Är du man eller kvinna? – Ja!

Idag damp det ner ett stort kuvert på hallmattan. En enkät om vad jag tycker om psykmottagningen, som antagligen gått ut till en del av deras patienter. Det är första gången jag fått en enkät hemskickad till Immanuel. Jag vet inte hur många gånger jag har fått ta emot enkäter – och naturligtvis en massa annan post – till fel namn. Därför har jag alltid hakat upp mig på frågorna, och det gjorde jag även den här gången. Självklart fanns den obligatoriska frågan med:

“Är du man eller kvinna?”

Självklart fanns det också bara två rutor att markera: Man eller Kvinna. Jag var väldigt nära att rita en egen ruta och skriva “ja”, men sansade mig. Det ÄR bra ibland att undersöka saker ur ett genusperspektiv ju.

"Är du man eller kvinna? []Man []Kvinna"

Den här gången hade de åtminstone med andra frågor, som till exempel om svenska är ens modersmål och vad man har för utbildningsnivå. Det var inte ett slentrianmässigt och krystat “oj, vi måste göra en genusanalys också av vilka som tycker att badminton är viktigare än simning”. Om det till exempel skulle visa sig att män i mycket större utsträckning än kvinnor upplever att de kan påverka sin behandling, eller om kvinnor i mycket större utsträckning än män upplever att de har förtroende för sin läkare, så kan det säga något om hur personalen kanske behandlar kvinnor och män olika.

Jag funderar över vad jag ska göra åt frågan, när telefonen ringer. Jag svarar “Immanuel”, och det är en mumlande, sluddrande röst i andra sidan som frågar efter en lägenhet. Jag förklarar att hen har ringt fel, och vi lägger på. Hen ringer igen, och igen, och igen, och igen. Tydligen har de skrivit ut fel nummer i annonsen, kommer vi på till slut. Telefonen tystnar.

Varje gång hen ringde svarade jag “Immanuel”, och det är också helt nytt. Tidigare har jag haft som vana att bara svara “Ja, hallå?”, eftersom jag inte vetat vilket namn de har förväntat sig att jag ska ha. Nu börjar jag vänja mig vid att jag faktiskt äntligen heter Immanuel i alla sammanhang – och jag möts inte längre av förvirrade röster som undrar om det verkligen är Immanuel de pratar med, för det låter ju som en tjej. Jag tror att det händer oftare numera att jag faktiskt dessutom passerar som kille IRL, och att det spelar roll för hur andra bemöter mig.

Efter att först ha övervägt en egen ruta, och sedan funderat på att hoppa över frågan helt, kryssade jag till sist i Man. Det är så jag lever nu. Det är så jag uppfattas, mer och mer. På gott och ont – men absolut mest på gott.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Genus, Genusforskning, Könsidentitet, Språk, Trans* i media, Transbilder, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Är du man eller kvinna? – Ja!

  1. Edward says:

    Jag minns inte ens hur jag svarade i telefon innan. Jag har svårt att tänka mig att jag nånsin har svarat med mitt juridiska namn. Så trots att jag _vet_ att det fanns en punkt i mitt liv då jag _började_ svara “ja, hallå”, så minns jag inget före det.

    Något som blir problematiskt, är om jag någon gång ombeds svara i någon annans telefon. Jag vet precis hur man gör, “Hos (deras namn), det är (ens eget namn)”. Jag undviker såna situationer så gott det går.

    Men, det gladde mig att läsa att du nu svarar med ditt eget nya namn.

  2. Mellanvärld says:

    finns det ingen ruta för “varken och”; eller åtminstone “nej”?

  3. Freddie says:

    Åh, jag blir tokig på när man ska kryssa i sånna rutor, jag vet aldrig hur jag ska göra! Hoppar helst över dem. På samma sätt som när sexorna på skolan frågar “är du kille eller tjej?” Nästa gång ska jag defentivt svara “Ja”! Då ljuger jag inte och säger inget dumt, perfekt!:D Tack för det tipset! 😉

  4. Geson says:

    Är jag tillsammans med korkade vänner brukar jag snabbt svara “ja” innan de svarar något värre åt mig. Är jag ensam eller med klokare vänner svarar jag “nej”. Enkäter är värre, den jag svarade på idag saknade lyckligtvis en sådan fråga, men jag brukar försöka lista ut varför de frågar. Vill de veta hur jag blir behandlad bör jag svara med det kön jag oftast blir behandlad som, men vill de veta hur jag tänker borde jag egentligen svara med det kön jag tänker att jag har. Nu blir jag ju rebellisk så fort någon verkar anta att mina tankar har med mitt kön att göra, så då svarar jag som jag tror stör dem mest. Vilket oftast leder till att jag svarar med juridiskt kön ändå.

    • Mmm, jag kände även efter att jag hade kommit ut som kille att jag hade svårt att avgöra vad som var det väsentliga för en viss enkät. Ofta så handlar det ju om vilket kön man socialiserats med, dvs. oftast den könsroll man uppfostrades att spela, och det kön folk som inte känner en uppfattar att man har, och det kön som mindre transkompetenta om än välvilliga människor som känner en trots allt behandlar en som. Fram tills nyligen var det svaret “kvinna”, för min del, hur illa jag än tyckte om att kryssa i den rutan.

  5. Love says:

    Jag hoppade över att svara en gång när jag fyllde i en medlemsansökan till apotekets kundklubb och det upptäcktes naturligtvis och hen gjorde ett litet utrop och fyllde sedan i “rätt” ruta åt mig. Snacka om att bli tvångskönad.

    • Jag ska erkänna att jag har jobbat med att göra enkäter som sommarjobb, och intervjuat hundratals turister. De första sidorna i enkäten fyllde jag i och ställde frågorna, men den sista sidan var enklast att låta dem fylla i själv. Där var frågorna om deras intressen, kön och ålder – och vi hade order om att ifall någon inte ville säga hur gamla de var, eller om de inte hann med för att de hade bråttom, så skulle vi fylla i det åt dem och försöka gissa deras ålder. Och kön med, såklart. Gissa hur många alternativ som fanns på den enkäten?

  6. Anna says:

    TACK! Tack för att du berättar så öppenhjärtligt om vardagsnära saker; om hur du upplever och tänker kring en sådan fråga som “Är du man eller kvinna?”. När jag läser ditt inlägg så blir det så självklart hur svår den frågan faktiskt kan vara att besvara.

    Jag lär mig MASSOR av dig (och er andra som skrivit kommentarer)!!

  7. vegangeekgirl says:

    Grattis till ett steg på vägen mot ditt mål!

  8. Pingback: Väntan « Livet som ett äventyr

  9. Pingback: Jag tänker aldrig mer be om att få bli kallad Immanuel « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *