The Complete Guide to Speaking Human – en övningsbok

Jag har gjort “Vad är det värsta som kan hända?”-övningen tidigare. Det var min läxa för några veckor sedan, och den går ut på att utsätta sig för känslan och inte försöka hålla den ifrån sig. Idag gjorde vi den igen, fast det nog inte var menat så.

Jag vet vad som är det värsta med min sociala fobi: Inte att tvinga sig att göra det som är jobbigt. Inte ens att tvinga sig att göra det som är jobbigt och misslyckas. Det värsta som kan hända med min sociala fobi är att att tvinga sig att göra det som är jobbigt, och sedan inte ens veta.

Lyckades jag? Misslyckades jag? Vad hände? Vad betyder det där? Vad var det överhuvudtaget jag försökte göra som jag kanske lyckades, misslyckades, både och eller ingetdera med?

Idag sa min psykolog att eftersom jag har Asperger så är det ju lite speciellt. Hur jag än utsätter mig för de situationer – och tillochmed för de känslor – som jag tycker är jobbiga, så kommer jag aldrig till den där punkten då det börjar kännas lättare. Jag lär mig att göra saker trots ångesten, men jag lär mig inte att ångesten blir mindre för det. Den där upplevelsen av att det blir lättare ju mer man tränar fungerar inte, eftersom min ångest är kopplad dels till de frågor jag vet att jag inte kan få direkta svar på (Sårade jag henom nu? Var det där pinsamt och överdrivet gjort av mig?) och dels till de saker jag faktiskt gör som jag vet inte är bra (Oj, nu avbröt jag henom när hen pratade. Oj, jag pratar för högt. Oj, jag skulle inte ha avslöjat det där. Oj, jag borde inte ha skrattat).

“Kanske kommer du aldrig att slippa känna ångest i sociala situationer” sa hon. Det är det jag också har funderat över, men inte vågat säga. Det låter så bittert, som en undanflykt. “Kanske är det något att lära sig att acceptera, utan att sluta utsätta sig för situationerna för det”.

Är det något som är svårt att acceptera så är det nog att jag kanske alltid kommer att ha social fobi, men att det inte är en ursäkt för att slippa ha ett socialt liv. Det finns bara en sak jag har svårare att acceptera än det – och det är att hur mycket jag än försöker lära mig vad som är ett socialt accepterat beteende, så kommer jag aldrig att kunna prata människa flytande. Jag letar fortfarande efter The Complete Guide to Speaking Human, och för varje gång någon försäkrar mig om att boken inte finns, desto mer övertygad blir jag.

Jag måste inse att även om jag hittade den boken så skulle jag inte bli så mycket lyckligare för det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in NPF, NPF-hantering, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Social fobi, Social inkompetens, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to The Complete Guide to Speaking Human – en övningsbok

  1. Dr Sigmund Zoid says:

    “Idag sa min psykolog att eftersom jag har Asperger så är det ju lite speciellt. Hur jag än utsätter mig för de situationer – och tillochmed för de känslor – som jag tycker är jobbiga, så kommer jag aldrig till den där punkten då det börjar kännas lättare.” – jag googlade lite men blev inte så mycket klokare.

    Är det så att för Aspergers att man från exponering, om kanske att det krävs mycket, mycket mer tid/övning/träning, inte bör förvänta sig att själva ångestpåslaget minskar med tiden?

    • Nej, alltså, det handlar om vad det är man är rädd för. Min specifika sociala fobi handlar om att jag är orolig för att tex. såra andra människor med det jag säger, att folk ska känna sig besvärade av mitt beteende, osv. Och iom att jag har Asperger så kan jag inte läsa av vad andra tänker och känner, i synnerhet inte för stunden, men inte heller alltid så bra även om jag får flera veckor på mig att försöka förstå vad som hände. Det gör att jag kommer att gå runt med en konstant oro över att göra fel utan att veta om jag gör fel eller inte. Aspergern är inte det egentliga problemet, men det gör det mer komplicerat.

      Om man har fobier av andra sorter och Asperger, så är det inte samma sak. Där kan man minska ångesten av att exponera sig för känslan. Men om jag är rädd att

      1. Säga/göra något dumt (som att säga något olämpligt, sårande etc av misstag)
      2. Säga/göra något utflippat (som att skratta hysteriskt vid klart olämpliga tillfällen, ropa könsord, etc)
      3. Inte veta om jag gjort 1. eller inte

      Så kan jag inte riktigt exponera mig för känslan i 1., bortsett från de gånger jag verkligen får veta att jag HAR sårat någon, och när det gäller 2 och 3 så handlar det om att lära mig att acceptera att det är sånt jag gör ibland.

      • Dr Sigmund Zoid says:

        Tack!

        Just nu så måste nog min hjärna tänka lite om detta med fobier och fobiträning. Jag är ganska bra på att lyckas med både 1,2 och 3 och min tolkning i den exponeringsträning av mig själv jag gör så har det hela tiden varit extremt centralt att acceptera att det är sånt jag gör ibland och försöka förlåta mig själv och hålla nere på skuldkänslorna.

        Jag har aldrig haft någon mer ‘objektspecifik’ fobi (ormar, spindlar) och jag ska nog inte räknas in som att jag har haft social fobi heller – men jag misstänker att social- respektive objektspecifik fobi nog skiljer sig en del och att just förmågan att avläsa personers signaler för Aspergers komplicerar det ännu mer.

        • Mmm… Det är det jag borde lära mig. Jag har fokuserat alldeles för mycket på att utsätta mig för situationer att bocka av i en lista, men pga detta har jag inte kunnat utsätta mig för känslorna – tills hon fick mig att inse det idag, det hon egentligen har sagt hela tiden: Jag ska lära mig att acceptera att jag inte ens vet vad jag gör.

  2. Mellanvärld says:

    Undrar om detta är relaterat till mina svårigheter att posta saker på nätet?

  3. Love says:

    Har inte Asperger vad jag vet men däremot en släng av social fobi.. och jag tycker inte det underlättar att jag är känslig för andra människors känsloläge,. För även om jag får en känsla av att jag gjort något fel i en social situation så vet jag aldrig varför det blev fel. Om det berodde på mig eller om den andra människan bara inte har en bra dag och är på dåligt humör av diverse andra anledningar t.ex. Det blir en massa tolkningar som får mig att tro det värsta många gånger.

    • Dr Sigmund Zoid says:

      Just detta råkar vara en sak som jag och min kbt-psykolog har pratat lite om [jag har en skuld och skam driven personlighet, egen def som menar att de känslor jag fruktar mest är just 1-skuld och 2-skam (mkt längre ner på skalan dock än skuld) vilket därför driver mig mest att undvika] 😉

      Efter som jag arslat mig igenom lite kbt-självhjälpsböcker så verkar där vara ett tema som återkommer och det är just att övertolka inte, den andra personen hade kanske en dålig dag bara och från min psykolog så fick jag den andra delen DU är inte ansvarig för den andras känslor. Med detta så blir inget nödvändigtvis lättare direkt men just nu är det vad jag försöker tjata för mig själv.

      Folk som är bra på att avläsa den andre personens känsla får, till skillnad från Aspergern, kanske svar omgående på att den andre är sårad, upprörd eller kränkt – men även om man får svar mer omgående så kan man ju se det som att skadan redan är skedd. Utan Asperger så får man kanske en chans att försöka ‘reparera skadan’ osv… men dock.

      Det jag själv kämpar mest med är att försöka komma ihåg att JAG är inte ansvarig för den andres känslor. Den andre kanske har en sk*tdag bara, eller är överkänslig, eller lättkränkt osv.

      • Love says:

        Det där var jättebra grejer som jag väl egentligen vet men glömmer hela tiden. Det pendlar så med dagsform med. Vissa dagar är det lättare än andra.

        • Dr Sigmund Zoid says:

          Kan bara hålla med 😉
          […en dålig dag så kan jag lika bra stoppa allt kbt-pretto-tänkande någonstans där solen inte skiner, men jag försöker påminna mig om deras mantran på halvbra och bättre dagar…]

          • Jag nickar instämmande åt bådas kommentarer. Jag har också svårt, även de gånger jag fattar att nåt är fel, att begripa VAD som är fel. Men jag har alltid trott att den som inte har några autistiska drag utan “ren” social fobi kan räkna ut sånt lättare? Att man har någon slags kompass som sållar bort åtminstone de allra mest uppenbara situationerna?

          • Dr Sigmund Zoid says:

            Det är nog så att folk utan autistiska drag har betydligt lättare att lura ut de allra mest uppenbara situationerna.

            Jag kvalificerar troligen inte för autistiska drag när jag är i form. Men ser jag tillbaka på min barndom så blir det lite sådär svårbedömt och mycket av min tolkningsförmåga av andra människors beteende är ganska uppenbart inlärt från ~6 års ålder och framåt. Där har varit många fadäser och där är många minnen där jag först efter dagar, veckor, månader – ÅR – har kopplat vad som gick fel/vad jag inte förstod.

            Samtidigt så började redan runt tjugoårsåldern bli något bättre än andra att få en magkänsla för folk som inte stämde “Min magkänsla säger mig att jag/vi bör vara försiktig med den personen (kan vara oseriös, lögnare, manipulativ, osv).”. VAD som inte stämde har jag oftast varit mindre framgångsrik med att få fram eller aktivt kunna förklara eller ens medvetet veta för, för “personen verkar så bra/trevlig/kompetent” enligt andra men, må låta narcissistiskt, så har det tyvärr oftast slutat med att jag skulle kunna stå där ett par år senare och peka finger “Told y’a so!” (vilket inte ger mig någon tillfredsställelse alls!) . Jag har fått en misstanke om att detta är något inlärt.

            …och vad det gäller relationer och tolkning av en partners signaler så tänker jag minsann inte skryta, ge mig tio år till… 😉

          • Jag har också ofta en magkänsla för “skumma” (som i “det är nåt skumt med X”) personer, men jag är väldigt benägen att skuldbelägga mig själv för att vara fördomsfull och dömande, så det är åt mig själv som jag sedan pekar finger 😉

          • Dr Sigmund Zoid says:

            hihi, jag känner igen mig så!

            Om du inte läst den så: Malcolm Gladwell – BLINK, Den intuitiva intelligensen, den förklarar en del av denna förmåga rationellt.

            (På bibliotek eller emaila mig din postadress så skickar jag min pocket bara du skickar tillbaka den när du läst klart.)

          • Tack, men jag tror inte att jag skulle orka läsa det 🙂

  4. Begentle says:

    Jag älskar VERKLIGEN den här bloggen.

  5. Säg till, säg verkligen till om du hittar den där boken. Jag räknas som normalstörd som du vet, men det är ofta jag inte fattar varför folk blir sårade eller upprörda över saker som man sagt eller inte sagt.

    Efter ett par näsbrännor från kvinnliga vänner gav jag upp, eftersom det inte hjälpte hur mycket jag grubblade. Då trodde jag att det berodde på någon slags känslomässig störning hos mig, till följd av att jag fått en något så när jämställd uppfostran. Numera vet jag bara inte.

    • Dr Sigmund Zoid says:

      Not – det centrala i den boken är om varför intuitionen (magkänslan) oftast överträffar ens rationella tänkande, och det gäller ej inte bara interaktionen människor emellan.

      Generellt så följer jag min logik, men de gånger när där det logiska/rationella inte stämt med min ‘magkänsla” har jag ofta gått på det ‘förklarbara’ och då så har har det nog, utan att överdriva, i80% av fallen gått fel. Jag kämpar fortfarande med att lära mig lite på min magkänsla.

    • Men om man har två olika magkänslor som krockar med varandra då?

      • Dr Sigmund Zoid says:

        Bra fråga, det problemet har jag definitivt ibland och faktiskt så tipsas det om det i en del böcker och att man ska gå med den första man får. Fast det tycker jag också är svårt att avgöra ibland. Vilken var först? Vilken är starkast? (Jag döper detta till AMS [ambivalent mage syndrom])

  6. Timortinel says:

    Jag har inte asperger, men jag tycker aldrig att jag lär mig att tolka folks reaktioner.

    • Hm… Är det isf pga osäkerhet?

      • Timortinel says:

        Kanske, jag vet inte. NPF-utredarna tyckte att jag uppfyllde A-kriterierna för asperger, könsutredaren tror att de sociala svårigheterna beror på att jag är så obekväm med mig själv för att jag är trans att jag inte kan slappna av i sociala situationer. Jag vet inte själv vad jag tror. Jag har bara lite svårt för att tolka andra, kanske hjälper det med ännu mer träning. Osäker är jag verkligen, men jag hade problem med det i viss mån innan jag blev så osäker, jag har alltid varit en aning taktlös, eller vad man ska kalla det.

  7. Edward says:

    Du är bra på att ge olika människor olika insikter. 🙂
    Jag har rätt nyligen (i höstas) insett att jag kommer inte att bli frisk. Jag måste bara acceptera hur jag är. Jag måste lära mig att om andra människor reagerar på sina egna fördomar, så är det inte mitt problem.

    Om jag skulle hitta en sån bok du talar om, så är jag osäker på om jag skulle vilja läsa den. Visst, jag behöver skaffa mig en större förståelse för människor, men det gör jag genom att utsätta mig för interaktion med dem, inte enbart genom teoretisk kunskap.
    Har jag en riktigt usel dag med hög ångestnivå, så är jag noggrannare med att småprata med kassörskan i affären, än om jag har en bra dag. Genom att säga något litet, och egenligen onödigt, överkommer jag ett hinder och kan sen känna mig bättre för att jag lyckades.

  8. SisterofNight says:

    Skulle det här gälla allt med AS och alla med AS:

    “Idag sa min psykolog att eftersom jag har Asperger så är det ju lite speciellt. Hur jag än utsätter mig för de situationer – och tillochmed för de känslor – som jag tycker är jobbiga, så kommer jag aldrig till den där punkten då det börjar kännas lättare. Jag lär mig att göra saker trots ångesten, men jag lär mig inte att ångesten blir mindre för det. Den där upplevelsen av att det blir lättare ju mer man tränar fungerar inte, eftersom min ångest är kopplad dels till de frågor jag vet att jag inte kan få direkta svar på (Sårade jag henom nu? Var det där pinsamt och överdrivet gjort av mig?) och dels till de saker jag faktiskt gör som jag vet inte är bra (Oj, nu avbröt jag henom när hen pratade. Oj, jag pratar för högt. Oj, jag skulle inte ha avslöjat det där. Oj, jag borde inte ha skrattat).”

    Social fobi är inte samma sak som AS. Och vad är det som säger detta hen menade på?
    Varför kan inte ångesten minska?

    Att tänka tanken “jag kanske alltid kommer kämpa med dessa saker mer än andra?” är en annan grej tycker jag. Och det kan ju ingen veta.

    “Jag lär mig att göra saker trots ångesten, men jag lär mig inte att ångesten blir mindre för det.
    Den där upplevelsen av att det blir lättare ju mer man tränar fungerar inte, eftersom min ångest är kopplad dels till de frågor jag vet att jag inte kan få direkta svar på (Sårade jag hen om nu? Var det där pinsamt och överdrivet gjort av mig?) och dels till de saker jag faktiskt gör som jag vet inte är bra ”
    – Det går ibland att få direkta svar faktiskt. Och får man inte det så går det oxå att träna sig i/ta hjälp av andra metoder att inte få ångest jämt över situationer. Oftast går det utifrån person och vilja/förutsättningar.

    Jämförelse…”du kommer alltid ha ätstörningar” som påstående. Det går ju inte att ha den åsikten från psykolog till klient. Det är ju befängt. Eller?

    • Nej, det skulle inte gälla alla med AS. Det är som jag skrev till Zoid, att eftersom min fobi kretsar runt en rädsla att bli missförstådd och att missförstå, så kommer jag kanske aldrig att komma ur den genom att få det bekräftat att jag kan kommunicera tillräckligt. Det är samma sak som min rädsla för att ropa “kuken!”. Jag kan inte räkna med att jag kommer att sluta ticsa, men jag kan lära mig att leva med att jag ibland gör det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *