Svält är knark – om att inte ha en ätstörning

Jag har ingen ätstörning. Officiellt sett har jag heller aldrig haft någon. De gånger ämnet har kommit upp i samtal med psykiatriker under mitt gamla liv som psykfall har det låtit ungefär såhär:

– Är du trött?

– Mmmm…

– Äter du och sover du som du ska?

– Njae… Sover gör jag väl…

– Hur har du det med maten?

[Tystnad]

– Äter du?

– Ja… ibland… (i betydelsen: “Minst en gång i veckan”. Men det sa jag inte, för hur skulle jag ha kunnat veta vad hen egentligen menade?)

– Ibland? Kräks du? Stoppar du fingrarna i halsen och så?

– Nej. Jag har ingen kräkreflex, så det är ingen mening med det. (Den försvann när jag var tretton, och det händer att jag nämner det också. Ingen frågar någonsin varför min kräkreflex har försvunnit)

– Använder du laxermedel?

– Nej, allt jag äter kommer ändå ut inom tio minuter, så jag behöver inte det.

– Så bra, då har du ingen ätstörning i alla fall.

Att det finns andra sätt att ha ätstörningar på än att kräkas, svälta helt och använda laxermedel verkar ha gått väldigt många psykiatriker förbi. Nu hade jag visserligen inte heller de typiska psykiska symtomen heller på ätstörningar, eftersom jag inte var fixerad vid min vikt eller mitt utseende på det sättet som en person som uppfattas som ‘ung tjej med ätstörningar’ förväntas göra. Jag hade visserligen en fixering, men den handlade mer om att jag rent allmänt var värdelös och inte värd att äta, sova i sängar eller sitta på stolar. Vikten och utseendet var inget speciellt. Det var däremot maten, som ren kemi.

När jag inte åt alls var jag lugn och koncentrerad, eftersom jag inte hade någon överskottsenergi att bli rastlös av. Vräkte i mig godis gjorde jag däremot för att slappna av. När blodsockret rusade i höjden var det som om hela världen försvann och jag sjönk in i en dimma. Nästa morgon vaknade jag med en bultande huvudvärk, ömma leder och det kändes som om någon hade ersatt min hjärna med bomull. Jag har aldrig varit bakfull, men det måste vara lite så det känns.

Hösten 2006 började jag kämpa för att lära mig äta, och det gick framåt. Däremot var det först två och ett halvt år senare som jag verkligen kände att jag kunde äta utan att bli “bestraffad” med rastlöshet och koncentrationsproblem. Det var nämligen då som jag fick en ADHD-diagnos och började medicinera med Concerta. Tidigare hade jag känt mig tvungen att välja mellan att låta hjärnan fungera någorlunda och att låta kroppen få det den behöver. Nu kunde jag få både och; vilken fantastisk lyx. Idag äter jag tre riktiga mål mat om dagen, och några mellanmål till – utan att få problem med hjärnan för det.

Det finns ett samband mellan ADHD och ätstörningar, och bland annat teorier om att en del personer med obehandlad ADHD självmedicinerar med svält och mat. Jag vet att det är så, för det var precis det jag gjorde. Svält är knark. Socker är knark. Rakblad är knark. Jag var en blandmissbrukare. Det finns inget annat sätt att se det på. Jag svalt inte mig själv för att jag ville vara snygg, utan för att jag ville vara intelligent. Svält gör en korkad – och det var väl därför jag trodde att jag kunde svälta mig smart.

Som en del av veckans bloggtema: Mat, inspirerat av intervjun med författaren Hillevi Wahl och psykologen om matmissbruk. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Kroppstankar, NPF, NPF-forskning, NPF-hantering, NPF-vård, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykiatri, Psykologi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Svält är knark – om att inte ha en ätstörning

  1. Alexandra says:

    Vilket bra inlägg!

  2. Pingback: ”Det finns ett samband mellan ADHD och ätstörningar”

  3. kanjagkandu says:

    Det finns en ny ätstörning ny som kallas Ortorexi, besatthet av att äta nyttigt. Om inte det är nya tidens ätstörning så vet inte jag… Ortorexi och ditt problem med att inte äta påminner om varandra, nöjet i att äta nyttigt, ruset och lugnet. Samma sak som lugnet att inte äta… att döva… Intressant ämne, bra skrivet.

  4. dam i tofflor says:

    Detta viktiga inlägg var smärtsamt att läsa! Både om känslan av värdelöshet, svälten, smärtan sockret och kaoset och därtill psykiatrikerns oförmåga att ställa ordentliga frågor. Tack gode Gud (eller vem nu den ansvarige är) att du har fått din Concerta!

    Vad var det som fick dig att börja äta?

    • Jag började äta för att jag visste att jag måste. Jag vet ju rent intellektuellt att jag behöver näringen och misstänkte att jag kanske hade någon brist. I början var det enda jag kunde få i mig utan att må illa clementiner, men successivt utökade jag det så att jag hittade fler och fler matvaror.

  5. Vilket bra inlägg! Vill påpeka att ortorexi inte till den mildaste grad liknar det du beskriver, utan har percis som anorexi ett skevt ideal som inte överenstämmer det minsta med verkligheten. Dessutom är det ju mer ett begrepp än en diagnos.

    Sen är det ju väldigt intressant hur extremt lite kunskap det finns om äs trots att det är så vanligt, och att det finns så väldigt många variationer och tar så hemskt många olika uttryck. När jag försökte bli frisk och sökte hjälp fick jag svaret att det kanske var lika bra att jag tappade några kilon. För mitt eget bästa, liksom.

    • Jo, ortorexi är väl ett sånt begrepp som folk lägger in väldigt många olika saker i. Men en del i det hela kan vara att man egentligen inte har en skev bild av sin vikt/utseende, men däremot är hypokondriker egentligen, och som projicerar sin oro över att vara/bli sjuk på vad de äter? Det är inte egentligen det som ortorexi egentligen innebär, men det finns klara likheter.

  6. åh, det var en intressant tolkning av det hela, fast jag tror att det är något helt annat. De som klassat sig själva som ortorektiker som jag pratat med har fungerat som andra ätstörda, fast med annorlunda ideal och ibland annorlunda tillvägagångssätt till målet. Annars tror jag hela grejen med att projicera saker på mat är rätt allmänt för äs, eller att många fungerar så. Vikten fungerar nog oftast mest som en manifestation och ett förkroppsligande av det hela, som en mer konkret, fysisk bild.

    • Jo, men brukar inte utseende och vikt vara centrala i det man brukar tänka på som ätstörningar? Det jag tänker på är ffa såna människor som tex. tror att man får diabetes om man äter vindruvor, för att det är så mycket socker i dem (och godis ska vi inte tala om…). Då handlar det mer om en rädsla för att bli sjuk än en rädsla för att vara ful.

  7. Begentle says:

    Jag älskar den här bloggen.

  8. Kaia says:

    Nu är du sådär bra igen! Känner verkligen igen det där med att inte vara “värd” mat. När jag var som mest självdestruktiv var det mat jag fuckade runt mest med. Har dock kommit överens med min kropp sedan dess…

    • Mmm, det är det som är lättast att hålla på med också ju, och som är svårast för omgivningen att lägga märke till. Jag har legat på psyket i veckor utan att äta annat än en knäckeskiva då och då, och ingen har reagerat, eftersom jag 1. inte hade någon ätstörning och 2. var vegan, och de hade som policy att inte servera veganmat.

  9. Pingback: äta bör man annars dör man « mymlan. the real.

  10. Pingback: Transfett – eller: Jag bestämmer om du får acceptera din kropp som den är « trollhare

  11. Pingback: Snabbmakaroner orsakar förhastade slutsatser om ADHD | trollhare

  12. men vänta nu? är det jag själv som skrivit det här inlägget eller? jag vet inte vad jag ska säga, känner mig nästan tom. det är ju mina ord!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *