE skriva en bok, som jag har sagt tidigare. Jag får oxå tårar i mina ögon… http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/00020461.gif

  9. Jenny says:

    Jag fick också tårar i ögonen…

    Jag är fittfödd tjej, som blev mobbad i skolan så jag var folkskygg som det hette förr i tiden när orden “social fobi” ännu inte var ihopsatta på det sättet. Jag minns första gången jag insåg att rädslan syntes utanpå – jag var 12-13 år och ute och gick och mötte fyra personer som såg ut att vara i samma ålder som jag. När jag passerat dem förde vinden med sig några ord som en av dem sade – “Vad rädd hon såg ut!”

    Senare gick jag med i en teatergrupp och lärde mig att använda kroppsspråket, så jag kunde se lugn och orädd ut oavsett hur jag kände mig. Men jag var alltid rädd att någon skulle se igenom och veta att jag bara låtsades vara en “riktig” människa.

    Jag minns liksom du en gång då jag råkade se mig själv avspeglas i dörren, och den människan jag såg… såg inte rädd ut.

    Jag vill inte påstå att min resa är detsamma som din, eller att min upplevelse är lika stark eller viktig eller något. Men det du skrev väckte ett minne som varit borta länge, när jag nu levt som en stark och (för det mesta) orädd människa i något decennium.

    Tack.

    • Ja, jag har också lärt mig att inte se rädd ut, men tyvärr ser jag snarare arrogant ut ibland. Eller låter arrogant, kanske mest. Det blir också fel. Men tycker du att det hjälpte att kunna “spela” avslappnad? För mig gör det inte det.

Leave a Reply