Två par händer på min rumpa gör mig rusig

Jag älskar att bli uppropad med rätt namn i väntrummet. Jag älskar att våga säga “hej” utan att rösten avslöjar mig. Jag älskar att slippa få en förvånad blick från sköterskeeleven som hämtar mig i väntrummet. Och jag börjar faktiskt gilla det där ruset när man blir helt snurrig efter att ha fått ett gram – eller trekvarts gram, som jag får numera – testosteron injicerat i rumpan.

En ampull Nebido, testosteron

Vi gick in i behandlingsrummet där distriktsköterskan väntade, och jag tog fram den lilla asken med testosteronampullen. Eleven frågade vad det var för injektion jag skulle få, och sköterskan förklarade “det är en slags hormoner; testosteron”. Inget mer med det. Sedan visade hon hur man öppnar ampullen, och eleven fick känna på mitt höftben när sköterskan förklarade hur man skulle leta efter rätt ställe att sätta nålen.

Där låg jag på sidan, med byxorna nere och stirrade in i väggen medan två kvinnor (antar jag) stod och kände på min rumpa. Eleven frågade om man alltid skulle köra in hela nålen, och sköterskan sa att det gör man om det inte är en väldigt mager person. Jag bet mig i tungan för att inte säga något fjantigt om min feta röv. Jag försökte komma ihåg att som man förväntas jag vara heterosexuell och därför är det viktigt att inte skämta om att de klämmer på min rumpa även om det är det de gör.

Det är fjärde gången som jag får sprutan, och det börjar bli rutin. Ändå är många saker nya. Det går till exempel numera utmärkt att ta blodprovet som jag gör innan sprutan, utan att ens spänna det där bandet om armen. Förr fick de alltid hålla på och leta i evigheter och oftast ge upp och sätta nålen i översidan av handen istället, men nu gick det på ett kick. Eftersom jag inte har mens längre, och dessutom lite högre blodtryck, så pumpar det på bättre.

Jag vet att sköterskan visste att jag var transsexuell eftersom jag träffat henne förut och hon lätt kan se det på personnumret annars, men jag är inte helt säker på om eleven uppfattade det. Kanske gjorde hon det, kanske inte. Kanske såg hon mig bara som en kille med hormonproblem. Det är ju det jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Hormonbehandling, Könsidentitet, Namnändringen, Puberteten, Transbilder, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Två par händer på min rumpa gör mig rusig

  1. Julle says:

    Tja Immanuel!
    Jag undrar när du märkte att din röst ändrades markant?
    Varför jag frågar är för att jag själv har precis börjat med T och det har gått nu 1 månad och jag har än inte märkt nån skillnad på min röst.
    När märkte du skillnad?

  2. SisterofNight says:

    “Jag bet mig i tungan för att inte säga något fjantigt om min feta röv. Jag försökte komma ihåg att som man förväntas jag vara heterosexuell och därför är det viktigt att inte skämta om att de klämmer på min rumpa även om det är det de gör.”

    Nej nu måste jag liksom ba…varför kan du inte skämta om du tror det är ok?? 🙂 *s*

    Det är ju så tråkigt med män som ska spela hetero och inte vågar skämta. Visst kan det gå fel men det gör det ju för alla minst en gång i livet, oavsett vem vi är. Tom kungen har gjort bort sig offentligt flera gånger och hans felsteg blir ju löpsedlar, det blir inte våra. Tack och lov.

    Många människor gillar att man skämtar faktiskt eftersom det är ett sätt att skapa kontakt, bli ihågkommen och sondera terrängen i stil med småprat som är ytterst viktigt mellan människor.
    Jag förstår mer och mer poängen med sådant, scary va? Som autist ska jag ju inte kunna det eller? haha:) Men ibland vill/orkar/kan man inte vara så mottaglig och då ska det oxå kunna vara ok för så är det för andra oxå.
    Det är lätt att förutsätta saker som inte stämmer och vad har vi lärt oss i vår KBT? 🙂

    Du kommer märka om skämten inte går hem. Garanterat 🙂 Dessutom är personal så van vid det mesta att de ska kunna ta mkt. Kan de inte det så har de problem. De möter ju människor varje dag som är nervösa eller mår kasst.

    • Nej, jag bestämde mig för att inte skämta för att jag kände att det inte var ok. Och det tror jag fortfarande. Det är nog tillräckligt spänt som det är att ligga och visa rumpan och bli stucken. Jag behöver inte direkt att sköterskan och eleven känner sig illa till mods över att jag sexualiserar situationen, för det gör jag så bra ändå på bloggen med mina rubriker 😉

  3. drKotte says:

    Haha, jag har fått många roliga frågor av distriktssköterskor, bla:

    “Har du cancer?” (nån form av missförstånd om läkemedelsnamnet tror jag)

    “Har du hypogonadism? Det är ju vanligt men det är inte så många som vet det för de flesta killar vill inte medge att deras testiklar inte fungerar…” (haha)

    “Har du varit bodybuilder” (LOL!!! Nog för att man sabbar testiklarna om man går på anabola, men ser jag verkligen ut så??)

    Däremot har jag aldrig fått frågan om trans, kanske för att en del har vetat/fattat, och därför inte frågat, och de andra utgått från att jag är kukfödd?

  4. Julle says:

    Tack för svaret och länken!

    =]

  5. Freddie says:

    Åh. Det är andra gången jag ser den där bilden i ett av dina blogg inlägg, och jag blev lika avundsjuk nu med. jsg vill också ha testo… XD Men nejdå, jag får vackert vänta några år… >.< Men då jäklar! 😀 XD Men grattis! 😀

    • Jag vet, jag har varit VANSINNIGT avundsjuk på alla de som har fått börja med testo, och kanske tom. göra masto, medan jag fortfarande harvat med att försöka få en remiss till utredningen. Men håll ut, kämpa på och slåss som fan så ska du se att det löser sig 🙂

  6. Freddie says:

    Tack! 😀

  7. Freddie says:

    Önskar bara att man kunde sätta igång. Men det är knappast nån större poäng just nu, jag kommer ju inte så jättejättelångt innan jag är arton… Men det kanske är värt det att börja bråka när jag är sjutton eller så? 😉

    • Det beror nog på var du bor och hur gammal du är. Det FINNS de som har fått börja i utredning, och kanske ibland även med hormonblockerare innan de är 18, men det har tagit oerhört lång tid och mycket tjatande – och tjatande är tyvärr ingen garanti för att lyckas. Jag tycker du ska ta kontakt med ditt närmaste utredningsteam och höra om det är möjligt att få komma dit (på villkor att du har en remiss). Om de säger att de tar emot minderåriga (i Stockholm vet jag att de har ett särskilt team för minderåriga, men en del andra team kan ta emot patienter, om jag fattat det rätt), så är det bara att börja tjata på BUP att de skriver en remiss.

  8. Freddie says:

    Hm, jag får nog fundera över det där… Fast mina föräldrar skulle nog aldrig gå med på det så snart ändå, så whatever… >.<

    • Ah, föräldrar. Det är såklart ett problem om dina föräldrar är emot det hela, även om de inte har juridisk makt att hindra dig från att söka vård. Har du berättat för dem, och de har fått en chans att ta in det? Eller är det bara som du misstänker att de inte kommer att reagera positivt?

  9. Freddie says:

    Alltså, mamma vet och accepterar, men hon tror att det kan vara nått tillfälligt och kan försvinna senare eller nått. Beror väl på att jag “bara” har vetat det i kanske 1½ år och så. Och hon vill inte att jag går igenom nån behandling eller operation, så… Pappa vet och sa att han accepterade när jag hade berättat, men sen har han inte sagt ett knyst, inte ens när jag testade att provocera honom lite för ett par dagar sen.. XD Men jag trodde att de kunde hindra en innan man är arton?

    • Jag vet inte riktigt vad lagen säger, men om man tänker såhär: Om man är sexton-sjutton år får man göra abort utan att föräldrarna får veta. Man får skaffa p-piller och man får söka psykiatrisk hjälp utan att föräldrarna behöver blandas in. Enligt lagen ska föräldrarna vara med och fatta viktiga beslut som rör ens framtid, men ens egen vilja ska väga tungt.

      Man KAN låta bli att berätta för sina föräldrar. Det är inget jag rekommenderar annat än i nödfall, och i praktiken kanske det är komplicerat att dölja det för människor man bor med, och jag tror att chansen att få en remiss till utredningen är liten utan föräldrarnas godkännande, men man måste inte ha sina föräldrars godkännande för att gå till BUP och prata. Det är åtminstone en början 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *