Naiv och cynisk – på samma gång

Igår sov jag större delen av dagen. Idag är jag fortfarande avtrubbad. Jag räknar med att vara trött och korkad i en vecka, eftersom det är så det brukar vara efter en resa: Jag är trött i lika många dagar som jag varit bortrest.

Jodå, jag har haft det helt underbart. Nej, det märktes antagligen inte alls att jag var trött då, för jag kände det inte ens själv. Det är först när jag kommer hem och slappnar av som det släpper. Jag har lärt mig att det är så jag fungerar: Efter en resa är jag trött i skallen, yr, har hjärtklappning och är öm i hela kroppen. Det betyder inte att jag mår dåligt, utan det är bara ett tecken på överbelastning.

När jag berättade det för min boendestödjare frågade hon om det inte bara var för att jag förväntar mig att bli trött; att jag liksom stressar upp mig själv omedvetet. Underförstått att jag kan och borde lära mig att inte bli trött. När jag berättade det för min psykolog sa hon att jag måste lära mig att acceptera min trötthet, att stå ut med den även om den aldrig minskar.

På något sätt är det alltid där jag hamnar: I det ständiga valet mellan vad jag borde acceptera och vad jag inte borde acceptera. Oavsett om det handlar om min vilja att förändra mig själv eller mina funderingar runt relationer, så är det hela tiden det där valet.

Jag ägnade tre år i terapi åt att försöka acceptera min kropp som den var, innan jag insåg att det jag borde acceptera var att jag var transsexuell. Det är fortfarande samma sak, varje gång: Jag är rädd att göra samma dåliga val som jag gjorde då, och välja att försöka acceptera någonting som bara leder till ännu mer lidande. Det blir knappast lättare av alla välmenande råd än hit än dit från bekanta som tror sig vara säkra på vad det egentligen är jag måste acceptera.

Antingen är jag ansvarslös som tar en medicin som läkaren skrivit ut, eller så är jag ansvarslös som väntar tills jag är jättesjuk innan jag söker vård. Antingen tar jag inte mina problem på allvar eller så är jag fast i bitterhetsträsket. Antingen är jag naiv eller så är jag cynisk. Antingen har jag ingen insikt om mina egna brister, eller så nedvärderar jag mig själv.

Jag börjar tro att det ena inte utesluter det andra; att jag är både och. Jag är naiv och cynisk, bitter och godtroget optimistisk, självförhärligande och självförminskande – och framförallt är jag fruktansvärt ansvarslös fast jag inte gör annat än att oroa mig alldeles för mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Internet, Kroppstankar, NPF, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Relationer, Självkänsla, Skam, Social fobi, Social inkompetens, Språk, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Naiv och cynisk – på samma gång

  1. Kaia says:

    Jag tar också evigheter att återhämta mig efter en resa. Beroende på hur jag mår kan det ta allt från lika många dagar som jag var borta tills tio gånger så många dagar. En gång tog det mig tre veckor att komma ikapp mig själv efter att ha varit bortrest i TRE DAGAR.

    • Ja, förr tog det dubbelt så lång tid. Nu piggnar jag till snabbare. Det är skönt, men jag kan vara avundsjuk på de som bara kommer hem, sover i tio timmar och sedan bara går upp och fungerar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *