En enkelbiljett till manligheten

När jag har varit på resande fot i åtta timmar är jag inte alltid på mitt bästa humör. När jag varit på resande fot i åtta timmar och har en halvtimmes bussresa kvar men naturligtvis missar bussen och får stå och vänta en halvtimme – då blir jag så sur att jag bloggar ett argt inlägg från mobilen där jag står på busshållplatsen.

Allt det där går att vända till något positivt på några sekunder. Det krävs inte jättemycket för att pigga upp mig.

Jag åker buss, jag åker tåg, och så ska jag åka buss igen sista biten; den vanliga resan från Gävle till Sandviken. Det är två personer före mig, som båda använder sitt busskort utan problem. Jag kliver på, säger “Sandviken” och väntar på att föraren knappar in det i kassaapparaten. Hen frågar “Och du är..?”. Jag svarar “vuxen”, och hen upprepar det med en förvånad röst, som om det vore jättekonstigt att jag fyllt 26 när jag faktiskt snart är 30. Så trycker jag busskortet mot läsaren, men inget händer. Kortläsaren ska pipa till och visa en text på displayen, och kassaapparaten ska skriva ut ett litet kvitto, men den reagerar inte. Busschauffören tar mitt kort och trycker det själv mot läsaren, på prov. Inget händer. Hen ger tillbaka kortet till mig och säger “Herrn får gå och sätta sig ändå, jag får den inte att fungera”.

Först trodde jag att hen sa hen, queerskadad som jag är, men så insåg jag att hen uttalade det med ett väldigt tydligt ä. Härrn. Jag är “herrn”. Jag passerar som kille. Wow.

De gånger jag har passerat som kille förut är väldigt få, och jag har egentligen bara fått det bekräftat en enda gång att jag passerat som kille inför en person som har hört min röst: Min brorsson. Han är två och ett halvt och sa glatt “han tar kort på mig!” till sin farmor (min mamma), när jag satt och knäppte bilder på honom när han lekte.

Faktiskt var det ett bra tag sedan jag fick en tydlig bekräftelse på att jag inte passerar som kille. Jag minns inte ens när det var. Jag minns bara de subtila tecknen på att faktiskt passera:

Gubben som besvärat vänder bort blicken när jag ler mot honom. Killen som går två meter bakom mig en sen kväll på väg från bussen; något han antagligen inte skulle göra om han uppfattat mig som tjej, med mindre än att han faktiskt var ute efter att våldta någon. Killgänget som pratar högt om någon som de hävdar “måste vara bög” samtidigt som de då och då tittar åt mitt håll. Tjejen som nästan ryggar tillbaka när jag svarar på frågan om en viss buss har gått förbi. Mannen i tågstolen på andra sidan gången som verkar så besvärad av att jag är ganska androgyn men har skäggväxt och sitter med benen i kors – för första gången på säkert flera år; ett typiskt kvinnligt beteende som jag aldrig riktigt kunnat med och därför sällan gör – att jag inte kan motstå frestelsen att börja göra fjolliga handrörelser också, när jag ändå pratar tyst för mig själv om de papper jag håller på med.

Såna saker har matat mitt ego i ett par månader, men jag har inte fått det verkligen bekräftat att även min röst passerar som en manlig röst. Jag undrar tillochmed om den förvånade busschauffören egentligen mest undrade om jag var skolungdom (under 20) eller ungdom (20-25). Hen lät så förvånad.

Mitt ansikte är prickigt av finnar, och jag har moppemustasch och målbrottsröst. Det är kanske inte så konstigt då om folk tror att jag är tonåring, så pubertal som jag är. Synd bara att mitt samvete hela tiden får mig att betala för en vuxenbiljett.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Könsidentitet, Puberteten, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to En enkelbiljett till manligheten

  1. Ylva says:

    Wo-ho! 😀

  2. Mellanvärld says:

    “…och sitter med benen i kors – för första gången på säkert flera år; ett typiskt kvinnligt beteende som jag aldrig riktigt kunnat med och därför sällan gör”

    Beror inte detta på anatomiska skillnader?

    • Det tror jag att det gör, till stor del. För det händer ännu mer sällan sedan saker och ting började växa till sig. Men sedan har det kanske lite att göra med att om man sitter med benen korsade tar man upp mindre plats än om man sitter med dem brett isär. De gånger jag brukar sitta med korsade ben gör jag det oftast med ena fotleden ovanpå det andra knät, så då tar jag upp väldigt mycket plats. Dock inte den här gången.

    • dean says:

      Jag hade hört att man klämmer kuken om man sitter med benen i kors. Men sen har jag sett många killar som sitter så, så det verkar inte stämma. Det kanske bara gäller de som har extremt stor kuk? 😛

  3. Carin H says:

    Hej Immanuel!

    En helt orelaterad fråga: Jag ska göra en enkätundersökning för min C-uppsats, och kommer behöva fråga om kön. Vilket tycker du är det bästa tredje alternativet? Just nu lutar jag åt “Vill ej uppge”, men jag tänkte höra om du har något bättre förslag?

    • Oj, hm. Jag skulle säga att det är bra att ha ett “inget” och ett “annat”, med en rad att fylla i sin egen definition till den sistnämnda. Och dessutom “vill ej uppge” 🙂

  4. Love says:

    Vet killar som gärna sitter med benen i kors på det “kvinnliga” sätter och inte har några som helst problem med det. När jag vill känna mig mer manlig så lägger jag foten på knät istället men det är ju väldigt obekvämt för jag måste spänna benet hela tiden för att det ska ligga kvar. Så ja sittande är komplicerat. Det är inte bara inte. 🙂

  5. Pingback: Min kropp är inte en social konstruktion – men ditt könsbyte är det « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *