Kropparna du inte ser på badhuset

Jag gillar Julia Skott, ända sedan hon började skriva smarta kommentarer i min blogg för säkert tre år sedan. Nu är hon på gång med bloggen Kroppsbilder, och det får mig väl snarare att älska henne. Människor av olika vikter, storlekar, BMI-tal, kön och allt vad det är får skicka in sina bilder på hur de egentligen ser ut, och Julia själv var den första att posera i underkläder.

Julia förklarar:

“Jag har tränat ganska mycket på Forsgrénska badet här i Stockholm, som har både simhall och gym och har duschar i simhallsmodell — en kaklad vägg med duschmunstycken. Och även om jag är ganska närsynt så kunde jag där se nästan precis vilken sorts kropp som helst. Alla modeller, storlekar, åldrar, med ärr, tatueringar, och födelsemärken. (Nästan inga manliga kroppar, förstås, förutom småbarn.)

Och det var så fruktansvärt skönt. Annars är de enda nakna eller halvnakna kroppar man ser sin egen och de ganska likriktade ”perfekta” kropparna i annonser och i media. Man har i princip en enda sorts (dessutom ofta datorfixad) kropp att jämföra med. Och man kommer sannolikt nästan alltid att känna att man förlorar i den jämförelsen. Man kommer att se en massa saker som ens egen kropp gör och är som deras inte är, tycker man.”

Jag har funderat på det ett tag, att jag borde vara med där, men inte riktigt vågat. Trots att jag har lagt ut väldigt många halvnakna bilder i min blogg så har det tagit emot att jämföra mig med cispersoners kroppar, oavsett kön. Ändå är det där med avsaknaden av kroppsbilder att jämföra sig med – eller att inte jämföra sig med – verkligen någonting som i allra högsta grad gäller för transpersoner.

Det är så sällan man ser andra transpersoners nakna kroppar – med undantag för de transtjejer som försörjer sig som porrstjärnor, vill säga, och så möjligen Buck Angel. Vi har såklart Del LaGrace Volcano och Loren Cameron som tar helt fantastiska bilder, och Kael T Block med sitt XX Boys-projekt, men det finns alltid utrymme för mer. Framförallt så behövs det transpersoner som inte bara syns för att de är transpersoner, utan som en i mängden.

Immanuel

För ett år sedan hade det varit omöjligt för mig att ställa upp på en sån sak, eftersom jag faktiskt inte mådde bra av min kropp. Idag är den mycket närmare den idealbild jag har än vad jag någonsin hoppats på. Min kropp är dessutom den sortens kropp man inte ser i duschrummet på badhuset, eftersom jag inte kan duscha vare sig på killarnas eller tjejernas. Min kropp ses av en del som konstig, avvikande, sjuklig och skrämmande. Det är också den bilden jag har tagit in och gjort till min egen, hur mycket jag än har kämpat emot.

Så ja, räkna med mig. Jag ska bara klä på mig och rigga kameran. Jag anser att min kropp är mer perfekt än någonsin – även om den samtidigt har blivit så avvikande att den aldrig syns i ett duschrum.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Genus, HBTQ, Internet, Kroppstankar, Kultur och media, Personligt, Psykologi, Regnbågsidoler, Sexism, Trans* i media, Transbilder, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Kropparna du inte ser på badhuset

  1. urban cat says:

    Fan, vad snygg du e!!
    …kunde inte låta bli;)

  2. ro says:

    Nu har jag ännu en anledning att undvika badhus… Kanske den där Julia Skott skulle sitta där någonstans och titta på mig 😉 (jag försöker vara ironisk)

    Fast, det är sant att jag undviker badhus, eller rättare sagt har aldrig varit på en och tänker inte heller göra det. Men det verkar vara bra för ens självförtroende att se riktiga kroppar…

    Jag får helt enkelt tro dem som har varit där 🙂

    • Jag tillbringade i stort sett hela högstadiet på ett badhus, men det som hindrar mig mest är egentligen att jag inte tål klor så bra. Annars kan man lösa det med lite tur, om det tex. finns ett speciellt rum för rörelsehindrade eller tränare att byta om i.

  3. Joan says:

    När jag ser mig i spegeln så finns det mycket att önska.
    Saker som saknas och saker som inte ska finnas…
    Badhus är inte aktuellt…..än
    Du har Svedalas bästa blogg.

    • Jo, såna saker har jag med. När bilden jag skickade kommer upp tänker jag lägga ut den här i bloggen med. Det blir nog första gången jag lägger upp en bild på mig med bar överkropp, utan att göra det till en närbild på hårstrån.

  4. Susanna says:

    Min självbild är lite skev insåg jag idag, jag tror att jag är smalare än vad jag är för när jag köper kläder på internet (det händer extremt sällan) så köper jag nästan alltid för liten storlek, för jag tror att jag ska gå ner några kilo till våren typ. Idag när jag kom hem från jobbet så låg det en korsett i min postbox (köpt på Tradera) och innan jag lade mitt bud på den så mätte jag mig med måttband, den är en storlek större än vad jag brukar ha på kläder och ändå så är den på gränsen till för liten! Risken finns nu att detta blir ännu ett plagg som blir hängandes i garderoben, för jag måste skaffa ett längre snöre än det som medföljde för att kunna snöra korsetten ända upp över tuttarna. Störigt. Jag ska iaf vara med i projekt “kroppsbilder”, för då kanske jag inser hur stor jag egentligen är. Och om du vågar så vågar jag nog oxå, om jag inte fegar ur när jag får se bilderna dvs.

    • Jag tror ju att bara det att ta bilder av sig själv kan vara lite terapeutiskt för självbilden. Men på nåt sätt tänker jag att det du berättar är lite tvärtom vad många gör. Är det inte så att många snarare tror att de är större än vad de är?

  5. Susanna says:

    Jo fast jag tror samtidigt att jag är större än vad jag är i andra sammanhang, det är det som är så konstigt. Speciellt när jag jämför med mig andra som är tjocka som är ute och går på stan, då tror jag alltid att jag är större än dem även om jag inte är det. Och sen när jag krockar med folk på jobbet så fattar jag inte varför, för jag vet inte riktigt var jag slutar och var resten av världen “börjar” så att säga. Sorry om jag är lite flummig, men min kroppsuppfattning är ganska koko. 🙂

    • Det där känner jag igen från mig själv, men jag går lika mycket in i saker idag när jag väger 69 som jag gjorde när jag vägde 108. Jag kan nog inte skylla min klumpighet på storleken 😉

  6. Aniara says:

    Jag tror jag förstår Susanna. Som tonåring var jag smal men uppfattade mig själv som fet, liksom många tonåringar antar jag. Jag reflekterade såklart aldrig över hur jag kunde ha kläder i storlek 34/36 när jag var så monstruöst fet, tror jag bara tänkte runt den motsägelsen på något vis. Sen i 20-årsåldern började jag gå upp i vikt, och typ fördubblade den på tio år. Min syn på mig själv var hela tiden oförändrad, men blev mer och mer korrekt. Men det märkliga var att kläderna jag kunde ha förut, när jag i mitt eget huvud var lika fet, inte längre passade. Det var svårt att ta in att jag inte längre kunde ha small, fast jag kände mig likadan som förut.

    När jag blev riktigt stor (110+) hade jag också svårt att förstå hur stor jag var. Jag blev alltid förvånad när jag såg mig själv på bild och tänkte att det måste vara en osedvanligt dålig vinkel! Nu har jag gått ner 20 kilo och börjar nog också till slut få en realistisk bild av mig själv – men det händer fortfarande att jag plockar åt mig ett par byxor som ser ut att kunna passa, och som sen i provrummet fastnar halvvägs upp på låren! Och trosor köper jag nästan jämt för små, för inte kan jag väl ha SÅ stor rumpa heller?!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *