Det finns inte längre något bergrum med mitt namn på dörren

Klockradion tjuter. Herregud, hon är bara sex! Immanuel, vad är det här för dumheter? Ibland är jag för ambitiös för mitt eget bästa. Jag grymtar, slår av den och somnar om.

Ett ögonblick senare – eller snarare 29 minuter senare – slår jag upp ögonen. Justja. Halv nio ska jag träffa sköterskan och få testosteronsprutan, och innan dess ska jag ha varit på labb och tagit blodprov. Därför har jag räknat ut att jag måste gå hemifrån absolut senast halv åtta och helst en stund innan dess. Därför borde jag lämna datorn kvart över sju. Därför skulle jag gå upp vid sex, för att hinna med att äta frukost och morgonblogga utan att stressa ihjäl mig.

Det är ofta jag vaknar någon minut innan klockradion ringer, för att jag känner på mig att jag måste vakna så att jag slipper alarmet – och det oavsett vilken tid jag ställt den på och oavsett när jag gick och la mig. Mitt undermedvetna håller reda på tiden för att väcka mig i förskott. Idag vaknade jag istället i efterskott, och det var en enorm tur att jag bara blev 29 minuter efter mitt schema. Nu hann jag med både frukost, mediciner och påklädning innan sju – och en liten stund vid datorn.

Om kanske två timmar kommer jag att halta hemåt igen, med öm rumpa. Fjärde gången känns det som att jag har börjat vänja mig vid rutinerna. Jag räknar ut när jag antagligen ska ta nästa spruta: Femton veckor från idag råkar vara prideveckan. Vid det laget har jag gått på testosteron i över ett år. Det är svårt att tänka sig att jag för ett år sedan höll på och ringde till metabolmottagningen var och varannan vecka för att tjata mig till en tid hos hormonläkaren. Det är svårt att förstå att det har gått över två år sedan jag träffade utredaren första gången. Det är svårt att fatta att jag för knappt två år sedan skrev:

“Det finns ett bergrum med mitt namn på dörren. Det är dit jag längtar när jag är som sjukast. Det är det som skrämmer mig när jag är som friskast.

Ett rum där jag inte behöver välja bort människor. Ett rum där jag är satt som straff för att jag inte kan ha med människor att göra. Ett rum där tanken är att jag ska plågas till döds av att inte få dö. Där jag tvingas existera utan att få tillstymmelse till liv.

Ett rum utan utsikt, utan ljud, utan kontakt med ett levande väsen. Kala bergväggar och en sjukhussäng är allt som behövs. Och så sondmatning. Allt för att livet ska kännas som ett straff och inte som en gåva.

Jag har varit på väg till det bergrummet så många gånger. Varje gång blir ambulansen kapad av terrorister som kväver fångvaktarna med rosa sockervadd. Bakbunden som jag är kan jag inte gå, men de bär mig därifrån.

De ger mig livet tillbaka. Tack.”

Det där bergrummet har varit min sista utväg i så många år. Jag har längtat och fruktat det på samma gång. Nu gör jag det inte längre. Det är som om bergrummet har rasat in och dess vakter dött – utan mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Hormonbehandling, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Puberteten, Transitionsdagbok, TS-utredningen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *