Kerstin Thorvall – kvinnan som gjorde mig galen

Jag tänkte inte blogga om det som alla andra bloggar och twittrar och pratar om. Jag tänkte inte blogga om det som känns som det mest privata av allt, det där som jag inte riktigt fixar att dela med mig av ens i en blogg: De där första åren som psykpatient, då jag formade någon slags identitet som psykfall. Ändå gör jag det. Kanske skulle Kerstin Thorvall själv ha gillat det.

Jag vet inte när jag läste Kerstin Thorvall första gången. Jag minns inte vilken bok det var. Men jag läste någon av hennes böcker där hon beskrev ångest så väl, och någonting klickade till i mig. Jag var säkert flera år över tjugo, men hade aldrig läst om ångest förut. Inte på det sättet.

Jag hade läst romaner om människor av alla åldrar och kön som uppenbarligen kände ångest, och jag hade läst krönikor av betydelsefulla män som beskrev deras ångest som de vänt till någon slags triumf. Den liknade inte min, inte alls. Men Kerstin Thorvalls ångest gjorde det. En människa som brottas med sin ensamhet och sin känsla av att vara till besvär, av att vilja vara till besvär och sina skuldkänslor över att vara till besvär. En människa som skrev krönikor om att vara inlagd på sjukhus när jag själv åkte in och ut på olika avdelningar, och om rädslan för att det inte ska bli bättre, som om det var mina egna ord.

Igår fick jag frågan vad cripteori betyder. För några år sedan skulle jag själv ha kunnat ställa samma fråga, men jag svarade att den är lite som en queerteori för funktionshindervetenskapen. Det är bara sju år sedan jag började forma mitt medvetande om definitioner av psykisk ohälsa och psykisk hälsa, om hjärnors funktioner, om psykiatrins alla korridorer och låsta dörrar. Insikterna kom inte med mina första möten med vården, utan med de böcker jag läste. Om Aspergers syndrom, om autism, om ADHD, om Tourettes syndrom, om psykiska funktionsnedsättningar, om funktionshinder ur ett socialt perspektiv och allt det där som formade min bild av mig själv och min bild av världen under de första skälvande åren som Psykpatient.

Men det jag tänkte mycket på då var Kerstin Thorvall och hennes självklara sätt att prata om ångest på. Inte som så många manliga konstnärer som verkar göra det för att visa sig djupa eller för att bevisa hur mycket de förändrats och hur duktiga de var som kommit över den, och inte som så många yngre tjejer som tyvärr viftas bort som uppmärksamhetssökande offerkoftor. Hon pratade om ångest. Punkt. Om vården. Punkt. Om hemtjänsten och om att inte kunna ta hand om sig själv. Punkt. Inte för att bevisa något och inte som en metafor och inte som något i det förflutna som man lärt sig att bemästra och övervinna. Ångest i realtid och utan underliggande betydelser. Inifrån. Och en ilska över att vara tabubelagd och osynliggjord. Den ilskan tog jag till mig och gjorde till min egen.

Jag har Kerstin Thorvall att tacka för att jag vågade börja prata om ångest, och våga ifrågasätta bilden av Psykisk Sjukdom och Psykiskt Sjuka. Idag läser jag att hon är död. Jag undrar vad hon skulle skrivit om det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Aspiequeer, Funkis, Funkispolitik, Internet, Kultur och media, NPF, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Självkänsla, Skam, Social fobi, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Kerstin Thorvall – kvinnan som gjorde mig galen

  1. Pingback: Far väl, Kerstin Thorvall, jag hoppas du får dansa « snowflakes in rain

  2. drK says:

    Mm, det är befriande att inte allt som skrivs/debatteras/diskuteras ang psykisk ohälsa eller ångest (eller för den delen kroppsligt lidande) måste vara nåt jävla klämkäckt “det som inte dödar härdar” och “jag har blivit en bättre människa” osv., ungefär som att allt lidande måste vara konstruktivt. Eller det navelskådande poetflamset med “MIN SVARRRTA SJÄL OCH LIDANDET OCH JAG ÄR ENSAM OCH INGEN KAN FÖRSTÅ MIN DJUPA, VACKRA PERSON… JAG JAG JAG”.

    Inget fel att rationalisera sitt lidande eller finna nån form av förklaring man kan acceptera (typ att det var en prövning osv), men man ska inte bli så jävla självgod att tro att alla kan göra som en själv.

    • Ja, precis! DET är det jag lärde mig av Kerstin Thorvall: att man kan lida även om man inte blir en bättre människa på kuppen, att man inte måste vänta tills man “blivit frisk” med att “berätta”, och att det finns fler alternativ till tystnad än navelskåderi.

  3. Pingback: Polens president och homofobin « trollhare

  4. Mary# says:

    Har inte läst något av Kerstin Thorvall, men känner en viss sorg inombords att en debatör har gått ur tiden. Jag vet själv vad det innebär med ångest…den ångest jag fick när min mammas Cancerbesked kom, det var den västa dagen i mitt liv tror jag, inte ens läkarna visste om hon skulle klara sig…då blir man rädd, då kommer ångesten. Först då förstod jag väl vad riktig ångest är, och ångest är något som faktiskt kan drabba oss alla under livets gång. Det är sanningen. Livet går upp och det går ner under livets faser och konstigt vore väl annars.

    Verkligen en helt otroligt bra blogg du har, jag är fascinerad av din förmåga att kunna beskriva allt.

    • Ja, livet går upp och ner, och det är därför jag har lite svårt för det där “då och nu”-tänket: Det där att man har dåliga perioder, och sedan mår man bra och kommer över all ångest och allt blir så fantastiskt och man känner att man har utvecklats som människa – eller så dras man obönhörligen neråt hela tiden och blir sämre och sämre. När jag var yngre var jag rädd eftersom jag trodde att det var så det alltid var, att det bara fanns antingen eller.

  5. Mary# says:

    Personligen så har jag ärr från saker jag upplevt, vill inte berätta vad, men det har satt spår fastän det var snart fem år sen, jag har dagar när minnen kommer tillbaka och då är det deep down som gäller, kan känna den känslan en hel dag sen försvinner det tills det kommer igen. Jag antar att det kan vara en bearbetning av det trauma jag upplevde, och inte ens min psykläkare kan ge mig svar på hur lång tid min bearbetning kommer ta.

    • Ja, sånt är så olika, men det känner jag igen. Förr levde jag väldigt långt ner mest hela tiden, med korta stunder då jag svävade på moln, men numera har kurvorna jämnats ut en hel del – iaf dalarna, och det är ju de man vill plana ut. Men det kommer alltid dagar då man känner sig långt nere ändå. Jag började väl ffa att bearbeta saker på riktigt för 3½ år sedan, så det är från den tidpunkten jag räknar, och det går framåt.

  6. Mary# says:

    Vad skönt att höra..jo tiden är väl det som blir avgörande om man känner som man känner.
    Jag märker ju att det blivit lite bättre faktiskt, men det är en bit kvar, det är ett som är säkert.
    Det som jag blivit så besviken på med är det mottagande man ibland har fått från omgivningen.
    Har hört diverse konstiga kommentarer som att jag tänker för mycket, liksom om man ska bearbeta så blir det ju en naturlig del av fasen att man just tänker på det man håller på att bearbeta. Sen att jag inte ska bry mig utan bara gå vidare..lättare sagt än gjort.

    • Det där med “att tänka för mycket” har jag fått höra massor av gånger, och jag vet fortfarande inte vad folk menar riktigt. Det är lite som när folk säger att man ska rycka upp sig och göra något roligt istället, ungefär.

      Självklart finns det risker med att fastna i ältande, men alla bearbetar på olika sätt och i olika takt. Jag tror att det är så för många att man behöver tänka mycket för att ta sig igenom dagarna, och att det kan vara ett sätt att läka. Det kan vara som att hela tiden peta i ett sår så att det inte läker, men det kan också vara som att faktiskt tvätta av och plåstra om såret, istället för att låta det vara och kanske bli infekterat.

      Om man lägger sopor i en lufttät hink så ruttnar de och jäser och börjar lukta. Om man istället ser till så att det kommer in tillräckligt med luft så kommer vattnet att avdunsta och soporna att torka in.

  7. Mary# says:

    Jo det är just så jag känner, jag har den här processen för att läka, såren ska plåstras om o läkas och då är det ju lite dumt om man bara struntar i den vårdande biten, den läkande processen som faktiskt gör att man bearbetar, man går igenom, man ältar lite ibland, det är inte så varje dag men dom dagarna finns, och för varje fas så känner jag mig starkare och mer klar på mig själv i det hela. Verkligen intressant att fler förstår vad en sån här process är.

    Det behövs fler som kan upplysa människor hur bearbetning av ångest och dylikt kan se ut.

    • Jag är ganska säker på att det finns fler som känner igen det du beskriver, för det är ganska likt det jag brukar höra från andra som har varit med om traumatiska upplevelser. Nu brukar inte jag hänga på olika forum så mycket och jag känner inte till omständigheterna, så jag kan inte ge något länktips, men jag tror att om du tittade på olika stödforum på nätet så skulle du märka att det du beskriver inte alls är någon ovanlig reaktion.

  8. Mary# says:

    Tack för tipset, ska se vad jag kan hitta. Blir glad varje gång man märker att det finns människor i samhället som kan vinkla det här ämnet på ett lite mera objektivt sätt. Det är synd att vissa stänger sin empati, att vissa inte förstår och att vissa inte vill förstå då dom möter människor som har ett ärr efter ett trauma. Har även mött folk som verkligen har hjälp till med, och det är man verkligen tacksam för.

    Åter igen..är tacksam över att det finns bloggare som du.

    • Ja, jag vet. Många människor är väldigt snabba att döma andra. De utgår ifrån sig själva och tror att alla fungerar som de och har liknande erfarenheter. Och det händer att man möter såna som visserligen HAR erfarenheter som liknar ens egna, men som ändå inte fattat det där med att det inte går att dra alla över en kam.

      Tex. har jag hört folk som har förklarat “hur ett våldtäktsoffer beter sig”, underförstått att de som inte beter sig så inte har blivit våldtagna, och så har jag fått förklarat för mig att eftersom den personen också har problemet X men ändå kan jobba, så betyder det att ingen med problemet X borde få vara sjukskriven, och så är det förstås de som inte verkar göra så mycket mer än att klaga på vad man gör fel, och kommer med motstridiga råd om hur man ska må bättre och lyckas man inte så är det för att man vill må dåligt… Såna finns de med, och det är trist, men de är ingen majoritet.

  9. Mary# says:

    Jo, det är ju så det verkar vara, dom bestämda mallarna för hur allt ska se ut, hur man ska hantera vissa situationer, att det är skamligt att prata om att man mår dåligt, jag möttes ofta av total tystnad, kyla från många. Dom frågade inte ens hur jag mådde, man fick bara en skamens blick. Så absolut så förekommer det inskränkthet ute i samhället mot människor i kriser.
    Jag var ändå inte den som pratade vitt och brett om vad som hänt mig. Jag kunde även se samma mönster från samma människor då en annan konstig situation uppstod..rektion..tystnad, förnekande, kyla. Helt otroligt.

    • Jag tror att det för många är osäkerhet det handlar om, att de inte vet hur de ska göra. Man är rädd att typ säga något dumt eller göra något fel, så då är det lättare att låta bli. Sedan kan det för en del ha med egna känslor att göra för en del, såklart, att man blir överväldigad av det. Tex. en person som själv har varit utsatt för övergrepp eller förlorat någon nära men inte riktigt bearbetat det kan må dåligt av att bli påmind om det när det uppdagas att någon annan har råkat ut för något liknande. Och sedan är vissa saker väldigt tabubelagda i sig, tex. självmord.

  10. Mary# says:

    Oj blev lite kontisgt där..det skulle vara reaktion: tystnad, förnekande, kyla.

  11. Josephine says:

    En modig människa,
    eller galen? bara “galna” vågar visa upp sin “smutsiga” byk
    i offentlighetens ljus… Säga “såhär är det, sluta hymla!”

  12. När jag läser ditt inlägg så får jag en känsla att vi har något gemensamt.

    Psykfall, ångest mm.

    Ett bra inlägg. Mycket läsvärt!

  13. dam i tofflor says:

    Vi har väldigt mycket att tacka Kerstin Thorvall för. Hoppas att ett TACK går fram till himlen.

  14. Vad fint Immanuel…så fint.
    Nu blev jag berörd./L

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *