Till försvar för inbillningssjukan

KBT fungerar vid ryggvärk, visar en ny studie. DN berättar att man undersökte 600 personer med långvariga ryggproblem. Man gav 400 av dem kognitiv beteendeterapi, och resten fick bara rådgivning. Efter ett år uppgav 60% av de som fått KBT mycket bättre, men bara 30% av de som fått rådgivning.

Förklaringen är alltså att terapin fick dem att våga röra sig, och inte att smärtan var inbillad. Ändå verkar det vara lite tabu, eftersom så fort något ens påminner om något med ordet “psyk-“ i, så finns det de som misstolkar allt och kommer med hurtiga råd om att det bara är att bita ihop och skärpa sig, varvat med anklagelser om inbillning.

Det är väldigt mycket tabu att “inbilla sig”, har jag förstått. Så oerhört synd.

Jag vet inget om hur det är att leva med värk som har rent fysiska orsaker; däremot är min kropp fantastiskt duktig på att hitta på det ena kroppsliga symtomet efter det andra som ett resultat av hur jag mår psykiskt. Ibland är det underbart, ibland inte. På gott och ont är det så jag fungerar, och jag vet inget annat. För mig är kroppen mest ett omslutande hölje som bär runt på hjärnan, och därmed går det inte att skilja fysiska och psykiska upplevelser från varandra.

Kanske är andra människor bättre på att skilja huvudet från kroppen än vad jag är. Jag vet inte. Men jag tror att man måste komma bort från idén om att psykiska reaktioner är inbillning – och något att skämmas för. Det om något är inbillning.

Lästips: SvD skriver om ECT. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Kroppstankar, Kultur och media, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Skam, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Till försvar för inbillningssjukan

  1. Peter says:

    Den “moderna” medicinens tankar kommer i stor grad från Newtonsk synvinkel och från Descartes. På den tiden började man stycke upp vetenskapen och undersöka delar. Själen passade inte in i den här åskådningen och psyke skildes från soma. Detta problem hänger kvar idag. Man har kommit långt när det handlar om fyskikt mätbart och visualiserbart. Men när det gäller tankar och psyke så passar det inte in i modellen och därför väljer många läkare att avfärda det de inte förstår med att det är inbillat.

  2. Malin says:

    Fysiskt och psykiskt hänger ju ihop rätt mycket, så egentligen är det inte så konstigt att man inte alltid vet om ett problem har en fysisk eller psykisk orsak. Psykiska problem kan ge fysiska symptom och tvärtom (t.ex. om man är stressad psykiskt är det till och med rätt vanligt att man får olika stressrelaterade fysiska symptom av det). Jag har svårt att tro på att kropp och själ skulle vara två vitt skilda saker. Även hjärnan, som man tänker med, är ju en del av kroppen, och olika känslor man har känns fysiskt i kroppen.

  3. "Allica" says:

    Jag har haft fruktansvärt mycket värk i många år, förklaringen är kronisk inflammation för att jag är överrörlig.
    När jag först kom in inom psykiatrins väggar fick jag höra om människor som gått in på terapi böjda av värk och gått därifrån rakryggade.
    (inte med en gång såklart) ändå tänkte jag BULLSHIt min värk beror bara på fysiska besvär.
    Efter 3 år i terapi har värken minskat betydligt och jag har märkt att den flyttat sig uppåt istället där jag inte har inflammationen, beror på vad jag går igenom på terapin säger min psykolog och numera tror jag på det stenhårt!
    Ta utmattningsdepression te.x, stress sätter sig i kroppen och de som aldrig haft ont innan kan drabbas av sådan värk att de knappt kan ta sig ur sägen, kom inte och säg att det enbart beror på fysiska saker, BULLSHIT säger jag då : )

    • Jag håller med, det är klart att det finns olika ingångslägen, tex. är det ju kanske inte så konstigt om man börjar må dåligt psykiskt pga värk, men det kan ju också vara att de psykiska problemen tar ut sig på kroppen. Och ibland tror jag faktiskt att det inte ens går att “bestämma” vad som gett vad.

  4. Anna says:

    I mitt yrke träffar jag många sjukskrivna. Jag brukar säga att för de flesta gäller att om man går in i en sjukskrivning pga rent fysiska problem så blir man _förr eller senare_ också påverkad psykiskt, för vissa tar det ett par månader, för andra något år eller fler. Långtifrån alla utvecklar sådana psykiska problem att det blir en diagnos, det kanske mest yttrar sig i lite dålig självkänsla och självförtroende. Men för många blir det faktiskt till och med en diagnos. Efter x antal månader/år så kan den fysiska diagnosen kompletteras med social fobi, panikångest, tvångssyndrom, depressioner och annat. Jag har träffat personer som en gång gick hem pga värkproblem och nu fått sjukersättning (fd förtidspension) på grund av panikångest och depressioner. Frågan är … hur mycket av dessa problem som faktiskt blivit SÄMRE just pga den långa frånvaron från arbetet (och främst; den sociala samvaron/sammanhanget via arbetet)?

    I min närhet har jag en person med en kronisk skada som denne var sskr för i 6 år. Jobbar nu heltid efter omskolning till annat yrke. Denna person förklarade att det tog hela 3 år att överhuvudtaget ACCEPTERA att detta ÄR kroniskt, att som ung människa förstå att värken alltid alltid kommer att finnas där. Först när acceptansen kommit så kunde hen (sic!) börja fokusera på att fortsätta leva; hitta nya vägar, hitta nya intressen, nytt yrke osv.

    Så; det förvånar inte ett dugg att KBT hjälper även om diagnosen är en fysisk åkomma! Att våga, att känna att man “duger”, att acceptera; att inte “BLI” sin diagnos – det måste finnas där för att man ska kunna gå vidare och ha ett hyfsat liv TROTS sin diagnos.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *