Vårkänslor i skogsbrynet

Immanuel i skogen

Varje gång jag svänger in på stigen kommer lugnet över mig. Jag älskar att det bara tar tio minuter att komma ut i en riktig skog, fast jag bor centralt. Idag tog det över två timmar att gå ett par kilometrar, bara för att jag fastnade överallt med kameran. Ingen tussilago, ingen krokus, knappt någon barmark – men fågelsång.

Kotte, mossa och lavar på en liten fläck barmark bredvid en  snödriva

När jag kommit till slutet av skogen, och jag stod och fotade lavar och mossor på en stubbe, stannade en cykel precis bredvid mig. Jag noterade det i ögonvrån men fortsatte som ingenting, tills jag hörde en röst som frågade vad det var jag fotade. Det var samma person som jag träffat på exakt samma plats i december. Jag vet inte om hen kände igen mig, men vi pratade lite om foto, om växter, om våren, om vårdagjämningen. När hen satte sig på cykeln igen och trampade iväg ropade hen “Gud välsigne dig!”. “Detsamma!” var allt jag fick ur mig som svar.

Immanuel

12/12 2009

Mötet blev en påminnelse om hur mycket jag faktiskt har förändrats även om man bara räknar sedan december. Då kallade jag det för “skäggstubb” om jag hade minsta antydan till skugga på hakan. Idag är jag bortskämd med mycket mer hår än så.

Immanuel i skogen

20/3 2010

Den största skillnaden är ändå psykisk. När jag var sjutton år var jag egentligen bara sju inombords, och när jag fyllde 27 var jag snarare 12. I den åldern fastnade jag sedan i ett bra tag framöver, men någon gång under förra våren insåg jag att jag hade fyllt tretton. Puberteten lät däremot vänta på sig i några månader till. I juni fick jag den första testosteronsprutan, och fyllde 14. Spruta nummer två, i september, fick mig att studsa fram till min femtonårsdag. Jag blev ett brölande pubertetsmonster. Det var fortfarande där jag befann mig sådär strax före jul.

Jag tror att jag har fyllt sexton år nu. Med tanke på att det är ett halvår och en dag tills min trettioårsdag var det verkligen på tiden. Idag har jag hittat någon slags lugn. Min första tanke när jag pratar med en främmande människa är inte längre “passerar jag som kille nu?”. Jag vet inte om jag gör det, faktiskt. Kanske ibland, men knappast varje gång. Det spelar mindre roll numera, eftersom jag trivs bättre med hur min kropp ser ut och fungerar.

Förut gjorde det mig panikslagen att tänka på att jag kanske inte skulle få allt som jag ville – en kuk, till exempel. Idag känns det som jag kan leva med det. Jag har en bit kvar; förmodligen kommer jag aldrig att känna mig färdig. Som det känns just nu kan jag tänka mig att leva med det – för att bli färdig och att bli hel är inte samma sak.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Könsidentitet, Puberteten, Transbilder, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Vårkänslor i skogsbrynet

  1. vegangeekgirl says:

    Fina bilden, på den sista bilden ser du helt klart ut som en ung kille, det är ingen tvekan om saken. Men däremot hade du kanske fått visa leg för att övertyga oss om att du verkligen fyller 30 i år, någonstans i tidiga 20 års åldern, 25 på sin höjd hade varit våran gissning. 🙂

  2. Du är toppen! Och en snygg kille! (eller vad du vill kalla dej) Du ser inte det minsta feminin ut i mina ögon. Och du, jag är 2o år (psykiskt) och inte snart 61……….:( . Önskar att folk omkring mej hade sett mej med andra ögon. Inte tittat så mycket på rynkor o dyl. Utan sett min själ, för den syns, om man vill titta.
    Ta hand om dej! Och var stolt!!!
    Kramen är din idag!!

    • Tack 🙂 Jag brukar vara “dålig” på att se folks ålder, överlag. Jag brukar inte tänka på det, men visst händer det att jag blir förvånad när jag hör hur gamla eller unga folk är. Men jag har märkt att det är lite problematiskt ibland när folk förväntar sig att man ska behandla dem efter deras ålder.

  3. Agnes says:

    Som du säger, det är skillnad på att bli hel och att bli färdig. Jag tror inte att någon någonsin blir “färdig” med sig själv, för varför skulle man bli det? Och vad innebär det att vara färdig?

    Däremot kan man nog definitivt prata om att känna sig hel. En väldigt viktig känsla, för mig är den där helheten det som är grunden för min identitet. Alla dessa bitar tillsammans bildar ju helheten mig.

  4. Pingback: ”Du kanske inte är arton än?” « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *