Vissa garderober är det bäst att stanna i

Jag är en offentlig person, kom jag på idag. Inte känd, men just offentlig. Självklart har jag spärrar för vad jag delar med mig av, men varje gång jag märker att ett visst ämne jag är intresserad av är tabu utan att jag själv förstår varför, så får jag ett extremt sug efter att fläka ut just de delarna av mig. Det är lika bra att få det gjort, att komma ut ur alla garderober som finns så att man slipper bli outad och omtisslad och omtasslad.

Ja! Jag har burit damunderkläder. Ja! Jag har fått polisskjuts till psyket en gång. Ja! Jag äter lingonsylt på glass. Ja! Jag har en väldigt liten kuk.

I synnerhet min historia som psykfall och mitt varande som transsexuell bokstavsvuxen är såna saker jag outar nästan tvångsmässigt, för att avdramatisera. Vissa saker är det däremot inte meningen att resten av världen ska få veta, eller åtminstone inte se bildbevis på. Alldeles nyss var det väldigt nära att jag laddade upp en bild som inte alls var tänkt att hamna på min offentliga Flickr-sida.
Rorschach
Is. Inte Immanuel.

Jag tyckte det såg ut som ett snölandskap på miniatyren, och trodde att det var någon av bilderna jag tagit idag. Det visade sig vara min hud. Jag lyckas med att se både flintskallig och snedtandad ut på den bilden, och dessutom alltså blek som en snödriva i marssolen – trots att den är tagen inomhus och på kvällen. Det värsta är ändå min blick, som ser ut som om jag skulle kunna mörda vem som helst när som helst.

Ja, jag är fåfäng. Vissa bilder ska helt enkelt inte visas – av omtanke om de som råkar få syn på dem.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Internet, Kroppstankar, NPF, Personligt, Språk, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *