Det stora beslutet att byta kön var inget stort beslut

Idag är det två år sedan jag träffade utredaren för allra första gången inför min könskorrigering. Två år har gått sedan klockan officiellt sett började ticka, sedan dagarna började räknas. Socialstyrelsen kräver minst två år i utredning för att godkänna en ansökan om ändrad juridisk könstillhörighet, men de brukar också kräva att man har gått på hormoner och genomgått Real Life Experience i minst ett år.

Real Life Experience betyder att man lever i rätt könsroll i alla sammanhang, som för att prova på hur det är. Eftersom jag har levt öppet sedan 2007 är det inte direkt något hinder, men däremot hormonbehandlingen. Jag har bara gått på testosteron sedan slutet av juni, och just nu håller jag tummarna för att få en tid för att operera bröstkorgen innan sommaren. Ansökan till Rättsliga rådet, med ansökan om kastrering till det, är steget efter.

Två år är en väldigt lång tid, men åtta år är ännu längre. Jag räknade nämligen ut att det måste ha varit över åtta år sedan jag såg Boys Don’t Cry första gången. Det var den filmen som fick mig att flippa ur och inse att jag verkligen måste göra något åt saken. Egentligen visste jag ju det ännu längre tillbaka, men det var då jag bestämde mig för att försöka söka vård första gången.

Jag blir alltid lika förvånad varje gång någon pratar om en könskorrigering som något slags plötsligt infall, som ett beslut man fattar snabbt och lättvindigt utan eftertanke om man inte hålls tillbaka av en långsam vårdbyråkrati, och jag förstår inte varför varje anfall av mjölksyra efter flera år fortfarande bemöts med att det “måste få ta tid” för att det är “ett så oerhört stort beslut”.

Ungefär fjorton år efter att jag prövade att komma ut som transperson inför min första pojkvän, drygt åtta år efter att jag insåg att jag måste göra en könskorrigering, tre och ett halvt år efter att jag bestämde mig för att verkligen kämpa för att få den, och två år efter att jag faktiskt äntligen fick börja i utredningen, så kan jag säga det: Det var inget stort beslut.

Det stora beslutet var att välja att leva, inte att välja att göra en könskorrigering. Det andra var liksom bara en logisk konsekvens av det första.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, HBTQ, Hormonbehandling, Internet, Kirurgi, Könsidentitet, Könstillhörighetslagen, Kroppstankar, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Språk, Transitionsdagbok, TS-utredningen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Det stora beslutet att byta kön var inget stort beslut

  1. Mellanvärld says:

    “stora” beslut, “små” beslut, är det någon skillnad?

    • Är det inte? Jag brukar iofs ha enorma problem med såna beslut som vad jag ska äta till middag, om jag ska äta eller bada först och såna saker, men jag skulle vilja påstå att de är små beslut.

      • Mellanvärld says:

        de är lika svåra i alla fall…

        • Men man har mindre behov av att gräma sig efteråt, för det mesta, och jag har kommit på att det underlättar beslutsfattandet. Om man går genom livet och är rädd att ångra sig vad man än gör får man inget gjort.

  2. Moa says:

    Kanske kan man tala om stora lätta beslut och små svåra, eller tvärt om ifall det nu är så det förhåller sig förstås.

  3. dam i tofflor says:

    Hm, ja.. det kanske är mer självklart vilket kön man tillhör än vad man vill ha till middag.

    Men för oss som gillar våra bröst/bröstkorgar och könsorgan förefaller en könskorrigering mycket drastisk, och framstår som ett stort beslut. Särskilt som det verkar vara så svårt att skapa nya fungerande könsorgan. Men en transman kan behålla sin fitta, har jag förstått. Det gör det lite mindre skrämmande.

    Allt gott!

    • Jo, men det beror ju på hur man ser det. Jämför med “beslutet” att söka vård för vilken sjukdom som helst, som inte syns på utsidan. Tex. att söka vård för knäproblem, när det inte syns att det är något fel på knät, eller att man misstänker att man har ADHD, och söker utredning för det.

    • Timortinel says:

      Den enda som kan avgöra om någon har ett “fungerande” könsorgan eller inte är innehavaren av det, om man själv är nöjd fungerar det, det ska inte avgöras mot ett standard hur könsorgan “ska” vara. Jag finner implikationen att transsexuella”förstör” fungerande könsorgan högst problematiskt, eftersom de kanske är en ren plåga mentalt att inneha de könsorganen för någon, hur kan man då prata om fungerande?

      • Word! Man kan jämföra med cispersoner som genomgått en frivillig sterilisering, eller som är sterila av någon annan orsak och samtidigt inte har någon som helst önskan om att skaffa biologiska barn. Vem har rätt att påstå att deras könsorgan är defekta, om de själva inte tycker det?

  4. Love says:

    Jag har funderat närapå konstant i två-tre år och före det mer allmänt på min identitet sedan tolvårsåldern. När jag väl bestämt mig så kommer det oavsett utgången inte att vara ett infall. Det finns inte mycket annat här i livet jag skulle ägna så stor möda.

  5. dam i tofflor says:

    Det var en bra jämförelse. Någonting med ens kropp eller hjärna (kanske hör till kroppen då) är problematiskt och så söker man vård. Det borde vara enkelt att förstå.

    • Ja, om man ser det ur det perspektivet, eller det här:

      Folk som väljer att skaffa barn får det valet ibland ifrågasatt: Är du lämplig som förälder? Vet du vad du ger dig in på? Hur ska du (som är ung/ensam/funkis etc) klara av det?

      Men få ifrågasätter varför (funktionella) utsätter sina kroppar för alla “onödiga” risker som det trots allt innebär att bli gravid, och tjatar om att det är ett oåterkalleligt beslut att välja att bli förälder. För den som har möjlighet att sätta ett liv till världen utan att blanda in sjukvården är det bara att göra det, och ingen kräver två års utredning för att godkänna att någon får tillstånd att skaffa barn, trots att det är ett beslut som får konsekvenser för fler än en själv.

      De som yrkar på tvångskastrering av trans- och intersexuella med hänvisning till “barnens bästa” borde rimligtvis kräva att alla människor som aspirerar på föräldraskap måste ha gått i en tvåårig utredning för att deras cissexualism ska anses vara väldokumenterad.

  6. Pingback: Rädslan för gravida män kan leda till en sjukförklaring av cispersoner « trollhare

  7. dam i tofflor says:

    Timortinell, Detta var tänkvärt. Självklart är det innehavaren av könsorganen som avgör vad som fungerar. Jag argumenterar inte för att transpersoner ska avstå operation, absolut inte. Det var inte de “gamla” könsorganens funktion jag tänkte på, snarare det att den som byter könsorgan borde kunna få organ som kan svälla och utsöndra osv för njutningens skull. Är jag fel ute? Kanske njutning inte är en primär fråga så länge man går och lider i fel kropp? Eller är dessa funktioner inte så viktiga för njutning som jag inbillar mig? På nå´t sätt känns det lugnande att en transkille skulle kunna behålla sin fitta ifall han vill, och vice versa.

    Att könskorrigeringar framstår som drastiska för många av oss cispersoner tror jag beror på att vi ofta har svårt att sätta oss in i hur det är att behöva en. Kroppen fungerar ju bra i någon sorts yttre mening, även om den inte alls fungerar bra för den som bebor den. Och oftast är det yttre det enda vi får syn på. Jag tror att tjatet om “stort beslut” bottnar i det. Det är därför det är så bra att några berättar. Då blir det inte så konstigt.

    Fast det finns ju en hel massa saker man inte förstår förrän man gått igenom dem själv. (allt från tandvärk, förälskelse, åldrande…you name it)så många berättelser behövs.

    Vilka är det som vill ha tvångskastrering “för barnens skull”? det är lika dumt som att homosexuella inte skulle få adoptera för att barnen skulle kunna bli mobbade i skolan. Är det kristdemokraterna som är i farten igen?

    När jag väntade mitt första barn fick jag lov att skriftligt och muntligt intyga för socialförvaltningen att jag inte legat med någon annan än barnens far de senaste tio månaderna. Det krävdes för att de skulle godta faderskapet, som han på samma blankett erkänt. Vi var ju inte gifta. Samma sak upprepades vid andra barnets födelse, trots att vi var sammanboende, hade gemensamt barn och var överens om vem som var pappa. Hade vi istället sprungit iväg till prästen under graviditeterna hade inget intyg om vem jag legat med krävts. Knappast så grovt som tvångskastrering, men ett försök till kontroll min (kvinnliga) sexualitet. Det låter som forntiden men det är bara lite mer än tjugo år sedan. Men kan undra om det fortfarande går till så.

    • Åh, jag som trodde att “stort beslut”-idén kom från ett mer socialt perspektiv (fast det inte på något sätt är oåterkalleligt att som biologisk man börja leva i en kvinnlig könsroll och tvärtom), men att roten i det ändå är någon slags primitiv kastrationsskräck. Personer som säger så brukar ofta haka upp sig på själva “operationen”.

      Det är tyvärr inte bara kristdemokrater, det är ett lagförslag som är framlagt av såkallade experter efter många års utredning. Att det sedan än så länge sitter en kristdemokrat på posten som har makten att bestämma vad som ska göras åt det, är liksom bara grädde på moset. Härsken grädde på mögligt mos…

    • Timortinel says:

      Jag tror jag förstår vad du syftade på, och att du nog försökte skriva hur en cis person skulle se på saken, men ämnet är något högst personligt, som varierar, och därför reagerade jag på formuleringen ‘fungerande’. Det finns trans killar som är nöjda med sina operationsresultat, och det är inte rätt att kalla deras könsorgan för icke-fungerande, även om många trans killar väntar på operationsresultat som gör att de kan få ett könsorgan som är mer likt en cis mans penis, och andra är nöjda med vad de redan har.

      • Det är sant. Men det är svårt att uttrycka det annorlunda, även om man letar efter andra ord. Jag brukar försöka prata om tex. att de operationsresultat man kan få inte har de funktioner som en medfödd kuk brukar ha, men det känns inte särskilt mycket mindre normativt.

  8. Anna says:

    Till dam i tofflor:
    Ja, man måste fortfarande skriva på faderskapserkännande hos Soc om man inte är gifta och skaffar barn. Det har dock INGET med “kontroll av kvinnlig sexualitet” att göra utan för att vi i Sverige registrerar vilka som är föräldrar till _barnet/barnen_. Kvinnan som föder barnet blir per automatik reggad som förälder till barnet (vilket ju känns rätt naturligt, men gör att t ex surrogatmammor och avtal om sådant är juridiskt svårt att genomföra i vårt land). Om hon är gift med en man så blir han per automatik antagen att vara pappa. Om hon är ogift så _finns inget annat sätt_ att få rätt pappa i registret än att få en underskrift/”erkännande” av båda parter. Det räcker liksom inte att mamman uppger någons namn och personnummer (hon skulle kunna ljuga). Det räcker inte att titta på namn på samma adresss (man kanske inte är sambo utan särbo, jag som kvinna skulle kunna bo tillsammans med min bror och pappan bor på annan adress, det kan bo flera män på samma adress (lägenheter) mm).

    Det enda sättet att få RÄTT person registrerad som pappa (och detta är ju för BARNETS och båda föräldrarnas skull) är ju att båda föräldrarna tillsammans skriver under att det är så. Om samboskap registrerades skulle man ju kunna ha samma regelverk som vid äktenskap: registrerad sambo är= förälder. Men att bo tillsammans är inte per automatik lika med att man har en relation (som sagt; exempel: brorsa, inneboende, kompis osv).

    Vi skrev under papper hos Soc innan barnet kom (rekommenderas för att OM något händer mamman under födelsen så får inte pappan ta hem barnet utan att det först görs en faderskapsutredning). Det var inget “förhör”, men en beräkning görs ju av “konceptionstiden” och så frågas det om vi var tillsammans då. Sen skriver mannen på och “erkänner” faderskapet plus att vi också skrev på hur vi ville ha det med vårdnaden.

    Kanske var läget för 20 år sen mer av ett förhör? Kanske var tonen mer indirekt fördömande än idag?

    Att pappan fick skriva under faderskapet känns för mig och oss inte ett dugg främmande eller konstigt, bara naturligt. Hur skulle myndigheterna annars kunnat ha lista ut att just HAN är pappan?

    • Reb says:

      Fast det sexualitetsmoralistiska kommer ju in i att ett gift par per automatik förutsätts ha sex enbart med varandra… Om vi verkligen menade allvar med att se till att juridisk och biologisk förälder alltid är samma person (varför nu det ska vara så viktigt), så finns det ingen anledning att inte göra en faderskapsutredning bara för att kvinnan som fött barn är gift. Det är ju ett enormt antal barn (till gifta föräldrar) som de facto har en annan juridisk (och social) pappa än den biologiska, ofta utan att de själva vet om det.

      Nu tycker jag personligen att biologiskt föräldraskap är begränsat relevant. Min adopterade syster har aldrig känt behov av att söka sina biologiska föräldrar (däremot ibland känt skuld över att hon inte känner det behovet eftersom samhället konstant berättar för henne hur enormt LIVSVIKTIGT det är för hela hennes personliga utveckling att hon vet upphoven till den spermie och det ägg som blev hon).

      När det gäller den utbredda föreställningen om att vi i det här landet sätter barnets rätt (observera “rätt”) till sina biologiska föräldrar högt kan å andra sidan min lillasysters historia (som hon dessvärre inte är ensam om) bidra med korrigering. Hon var formellt fosterhemsplacerad hos oss från det att hon var 3-4 månader till det att hon när hon blev myndig kunde bli juridiskt adopterad utan de biologiska föräldrarnas tillåtelse.

      Under hela hennes uppväxt tvingades hon till regelbundna kontakter med sin biologiska mor, trots att hon med stigande ålder alltmer sa ifrån att hon inte ville. När hon var 12 och blev officiellt tillfrågad av socialen (från det att barnet är 12 skall dess vilja inhämtas, men behöver inte respekteras) sa hon att hon inte ville träffa biommamman mer, i alla fall inte på några år (hon uttryckte det som att hon kanske skulle vara intresserad av att återuppta kontakten när hon blev äldre, under förutsättning att hon fick låta det vila i ett par år, men om hon tvingades till fortsatt kontakt då trodde hon inte att hon skulle vara intresserad senare heller), blev hon skickad till psykutredning (för alla vet ju att det barn som inte vill träffa sin biologiska förälder måste det vara något FEL på).

      Utredningen resulterade i ett intyg på att hon mådde dåligt av kontakten med biomamman, och en rekommendation att låta henne göra uppehåll i det. Det intyget vägde fjäderlätt mot den biologiska mammans önskan att fortsätta som tidigare. Att biomamman var bedömd som så opålitlig att både socialens och familjerättens beslut var att hon inte kunde tillåtas “obevakade” kontakter med min lillasyster, för att risken att hon skulle skada henne fysiskt var för stor (vilket hon gjorde under de månader hon hade vårdnaden), påverkade på inget sätt min lillasysters skyldighet att gå med på träffarna. För att övervakningen inte gjorde biomamman inkapabel att skada henne verbalt och psykiskt var ju ointressant (alla vet ju att kroppen är så mycket viktigare än psyket…).

      Hade biopappan varit intresserad av kontakt hade min lillasyster varit lika skyldig att ställa upp på det, men nu rann hans intresse ut i sanden efter två besök. Det är nämligen så att barn i Sverige inte har någon juridisk “rätt” till sina biologiska föräldrar, vad de har är en absolut och oeftergivlig skyldighet att ställa upp på den kontakt som de biologiska föräldrarna önskar. Någon motsvarande juridisk umgängesskyldighet för föräldrarna finns inte (man kan ju som bekant tilldömas umgängesrätt, men aldrig umgängesskyldighet).

      Ursäkta lång kommentar! Men det där med att vi i Sverige har klätt ut en skyldighet för barn att finnas till för sina biologiska föräldrar även när det bevisligen skadar barnet, till en “rätt” för barnet är något som upprör mig.

    • Nu är vi ganska OT, men jag tycker det Reb säger är väldigt intressant. Jag funderar över den konsensus som råder om att det alltid anses vara så oerhört viktigt att känna till och ha kontakt med båda sina biologiska föräldrar. Ok, det är många som håller med om att det är helt fel att kontakt med föräldrarna bör ske på barnens villkor när de är stora nog att kunna uttrycka sin vilja, men det där med att känna skuldkänslor över att INTE vara särskilt intresserad av att ta reda på sitt ursprung låter väldigt trist. Det är någon slags missriktad välvilja, antar jag, som får folk att förvänta sig att man ska “bry sig” om det (och, gissar jag, att man förväntas vilja diskutera det med folk till höger och vänster).

      • Reb says:

        Ja, och så den där biologismen som gör att den ultimata sanningen (eller den enda sanningen) alltid är biologisk. Lite samma sak som de lutar sig emot/lider under som hävdar att frågan om vilket kön en människa har kan besvaras helt och hållet endast med kromosomer (eller könsorgan, eller något annat kroppsligt, huvudsaken är att det finns ett, och endast ett kriterium, och att det är ett biologiskt sådant). Jag har faktiskt varit med om att folk (som är vuxna och välutbildade) blir alldeles oförstående när jag talar om juridiska och sociala föräldrar. De vet vad föräldrar är, och att det (som det mesta) är ett helt biologiskt faktum, men de förstår inte vad “juridiska” och “sociala” har i sammanhanget att göra… Det kan ha sina komiska sidor, men det är ju egentligen tragiskt att folk tror sig veta att någons “riktiga” eller “egentliga” föräldrar är några andra än de som faktiskt ÄR föräldrar för vederbörande.

        • Det där känner jag igen. Jag tycker mig ha sett väldigt mycket av just betonandet av biologismen när det gäller kärnfamiljsnormen. För å ena sidan heter det “alla barn har en mamma och en pappa”, men å andra sidan heter det “barn behöver en mamma och en pappa”. Om det nu är så att föräldrar alltid är biologiskt definierade så är det sistnämnda väl ett totalt överflödigt påstående, så länge det inte går att skaffa barn utan ett ägg och en spermie i förening.

  9. dam i tofflor says:

    Det jag vände mig mot var inte att båda parter ska skriva på ett faderskapserkännande, utan det faktum att en sådan påskrift inte räckte. Det hölls ett litet förhör och som kvinna skulle jag dessutom skriva på att jag inte legat med någon annan de senaste tio månaderna. Det handlar absolut om kontroll av den kvinnliga sexualiteten, en kontroll som inte ansågs nödvändig om kvinnan hade en äkta make (dvs en ägare, som tar ansvar för den) Jag hävdar att det är gamla rester av patriarkalt tänkande. På den tiden var det dessutom så att pappan ändå inte skulle få vårdnaden automatiskt ifall något hände mamman. I så fall var man tvungen att efter faderskapserkännandet ansöka om gemensam vårdnad. (minns inte om det var hos försäkringskassan eller på pastorsexpeditionen) När jag väntade andra barnet och socialförvaltningen skulle hålla sitt lilla förhör igen stannade jag hemma. De fick nöja sig med våra påskrifter om faderskapet.

    Ganska otäckt det där att de vuxnas rätt sätts före barnens.

    • Huga! När var detta? Det låter väldigt medeltida. Numera tror jag det bara är att fylla i papper, har jag för mig, men det är ändå rätt patriarkalt.

      • Reb says:

        Tror det där förhöret om sexuella aktiviteter fortfarande praktiseras när lesbiska skaffar barn genom privat insemination (gjorde det åtminstone sist jag hörde något om det), men det kan ju ha avskaffats för heterosexuella som lever i parförhållande.

        • Va? Alltså, du menar att spermadonatorns “faderskap” ska fastställas? Jag fick först bilden av att det var tjejernas relation som skulle fastställas. Förvirrande 😛

    • Reb says:

      (fortsatt OT) “Ganska otäckt det där att de vuxnas rätt sätts före barnens” Ja, och det görs ju hela tiden. T.ex. med omhändertagna barn till missbrukare, där man avstår från att ge barnet ett permanent hem där det vet att det alltid får stanna, för att man vill kunna använda möjligheten att återfå vårdnaden som en morot att vifta med i föräldrarnas rehabilitering. Priset är att barnet får leva i limbo juridiskt, ibland hela sin uppväxt. Barn reducerade till behandlingsmetod och belöning…

      • Ja, det är helt fel ju. Det görs väl också det med den “fina” utgångspunkten att alla människor kan “bättra sig”, såklart, och det är lovvärt, men varför ska det ske på barnens bekostnad?

  10. Gabriel says:

    @Reb: Ja, den där biologismen är fruktansvärd. Anika Hamrud har skrivit bra om det i sin bok Queer Kids. Den var en ögonöppnare för mig.

    @Trollhare
    “Det stora beslutet var att välja att leva, inte att välja att göra en könskorrigering. Det andra var liksom bara en logisk konsekvens av det första.”
    Kan bara nicka och hålla med. Folk verkar ha svårt att förstå att det faktiskt är ett livsavgörande beslut för de flesta; att det svåra beslutet inte är att göra en könskorrigering utan att det svåra är att avgöra om några år till i livet är värt besväret. Samtidigt vill jag inte behöva “hota” med självmord om jag inte får vård men det blev en jävla fart på utredaren när hen frågade vad som skulle hända om jag inte fick det och jag svarade lite undvikande att mitt liv nog inte skulle bli så långt då…Den stora fråga jag ställde mig själv var vad mamma skulle tycka vara värre; att begrava ett barn eller tvingas lära sig ett nytt namn och pronomen? Hittills tycks jag ha valt rätt.

    • Ja, jag tycker absolut inte att det är en bra idé att “hota” med självmord, men man ska vara ärlig. Är det så man känner så ska man inte hålla det inne. Jag undrar ibland om jag misslyckades med att få fram det, och om det var därför det gick som det gick när jag till sist flyttade från Dalarna. För när jag flyttade sa min terapeut att hon inte varit rädd att jag skulle “göra något” ända sedan jag kom ut. Och då hade jag låtit bli att berätta vissa saker för henne som jag gjort under tiden, för att jag var rädd att få det emot mig att jag var för sjuk för att få vård. Det är en balansgång, och det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv.

  11. Anna says:

    Reb>> ja, det där med “enormt antal barn” som skulle ha en annan pappa än den mamman är gift med tycks mest vara en skröna. När jag läste statistik om det där så var det så att i de fall en faderskapsutredning BEGÄRTS så var det typ 25% av barnen som hade en annan biologisk fader än den som förutsattes vara det via giftermål. Nu är det ju dock så att de allra flesta fäder, mödrar och barn inte begär någon sådan utredning (för att de inte är det minsta osäkra) och OM man gör det så finns det ofta någon slag fundering/misstanke om att det kan ha varit fel antagande.

    (Det som man gör när man går till soc och skriver på papper är inte en faderskapsutredning utan ett faderskapserkännande. Min sambo vet ju att han är pappa och “erkänner” barnet som sitt även juridiskt. Och jag “erkänner” också att det är så. En utredning är något annat. Det sker t ex om en ensamstående gravid kvinna inte vet eller vägrar uppge en biologisk far eller om en påstådd far nekar till att vara pappa.)

    Man må tycka vad man vill om att det förutsätts att mannen i ett heteroäktenskap är biologisk pappa till barnen. Det är självklart inte alltid sant. Det är dock i detta fall MÖJLIGT att överhuvudtaget göra något slags antagande. Till skillnad från vid samboförhållanden som ju inte finns registrerade någonstans. Om inte något faderskapserkännande gjorts i vårt fall så hade ju soc antingen fått gissa utifrån att handläggare Nisse Nilsson känner till någon släkting till oss som vet att vi är ihop, ringt mig och frågat enbart mig (och då finns möjligheten att ljuga om saken), kollat på vilka som är bokförda på samma adress (i vårt fall minst 4 män, eftersom vi bor i en trappuppgång med flera lägenheter). Är ett par gifta så har de i princip vid äktenskapets ingående också “erkänt” alla framtida barn födda inom äktenskapet som gemensamma. Därför: vill man slippa skriva under papper om barnen (samt även arvsrätt och annat) så är det bästa sättet att lösa det att helt enkelt gifta sig!

    Gällande “bra föräldraskap” så har det inget alls med biologi att göra. Det ska dock vara _möjligt_ för en person att få veta vem deras biologiska förälder är om denne nu inte funnits i deras liv under uppväxten. Det handlar också om ekonomi och vårdnad. Om inte min sambo och jag BÅDA “instämt” i att han är pappa så hade förstås en utredning gjorts för att dels han skulle kunna ha _möjligheten_ att kräva gemensam vårdnad och för att han också skulle kunna avkrävas underhållskostnad för barnet.

    Dam i tofflor>> jag upplevde mig inte alls ifrågasatt vid besöket på soc. Förhoppningsvis har de alltså bättre bemötande idag än vad de hade då när du var där? Det var inte något förhör eller underskrift där jag intygade något om mitt sexliv egentligen (även om det indirekt blir ett sådant “erkännande” eftersom jag ju skriver på att han är pappan…)

    Vårdnaden var vi också tvungna att skriva på papper om. Jag hade enväldigt kunnat vägra gemensam vårdnad om jag så velat och han hade inte haft annat att göra än att gå till domstol i så fall. Det finns tyvärr en del som väljer att skriva enskild vårdnad på kvinnan av det enkla skälet att hon då kan ta ut ALLA föräldradagar, även de tre (fjuttiga) månader som annars inte är möjliga att “föra över” till andra föräldern. De pappor som skriver under detta förstår nog inte alltid vad innerbörden i allra värsta fall kan bli; nämligen att OM de separerar så har han inte någon gemensam vårdnad.Och OM hon dör så har han inte per automatik vårdnaden om barnet. Då krävs domstol (och den tid som det tar) innan han får vårdnaden om sitt eget barn.

    Kort sagt: jag förstår inte riktigt “hallaballot” kring denna formalia. Vad vore alternativet? DNA-testa alla föräldrar? Det blir ju så DYRT då…. Inte göra någon registrering av föräldrar alls? Vem ska då betala underhållet till de ensamföräldrar som tar hand om barnet själv?

    //ogift 🙂

    • Jo, jag förstår din poäng, och jag vet inte om det finns någon lösning som låter bättre. Det går mer in på min syn på vad äktenskapet som institution och samhällsfenomen fyller för funktion 🙂

  12. Anna says:

    Sorry OT-utläggen Immanuel! :O

  13. dam i tofflor says:

    Förra årtusendet.
    Andra halvan av nittonhundraåttiotalet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *