Hej, jag heter Immanuel, vem är jag?

Folk säger att det är naturligt att vara rädd för döden, eftersom det är förståeligt att man är rädd för det okända. Det är därför jag inte är rädd för döden. Det är därför jag är rädd för livet.

Trots det har jag ju bestämt mig för att leva, gång på gång, tills det har blivit rutin och ohejdad vana att vakna på morgonen och välja att inte tänka ut några nya självmordsplaner. Jag vet var jag vill komma. Jag vill leva, och jag har vant mig vid tanken på att vilja leva. Jag har bara inte vant mig vid tanken på att leva. Det är fortfarande något okänt, något outforskat och nytt. Precis som jag själv. Jag är verkligen inte samma person som jag var för några år sedan, och jag älskar mitt nya jag – men jag känner mig inte. Jag vet inte riktigt hur jag fungerar.

Ta det här med känslor. Förut tolkade jag mina känslor utifrån kroppens signaler: Ont i bröstet, hjärtklappning, yrsel, ryckningar, tårar, skratt, tics, hopkrupenhet. Nuförtiden har min kropp förändrats såpass mycket att jag inte längre kan lita till samma regler som jag gjorde då. Jag kan uppleva starka känslor utan att gråta, till exempel.

“Du måste lära dig att känna efter vad du känner” sa min psykolog idag. Jag frågade henne hur man gör. Hon visste inte vad hon skulle säga. “Borde inte du veta det?” svarade jag. Vi skrattade båda två, och hon erkände att det borde hon nog göra. Inte blev jag så mycket klokare.

Jag har insett att även om jag vet vem jag är, så känner jag inte mig själv än. Jag känner den jag har varit tidigare, och den jag vill bli. Den Immanuel som är här, idag, har jag nog faktiskt inte hunnit lära känna. Det kanske är dags för det nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Könsidentitet, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Puberteten, Självkänsla, Skam, Social fobi, Social inkompetens, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Hej, jag heter Immanuel, vem är jag?

  1. Mellanvärld says:

    ”Du måste lära dig att känna efter vad du känner”
    Det är sånt där som alla förväntas kunna, men ingen vet hur man gör.

  2. Agnes says:

    Jag tror att de flesta inte är medvetna om _hur_ de gör för att känna och identifiera sina känslor. De flesta verkar ha ganska bra koll på _vad_ det är de känner (vilket ger mig prestationsångest eftersom jag aldrig vet vad jag känner…). Eller så vet ingen egentligen men vissa är bättre på att strunta i osäkerheten och bara köra på (alternativt bättre på att låtsas självförtroende, om man nu vill vinkla åt det hållet).

  3. Daniel says:

    känna efter vad jag känner???? Luddingt men jodå jag förstår vad hon menar … kanske “sätta ord på det jag känner”? “Förstå vad jag känner?”

    Känner en mycket liten släkting som är 1 år och bara skriker rakt ut om det är något jobbigt han känner … återstår för omgivningen att lista ut om det är hunger trötthet eller att han fryser.

    Efter ett tag får man en viss kontrolllista “hm, han åte för 5 minuter sen, hm blöjorna är torra, hm när sov han senast?Känn e fter om han ahr kalla fötter!” Hans mor har lärt sig skilja på de olika tonarterna i gnyendet och vet före alla andra vad det är.

    Precis likadant gör man med sin inre bebis … man kollar de vanligaste sakerna … är jag hungrig? brist på sömn? är någon elak mot mej? Kär? Kåt? och precis som en god mamma eller pappa så lär man sig att känna igen vad gnisslet betyder den här gången …

    Ibland kan det ta ett helt liv att lära sig. Man kanske tror att man är hungrig när man är uttråkad. Man tror att man är arg fast man egentligen är sårad och ledsen …

    Det tar låååång tid att lära känna den inre bebisen … MEN det är början på en kul bekantskap!

  4. Artemis says:

    Vi kanske kan byta någon dag med varandra Immanuel? Själv har jag jättesvårt att låta bli att hela tiden känna efter och analysera allting som händer inombords… Och det som händer i min omgivning är bara intressant i hur det påverkar mina egna känslor… Ibland känns det som om jag “känner för mycket” och skulle gärna vilja kunna ta en paus då och då…

    Men jag har ingen aning hur man gör för att känna efter och inte heller hur man gör för att låta bli… Jag brukar antigen “bada” i alla känslor eller så blir jag “duschad” med dessa. Jag upplever det inte som något jag medvetet gör… Det är sättet jag upplever världen på, jag “lever” genom känslorna, på gott och ont…

    Lycka till med din upptäcksresa om att lära känna dig själv! Det låter faktiskt spännande 🙂

    • Jag vet hur det är, för det var så jag levde de första 28 åren av mitt liv. Det är bara det senaste året som jag det har vänt i totalt motsatt riktning. Men analyserar gör jag fortfarande, och det tror jag faktiskt är en del av problemet. Jag försöker att använda förnuftet för att ta reda på vad jag känner, istället för att klara av att känna.

  5. dam i tofflor says:

    Och, det är verkligen i kroppen känslorna sitter.

  6. C says:

    Hmm, intressant! Jag tycker ofta att det är svårt att känna efter vad jag verkligen känner, trots normalstördhet. För att få bättre hum brukar jag föreställa mig olika delar av min personlighet som olika personer (barnsligheten som ett barn, yrkespersonen blir en, sexualiteten en), ibland interagerar de med varandra, ibland själva. Och när jag kan få koll på de olika personernas behov och känslostämning kan jag sluta mig till vad jag känner sammantaget. Ibland får man gå en omväg för att göra det där enkla och självklara…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *