Walk-in knarkhörna och lila bandage

Rastlösheten får mig ibland att göra vansinniga saker – som att städa. Inte nog med att man känner sig duktig och får utlopp för sin överskottsenergi; jag har dessutom aldrig brist på nya utmaningar på den fronten. Det finns alltid minst ett och oftast flera rum som är i total oordning.

Idag var det sovrummet jag pysslade i; jag flyttade de självlysande stjärnorna från garderobsdörren till sänghörnan. Sedan var det dags att ta itu med min walk-in knarkhörna: En bokhylla och en byrå mitt emot garderoben som fylldes med piller och kapslar i burkar och kartonger, lotioner, salvor, sheasmör, spritflaska, PEF-mätare, febertermometer, fästingplockare, nagelfil, nagelsax, vetevärmare, spikmatta, reservdosetter, tankehatt, bitring, penisprotes i fodral, klöspryl, petpryl, öronproppar, bomullspinnar, resenecessär… Och en förbandslåda, såklart: fylld med hudtejpsrullar i tre olika bredder och två olika färger, plåster, vaddtussar, skavsårsplåster, bandagelindor och säkerhetsnålar.

Jag var rätt stolt över min idé, och började nästan bli klar när jag var på väg ut ur sovrummet för att hämta en låda åt min penisprotes. Då snubblade jag på min lite för stora toffla och körde lilltån rakt in i sängbenet. Det tog inte många sekunder innan tån var stor och rund som en vindruva.

En fot inlindad i lila bandage

Ikväll har jag lärt mig att en förbandslåda är väldigt praktisk när man behöver göra ett kylförband med frusen lök (i brist på isbitar), att bandagelindor är utmärkta att linda annat än bröst med – och att det inte var så illa trots allt att den där lindan råkade bli lila i tvätten.

Då när den blev färgad – för säkert tre år sedan – tyckte jag att ljuslila var en så tjejig färg, så jag använde aldrig den lindan mer till att linda brösten utan tog bara de vanliga vita lindorna. Fast det inte var någon annan än jag som skulle se den så kunde jag inte förmå mig själv att använda något syrénlila. Mörklila var en sak, men ljuslila kändes som den tjejigaste färgen i världen.

Idag är jag tillräckligt säker i min mansroll för att uppskatta ett lila bandage. Det matchar det mörklila datorrummet jag sitter i, och min mörkrosa morgonrock. Jag är kanske inte bögig nog att ha en walk-in closet – men jag är hysterisk nog att ha en walk-in knarkhörna med lila bandage.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Könsidentitet, Kroppstankar, NPF-hantering, Personligt, Transbilder, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Walk-in knarkhörna och lila bandage

  1. Mellanvärld says:

    Vad är det för fel på syrénlila?

    “…körde lilltån rakt in i sängbenet” *aij*

  2. MM says:

    Ajajaj *tröstkram*

    Det är i sånadär lägen som jag är glad att jag både är vig och lång nog att kunna stå på ett ben och lägga den andra foten i handfatet för att spola iskallt vatten på en ond tå…

  3. MiaM says:

    MEN! Nu “mindes” webbläsaren fel namn igen 🙁

  4. Niklas says:

    Tips inför nästa gång du behöver kyla ner nåt (men förbered redan nu): en plastpåse med potatismjöl i frysen. Formar sig efter kroppsdelen som ska kylas och känns inte så förlamande iskall som isbitar – och inte smälter och rinner det heller.

  5. Åh! Och jag som har ett paket potatismjöl ståendes just i knarkhörnan, som jag använder istället för talk. Vilken bra idé 😀

  6. Pingback: Testosteron kan orsaka välstädad lägenhet « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *