Att komma ut som störd är det sundaste jag någonsin gjort

Det blev visst bara 2½ timmars sömn inatt; när jag kom i säng var klockan över sex och solen var på väg att gå upp. Anledningen var egentligen inte sömnlöshet, utan hyperfokus. Jag klarade inte av att slita mig från det jag höll på med, vilket råkade vara att sortera bilder i datorn. Jag är verkligen glad att jag överlevt skolan så att jag får plugga som jag behöver – för jag hade lika gärna kunnat sitta i åtta timmar och skriva uppsats innan jag blivit ertappad av gryningen.

Hyperfokusering räknas som en negativ egenskap, enligt många av de självutnämnda experter som jag har träffat. Att kunna bli uppslukad av det man gör och gå helt in för någonting är enligt dem ingen talang, utan ett problembeteende. I skolan till exempel, så måste man lära sig att hatta: Å ena sidan får man bara göra en sak i taget, men å andra sidan måste man alltid byta uppgift precis när man börjat komma in i det. Det anses vara en viktig kunskap att veta hur man gör en viss sak i 40 minuter och sedan något annat i en kvart och så ännu någonting nytt i 80 minuter.

Ibland undrar jag om det är så att anledningen till varför hyperfokus så ofta ses som ett problem är just att det förknippas med självständighet och upproriskhet. Jag är ganska säker på att jag inte är den enda bokstavsmänniska som fått kvarsittning i mellanstadiet för att jag inte klarade av att slita mig från svenskaboken, och inte märkte att de andra gick ut på rast. För just det: Hyperfokus är något som är ganska ovanligt bland de bokstavslösa. Det är kanske därför det skrämmer folk.

Jag är väldigt glad att jag överlevde skolan utan att bli helt skoltrött, och jag är förvånad över att jag orkade. Tänk om man kunde sluta se förmågan att bli helt uppslukad av en uppgift som ett problembeteende som måste botas med kvarsittning och tvång, utan istället se det som en egenskap som kan orsaka fantastiska prestationer.

Varje gång media skriver om ADHD, Aspergers syndrom, autism eller om neuropsykiatriska diagnoser i största allmänhet och har kommentarsfunktionen på, så är det alltid någon eller några besserwissrar som hävdar att diagnoserna ökar explosionsartat, och att det beror på socker/tv-tittande/mammor som inte stannar hemma tills barnen är byxmyndiga/vaccin/läkemedelsföretagen/flumskolan. Det är bara det att andelen personer som kvalificerar för en diagnos inte ökar bara för att det ställs fler diagnoser.

Jag hade ingen diagnos när jag gick i skolan, men jag visste att mitt sätt att tänka och fungera på var fel och fult; det fick jag ständigt bekräftat av mina lärare. Även de underbaraste och snällaste av lärare markerade då och då att jag var konstig, på olika sätt – och det även när det gällde sånt som jag i min enfald trodde var positiva egenskaper så fick jag lära mig att det var fel för att det var fel. Jag hade en sjukdomsstämpel utan att ha ett ord för hur jag fungerade. Idag har jag det. Idag vet jag att hyperfokus inte är någonting som borde resultera i kvarsittning och bestraffning.

Att få diagnoserna i vuxen ålder har varit en förutsättning för att kunna sluta skämmas för mina positiva egenskaper. Jag har ägnat tillräckligt med tid åt att försöka göra mig av med mitt fotografiska minne och min förmåga att hyperfokusera för att passera som normalstörd, för att veta att det inte går – och tur är väl det. Att komma ut som störd är det sundaste jag någonsin gjort.

Dagens tips: Skitbra artikel om Aspergers syndrom! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Kultur och media, NPF, NPF i media, NPF-forskning, NPF-hantering, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Social inkompetens, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Att komma ut som störd är det sundaste jag någonsin gjort

  1. pärlbesatt says:

    Hihi, det du säger om hyperfokus får mig att tänka på när min lillkorv skulle utredas. Personal på skolan talade om hennes förmåga/tendens att fastna i t ex ritande. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att det var negativt att rita i flera timmar och vara fullt nöjd därmed, tvärtom hade jag hela tiden varit döstolt över att hon ärvt denna fina egenskap av mig. 😀

  2. Ylva says:

    Jag är så avis. Inte på din kvarsittning men på din förmåga att fokusera utan att bli rastlös och vilja göra något annat. Det är verkligen en begåvning!

  3. Daniel says:

    1 Yep att få en diagnos, en etikett, en karta kan riva murar och göra underverk

    2 Ett handikapp betyder både positiva och negativa saker … som synskadad har man t ex bra luktsinne, men är inget vidare på tennis. Den funkis du har gör dig hyperfokuserad ibland viket är en stor tillgång MEN kan vara mindre bra t ex i en relation där världen i övrigt inte kan stanna upp för att mamma ska måla eller Pelle läsa.

    Det är f ö ganska vanligt (och bra) i forskarvärlden med hyperfokuserade personer … men inte alltid så lätt för deras omgivning.

    • Ja, det är därför jag har valt att bli akademiker istf tex. att drömma om att bli författare/konstnär/fotograf/journalist. När man forskar är hyperfokus verkligen en fördel.

      (Säger jag, som fortfarande inte tagit examen än…)

  4. Jag fattar inte vad som är fel om man är hyperfokuserad av ngt ämne eller dyl. Jag tycker det är positivt att kunna leva sej in i det man nu gör, så man glömmer allt annat.. Själv är jag likadan. Det kan vara skriva, läsa, måla mm mm. Hålla på och hatta hit och dit tror jag inte på. Då blir man bara splittrad. Ännu mer än det vanliga. Nej, fram för mer hyperfokusering!!!

  5. Daniel says:

    Det är inget fel i att hyperfokusera hyperventilera sova eller vad man nu vill göra … frågan är mer VAR och NÄR man gör det … inget smart att hyperfokusera så man missar flyget, inget smart att hyperfokusera så att ev barn hundar mm inte får mat … MEN jättesmart ibland …
    fast inte alltid … precis samma sak lär man sig vid nästan alla handikapp … min förmåga att känna människor via mina fingertoppar är bra iband men passar kanske inte på t ex vilken arbetsplats som helst …

    • Ja, det är ju så, såklart. Det behövs också att man KAN bryta sitt hyperfokus för att få till det allra viktigaste, men det finns ingen poäng med att försöka träna bort det.

  6. Susanna says:

    Aha, så det var hyperfokus jag ägnade mig åt i skolan när jag satt med näsan in en bok och missade när det ringde ut till rast. Min lärare berättade tydligen för min mamma att hon fick säga till mig flera gånger för att jag skulle sluta läsa, för jag hörde henne verkligen inte. Fast jag hade mkt hellre föredragit att sitta inne hela rasten och läsa, för det var bara jobbigt att gå ut och försöka “leka” med de andra barnen som bara tyckte att jag var konstig. Även nu för tiden så kan det hända ibland att jag fastnar i en riktigt bra bok, en gång stod jag upp nästan en hel natt och läste för jag glömde bort att sätta mig ner, så bra var boken. 🙂

  7. Susanna says:

    🙂

  8. Susanna says:

    He he. 🙂

  9. Mrtn says:

    Hittade just det här när jag misslyckats att plugga och sökte om jag kan styra in mig själv i hyperfokus, när man väl har den egenheten och ändå är måttligt intresserad av vad man läser. Antagligen lär det vara utskrivna droger som gäller, dock…

    Som sagt fint att hitta en sån blogg av en slump som var så nyligen skriven.
    Och jag håller nog med om nästan vartenda ord — nästan för att jag tror knappast är skolans tidsuppdelning som är problemet, skulle inte samma sak eller antydan till det, och framför allt utanförskapsrollen mot lärare osv, finnas även om du gick i montessoriklass eller på folkhögskola?

    • Eh… jag vet inte hur du menar? Jag har iaf inga *problem* med mitt hyperfokus nu när jag pluggar på högskolan, eftersom jag får ägna mig åt en sak i taget.

  10. Pingback: Internet som en mänsklig rättighet – eller som ett hjälpmedel IRL « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *