Pojken och kråkan

Vad hade jag väntat mig egentligen? Jag skulle inte vara där; festen var bara för tjejer. Någon hade frågat mig om jag inte kunde hjälpa till i köket med förberedelserna, och dum som jag var hade jag gått med på det. Hon som hade övertalat mig visste att jag var transkille, men hon skulle inte komma förrän senare, och därför skulle jag ta hennes plats i början. Det var ett misstag att tacka ja, det visste jag redan när jag gjorde det, men jag var som vanligt för snäll för att säga nej.

Jag hade skägg och mörk röst, och en platt bröstkorg, så jag trodde att det skulle vara tydligt att jag inte identifierade mig som tjej och jag hade förväntat mig att det kanske skulle bli obehagligt för det. Så blev det inte, för ingen såg på mig alls, och jag sa inte ett ord. Jag bara stod där i köksdörren och visste inte vad jag skulle göra. Dels kunde jag verkligen inte laga mat, dels visste jag inte vad som skulle göras, dels kände jag ingen av de som var där och dels verkade det som om det inte fanns någon arbetsuppgift över.

På ett bord låg en död kråka på sidan med vingarna utdragna bakåt, som om hen flaxade för fullt. När jag skulle fråga en av de äldre kvinnorna i köket vad som skulle bli av den så blev jag istället tillsagd att gå ut i festsalen och kolla om de behövde hjälp med dukningen. Lättad över att slippa undan smet jag iväg, men upptäckte att det inte ens fanns några bord uppställda i salen. Istället stod alla festdeltagarna i en ring och förberedde någon slags dans. De som jobbade i köket var framförallt i medelåldern eller äldre, men här var i stället de flesta unga tjejer.

– Alla måste vara med! Kom här, du med!

Tjejen som stod i mitten av cirkeln ropade åt mig, och jag klev motvilligt fram. Musiken började, och ledaren förklarade att vi skulle blunda.

– Vrid huvudet åt sidan och titta på den som står bredvid dig. Titta inte på någon annan, bara på den personen.

Jag gjorde som hon sa och vred huvudet till höger, men såg rakt in i ett irriterat ansikte. Hon som stod bredvid mig viskade:

– Du tittar åt fel håll!

Jag vände på huvudet till vänster istället, och ett par meter längre bort stod en kvinna som gjorde en ännu mer irriterad min och väste:

– Fel håll! Titta inte på mig!

Så jag vred huvudet rakt fram och blundade. Ledaren förklarade att vi skulle göra vissa rörelser med armarna, och jag var tvungen att tjuvtitta för att förstå vad hon menade. Genom ögonfransarna såg jag hur de andra rörde sig självsäkert. Jag hörde plötsligt röster från köksdörren, säkert fem meter bakom mig. Det måste vara några av de som jobbade där som stod och tittade på.

– Så härligt att se tjejer som tar för sig och rör sig så vackert utan att det finns en man som ser dem!

Ledaren i mitten av cirkeln verkade ha hört det hon med, för hon började instruera:

– Känn hur du rör dig för din egen skull, för att du tycker att det känns bra att göra såhär. Känn hur du slappnar av bland dina systrar. Känn hur du återtar makten över din kropp. Ingen ser dig. Vad brukar du göra när ingen ser på? Jo, du slappnar av. Gör det.

Jag spände istället musklerna ännu mer, för att se avslappnad ut. Ingen skulle få veta att det fanns en spion bland dem. Ledaren klappade i händerna, och plötsligt började alla dansa i sidled. Jag krockade först med den tjejen som stod närmast, och hon fräste åt mig, så jag försökte ta så stora steg som möjligt för att komma undan henne. Det var inte helt lätt att springa i sidled med halvslutna ögon, men så stannade vi och alla började göra några extremt komplicerade rörelser. Jag förstod verkligen ingenting.

Det var så uppenbart vid det här laget att jag inte passade in alls, så jag klev helt enkelt ur ringen och gick därifrån. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, så jag smög in bakom gardinen och satte mig i fönsternischen. Med fötterna uppdragna syntes det nog inte att jag satt där, och jag hoppades att ingen hade sett mig. Tyvärr hade tydligen ledaren märkt att jag smet, för hon kom dit och kröp in bakom gardinen hon med.

– Mår du bra?

– Jodå…

– Det är ofta som man får fram många starka känslor när man dansar. Det är okej. Det kanske är första gången du dansar utan killar?

Jag öppnade munnen för att protestera, men det kom inte fram något ljud. Hon gick tillbaka till dansen, och jag satt kvar en stund. Det var kvavt, och jag kunde se de som dansade genom den tunna gardinen, även om jag visste att de inte såg mig. Så hörde jag ledaren:

– Så skönt att det inte finns en enda kille i rummet! Ingen manlig blick och inga krav på att man ska vara tillgänglig. Killar i all ära, men vi gör det här för oss själva. För att vi är bra!

Jag orkade inte känna mig som en bedragare längre. Även om ingen såg mig så såg jag mig själv, och det var illa nog. Så jag öppnade fönstret, hoppade ut och gick därifrån. Det måste ha varit flera minusgrader, och jag hade glömt min jacka därinne, men himlen var full av stjärnor och snön glittrade. I en snödriva satt en kråka och skrattade.

***

Jag tolkar den döda kråkan som mitt undermedvetnas påminnelse om Mikael Wiehes Flickan och kråkan:

Flickan och kråkan på youtube

Kråkan är mitt hopp, som alltså är dött och ligger redo att bli dissikerat. När jag inser att jag är hopplös på att vara duktig blir jag istället ivägskickad till de som ska lära känna sig själva som kvinnor, och vars kvinnlighet och icke-manlighet hela tiden trummas in. För att kunna dansa med måste man vara kvinna.

Att sitta bakom gardinen är fortfarande att räknas in bland tjejerna, för man blir ändå inte riktigt tagen på allvar när man markerar avståndet. De flesta människor kan möjligen acceptera att man kan hoppa ut genom fönstret, men de har ingen som helst förståelse för att man vill kunna sitta i fönsternischen och vara för sig själv – utan att det betyder att man egentligen hör hemma på festen.

Att sitta i fönsternischen är inget man gör för att man inte orkar dansa. Det kan lika gärna vara så att de som dansar gör det för att de inte vågar sätta sig ner och ta det lugnt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, Könsidentitet, Personligt, Psykologi, Relationer, Sexism, Självkänsla, Social fobi, Social inkompetens, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Pojken och kråkan

  1. Minna says:

    Uack, vilken sektig dröm. Jag skulle sprungit därifrån oavsett vilket kön jag tillhörde :S

    Flickan och Kråkan ger mig alltid rysningar. Det är en läskigt bra låt och den håller än idag.

  2. hannibal says:

    Flickan och kråkan är ett av mina absolut första känslomässiga minnen, den första låt jag kommer ihåg förrutom barnvisor. Jag kan fortfarande inte lyssna på den utan att gråta. Vet inte hur gammal jag var när jag hörde den och reagerade… kanske 6-7 år? Det var fruktansvärt. Den högg mig rakt i bröstet, så liten jag var.

  3. Mellanvärld says:

    *ryser*

  4. simon says:

    vilken hemsk mardröm!!! jag känner igen den.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *