Life is not a dress rehearsal

Jag drömde att jag var på ett badhus. Det fanns två drömmar att gå in igenom, och jag visste inte hur det såg ut därinne. Såklart visste jag att det fanns ett omklädningsrum, ett duschrum, en bastu och en toalett, och en dörr i andra änden ut till själva simhallen, men jag visste inte mer än så. Jag visste inte hur omklädningsrummet och duschen var inredda; ifall det fanns möjlighet att dra sig undan och byta om och duscha utan att andra hade insyn. Jag visste att jag skulle kunna byta om på toaletten, oavsett vilket rum jag valde – men man kan inte duscha på toaletten. Om man inte duschar innan man badar blir man åthutad av badvakten – och man ska duscha utan badkläderna på.

Jag är kanske ett halvår eller ett år framåt i tiden från nuet i drömmen, men en sak finns kvar: Rädslan över att inte passera som kille. Min kropp är i drömmen ungefär som den är nu, fast jag har äntligen fått en platt bröstkorg. Jag har en början till skägg och ganska mycket kroppshår, och min röst börjar låta mörkare än förut. Jag passerar som kille ganska ofta med kläderna på, men jag har inte visat mig naken för en annan människa på åratal, annat än hos doktorn. Även om min kropp är förändrad, så skaver komplexen fortfarande.

Jag står där och vet att jag inte kan välja damernas. Det är dit jag alltid har brukat gå, även efter att jag kom ut och började leva som kille. Då när jag brukade gå och simma hade jag ju inget val, och min kropp såg verkligen ut som en kvinnas, så ingen som såg mig som inte råkade veta hade ingen aning om att personen i badbyxor och trikålinne var en kille som smög runt i damernas omklädningsrum. Nu inser jag att om jag gick in på damernas så skulle det vara stor risk att jag blev ifrågasatt. Även om det vore smickrande så är det inget som lockar.

Nej, jag kan inte gå in på damernas längre. Jag har förbrukat mina kvinnliga privilegier sedan  jag började passera som något slags mellanting. Tanken gör mig lättad. Dörren till herrarnas är det enda som återstår, men jag vet inte vad som gömmer sig bakom den. Vad händer om jag inte passerar som kille? Blir jag utkastad då, eller finns det risk att jag blir trakasserad? Kommer männen och killarna att stirra, eller är de så upptagna med sin egen bögnoja att de aldrig skulle se på mig?

Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag tar ett djupt andetag, och medan jag står där och samlar mod går det människor förbi mig hela tiden. De vet precis vilket rum de ska välja, som om de aldrig gjort något annat. Så enkelt det måste vara, tänker jag. Så lätt det vore att slippa tänka, slippa försöka välja. Slippa låtsas som om det vore ett val man överhuvudtaget kunde göra.

Jag tar ett steg framåt mot herrarnas fast jag egentligen helst vill vända på klacken och gå därifrån, när jag får syn på en tredje dörr. “Life is not a dress rehearsal” står det på den, och jag förstår precis vad det är för dörr. Lättad smiter jag in genom den. Ett eget omklädningsrum, en egen dusch: Det såkallade handikapprummet. Vilken oerhörd lyx att få göra som precis alla andra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, Könsidentitet, Sexism, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to Life is not a dress rehearsal

  1. Mellanvärld says:

    “Livet är inte en klänningsrepetition”?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *