Det tredje könet och transfobi som könsidentitet

För ett tag sedan föreslog vänsterpartisten Pernilla Calmerfalk att man skulle införa ett tredje juridiskt kön i Sverige. Förslaget mottogs med en hel del spott och spe, från både de vanliga nätollarna i kommentarsfält och bloggar, men också från Malin Wollin, som sniglade Aftonbladet med sitt transfoba trams – för att sedan göra helt om och påstå att hon bara tycker att det finns viktigare frågor att ägna sig åt om man vill förbättra för transpersoner. Det fanns såklart också de som skrev väldigt bra och insiktsfullt om förslaget, till exempel Rosa funderingar, Elin Astrid, Saralingon, Hundtokig, Andromeda, Benjamin Juhlin, Världens Sämsta Blogg och Lisa Olsson.

Idag skriver Calmerfalk tillsammans med Josefin Brink på Newsmill:

“I Sverige som annars präglas av liberala värderingar lever transpersoner i stor utsatthet. Det är dessutom en grupp som ofta osynliggörs när frågor om diskriminering och mänskliga rättigheter debatteras. Ingen heltäckande kartläggning finns av hur vanligt det är att som transperson bli utsatt för kränkningar, trakasserier och diskriminering, men de undersökningar som gjorts tyder på att det är en mycket vanlig erfarenhet. Psykisk ohälsa är också vanligt bland framför allt yngre transpersoner.

Det finns inte en lösning på de olika problem transpersoner lever med. Eftersom det inte handlar om en homogen grupp behövs flera förändringar och förbättringar av både lagstiftning, praxis inom sjukvården, i myndigheters bemötande, i arbetslivet och så vidare. Möjligheten att välja att varken definiera sig som kvinna eller man är en del i strävan att förbättra livsvillkoren för transpersoner i Sverige. Det faktum att just denna fråga berör en mycket liten grupp, och i den meningen är en liten fråga, innebär inte att den är oviktig och definitivt inte löjlig eller bisarr, som det ibland framställts i debatten.

Förhoppningsvis kan förslaget till vår partikongress och den debatt den lett till bidra till ökad kunskap om transpersoner och till en mer seriös och konstruktiv debatt om hur livsvillkoren för transpersoner kan förbättras. Det är en debatt som naturligtvis ska föras med samma självklara respekt för människovärdet som andra frågor som rör minoriteters rättigheter.”

Jag håller helt med, även om jag hellre skulle se ett avskaffande av juridiska kön helt och hållet. Det är mycket kvar som behöver göras, och det här är bara ett steg.

De besserwissrar som tycker att det är absurt och överdrivet att kräva mänskliga rättigheter för transpersoner är egentligen bara ett tecken på att samhället är på rätt väg. Som de skriver i Wendelabloggen:

“Det kom ett mejl från en Magnus med anledning av dagens artikel om Vänsterpartiet och det tredje könet:

”Hej
Jag blir inte förvånad, snart kommer kinesiska gråa uniformer
för alla medborgare och pannlugg så att vi inte ser skillnad
på könen – om vänstern får bestämma…….
Det är val i år, nu visar de sina riktiga önskemål, absurt.”

Magnus, jag blir inte heller förvånad.
Ditt mejl var högst förväntat.
Redan intecknat, kan man säga.
Jag säger bara check på den.”

Alla dessa härskartekniker och argumentationsfel visar bara på att de som håller på cisnormen – normen som säger att transpersoner inte finns och finns de så är de (alltid “de”, aldrig “vi”) jättekonstiga – och på transfobin – rädslan för att inte kunna tvångsköna och könskontrollera alla människor – känner att deras position är hotad. Det är absurt nog ett steg framåt. För som Gandhi sa:

“First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win.”

Att människor lägger så mycket tid på att deklarera att de tycker att en fråga är oviktig och fånig är ett gott tecken. Problemet är att de verkar tro att deras egen könsidentitet som kvinna eller man är hotad av tanken på att det finns de som de inte kan tvångsköna. Det låter som när man argumenterade emot kvinnlig rösträtt och kvinnors yrkesarbete med motiveringen att det skulle minska männens rättigheter, eller som när man hävdade att samkönade äktenskap hotar äktenskapet som institution.

Om ens könsidentitet är så otroligt beroende av vad alla andra människor i hela världen har för könsidentitet i förhållande till ens egen, så undrar jag hur i hela friden man samtidigt kan argumentera för att könsidentitet inte till någon del alls* är en social konstruktion.

*) Jag tror att könsidentitet kan vara både socialt och biologiskt, medfött och förvärvat – samtidigt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, Genusforskning, HBTQ, HBTQ-historia, HBTQ-juridik, Internet, Intersexualism, Könsneutrala äktenskap, Kultur och media, Politik, Psykologi, Sexism, Språk, Trans* i media and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

28 Responses to Det tredje könet och transfobi som könsidentitet

  1. Mellanvärld says:

    Kommentar från newsmillartikeln:

    “Jag tror att vi i framtiden kommer få se;

    det fjärde könet= personer som vill vara djur och lägga ägg.
    det femte könet=personer som vill vara sagofigurer och flyga.
    det sjätte könet=personer som vill vara möbler i skinn.”

    vad tänkte den som skrev detta?

  2. Läser man Newsmills kommentarer så kan man konstatera att vi är inne på Gandhis “then they ridicule you”-etapp.

    De flesta argumenterar utifrån att detta berör en såpass liten minoritet, och att det DÄRFÖR ej ska införas; istället för att fråga sig om det medför försämringar eller inskränkningar för någon annan. Men detta förslag medför ingen intressekonflikt. Kommentarerna är sålunda ett uttryck för ett slags majoritetens diktatur.
    Såhär lyder en annan av kommentarerna som visar just detta:

    “Dock har jag svårt att förstå att våra lagstiftning måste anpassas efter dessa mycket små grupper av människor. Det har ingenting med tolerans att skaffa. Huvuddelen av människorna är hetrosexuella och vill leva ett hetrosexuellt liv med parbildning och allt vad som hör till. I den meningen kommer alltid en “hetronorm” att behärska vårt samhälle. Det är inget fel med det; det är något vi ska vara stolta över.”

  3. Eva says:

    Läser för tillfället en hel del psykologi och sociologi och vill uppmärksamma det du skrev nästan sist:

    “Om ens könsidentitet är så otroligt beroende av vad alla andra människor i hela världen har för könsidentitet i förhållande till ens egen, så undrar jag hur i hela friden man samtidigt kan argumentera för att könsidentitet inte till någon del alls* är en social konstruktion.”

    Jag delar din uppfattning. För visst är det så att den könsroll vi har i samhället idag är något som vi har lärt oss som små barn genom att beskåda vår omvärld. Det finns massvis med forskning hur vår personligheter och könsroller formas som småbarn och hur detta sedan sätter sig i oss i form av värderingar och (oftast) omedvetna tankar. Det återkommande argumentet är att det är något vi ärvt från våra förfäder då vi har fysiska olikheter (mannen som jagar/beskyddar och kvinnan som tar hand om barnen/sköter hemmet) och att det alltid bara funnits två kön och därför är allt annat fel. Bullshit, skrapar man lite på ytan så ser man rätt snabbt att vi beter oss efter normer som är “osynliga” och förutbestämda.. av oss själva.

    Personligen tycker jag det är idiotiskt, den här debatten som pågår från alla som är rädda för det ovanliga, men jag inser att man måste ha den ändå. Som diagnostiserad bipolär så finner jag nöje i att slå hål på folks stereotypa bilder av hur psykisk ohälsa ser ut. Detsamma borde göras inom även detta ämne.

    • Ja, det tror jag med. Men ett problem är att om man säger att könsroller i stor utsträckning är inlärda och socialt konstruerade, så är det lätt att folk blandar ihop det med könsidentitet. Kan man inte ha en könsidentitet utan att spela en viss könsroll?

  4. Leah says:

    Parallelismen med det numera (iallafall här) hyfsat passerade homofobargumentet om att homosar inte kan få barn och mänskligheten skulle dö ut om de fick rättigheter slog mig just. Alltså “tänk vad hemskt det skulle bli om alla var som ni”-resonemanget.

    • Ah… Ja! Det är en parallell jag inte ens tänkt på. Grejen är att när det gäller trans så låter det ofta som ett TVÅNG som man vill införa, och riktigt så har det inte varit med “homofrågor”. Då har det mer handlat om att “förleda ungdomen” och inte om “ska jag inte få vara heterosexuell va?”. Eller jo, iofs, det blev väl en del såna reaktioner inför Pride ifjol…

  5. Saralingon says:

    Kul att du hittade och tyckte om mitt inlägg, tack!
    Rasande intressant ämne det här, liksom alla genusfrågor. Det är bara så förrädiskt lätt att hetsa upp sig när man talar om sådant man brinner för, men blir man arg så suckar folk bara..

    • Ja, oh ja! 😀

      Jag har lärt mig att “arg” är det sämsta man kan vara, för det ungefär som “bitter”, och då blir man inte tagen på allvar. Hur man låter bli att låta arg vet jag däremot inte…

  6. dam i tofflor says:

    Underbart Ghandicitat!

    Det finns fler som faller utanför cisnormen även om könsidentiteten “normal”. Jag tänker på alla barnfamiljer med endast en vuxen. Första delen av newsmillcitatet ovan är tillämpligt där också. Fast där har vi i stort sett kommit till stadiet av att ignorera. För att få kallas barnfamilj krävs det i allmänhet två vuxna, oavsett antalet barn. Systemen är byggda därefter både inom skola, arbetsliv, vård och handel. Tvåvuxenfamiljen är norm. I England debatterades i mitten på nittitalet ett förslag att tvångssterilisera ensamstående kvinnor som hade flera barn. Den här läskiga Mammapappabarnvvvnormen är faktiskt rätt destruktiv för väldigt många människor. Både för den som är instängd i den och den som är utestängd.

    Det är inte utan att könsidentiteten är verkar lite skör för dem som tycker att den blir hotad av att någon annan får rättigheter. Vet de inte vilka de är?

    • Japp, två vuxna, och dessutom två vuxna av olika kön, som lever ihop i något slags kärleksförhållande. Att en familj kan bestå av tex. barn-mamma-mormor, eller att man kan vara två par som är lika mycket föräldrar alla fyra är ju minst lika förbisett som att en familj kan bestå av barn och en förälder.

      Kärnfamiljsnormen är fruktansvärt destruktiv. Det är inte länge sedan jag fick höra “vad fint ändå att du kan se det så” när jag sa att jag är nöjd med att vara singel och “barnlös”. Ett ord som i sig känns märkligt. Jag förstår att folk gör skillnad på “barnlös” och “ofrivilligt barnlös”, men det känns ändå som att jag inte fattar vad det är för märklig identitet att vara “barnlös”. Det låter som om jag skulle sakna något, ju.

  7. Leah says:

    Ja, men även om skillnaden är betydelsefull så bygger båda argumenten implicit på att det är de onda queersens målsättning och att de är i stånd att lyckas med dem. Det där med tvång kontra förförelse är iofs rätt intressant…

    • Ja, absolut. Det är liksom någon slags rädsla för att alla (iräknat de själva?) ska bli homosexuella/nongender, men… Hm… Det kanske inte är så stor skillnad mellan “förförelse” och “tvång” ändå? Det kanske är så att de är rädda att om folk slappnar av och slutar vara så rabiata så kommer alla liksom att falla in i någon slags avkönad homosexorgie, för att det är det mest grundläggande tillståndet som hela tiden måste hållas i schack? 😉

  8. Leah says:

    Alltså: det = att alla ska bli homos respektive nongenders.

  9. dam i tofflor says:

    Ja, det är nog de egna önskningarna som skrämmer, för det är svårt att hitta något yttre hot.

    • Japp, det tror jag stämmer. Allt annat vore märkligt, för det händer ju att folk försäger sig och säger typ “hur skulle det se ut om alla gjorde som de ville?”. Då har de ju avslöjat att de är medvetna om att människor har någon slags drift att vara könsblinda/könlösa/könsneutrala, men att de ständigt känner sig tvungna att kontrollera den driften.

      Helt plötsligt tycker jag väldigt mycket om Freud och Jung och allt det där. De kanske hade någon poäng ändå? 😉

  10. Susanna says:

    På tal om mamma-pappa-barn-normen: ca. en gång i månaden får jag reklam i brevlådan från Kappahl, i reklamen sitter det alltid tre rabattkuponger; en för herrkläder, en för damkläder och en för barnkläder. Varje gång jag får de där kupongerna i brevlådan så känner jag för att ringa till Kappahl och säga: i mitt hushåll finns det två kvinnor och inga barn, kan jag få nya kuponger tack? Men det gör jag såklart inte, för det har jag inte ork till och man kanske ska välja sina strider eller nåt. Men Mia har faktiskt en gång lyckats argumentera med kassörskan så att hon fick rabatt med “herr-kupongen” när hon köpte ett damplagg fast jag redan hade använt kupongen för “damer”, jag tyckte att det var ganska pinsamt just då men nu i efterhand så tycker jag att det var bra att Mia är såpass aspig att hon inte skäms för nåt. 🙂

    Just ja, “avkönad homosexorgie” var ju ett jättebra uttryck! Det låter som en utopi eller nåt. 🙂 Men jag har tänkt på en sak, varken mina syster och hennes man eller mina föräldrar eller några andra gifta heteropar som jag känner har skilt sig sen det blev lagligt för homosar att gifta sig, och inga av mina tjejkompisar börjar odla skägg eller prata med basröst varje gång jag säger att “hen” är ett praktiskt ord att använda ibland. . .så jag tror knappast att homosar och trans* kommer att ta över världen över en natt bara för att vi får det lite lättare att leva våra liv utan att behöva gömma oss hela tiden. 🙂

  11. Susanna says:

    *MIN syster, inte mina. Jag har bara en syster. 🙂

  12. Nikki says:

    Malin slutade svara på mina Mail då jag sa att hen kanske borde uppdatera sig lite :p

  13. Pingback: Dagens lektion i homonormativitet (eller: Hur kan Ola Salo gå in i garderoben? Är den inte fullproppad med paljettdräkter?) « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *