Superarbetskraft eller supersjukskrivning?

En gång i tiden började jag skriva på en ny kategori i bloggen, som jag kallade DAMPtopia. Jag målade upp bilden av ett tillgängligt samhälle, där det inte var något hinder att vara “annorlunda”. Tyvärr föll det på en sak: Jag berättade om en vanlig dag i DAMPtopia, och allt gick bra tills jag skulle gå till jobbet. Jag fastnade där; inspirationen tröt. För vad skulle jag ge mig själv för jobb i DAMPtopia? Vad skulle jag jobba med, och hur? Hur skulle jag kunna jobba?

De senaste månaderna har jag inte bloggat så mycket om dampaktivism och neuromångfald som jag egentligen har velat, eftersom jag har fått någon slags mental blockering. Dels har jag upptäckt att jag själv har svårt att acceptera sidor av mig själv som jag trodde att jag faktiskt hade lärt mig att acceptera, och dels har jag fastnat i en osäkerhet inför framtiden. När jag fyller 30 i höst går min aktivitetsersättning ut, och för att få sjukersättning ställs mycket hårdare krav. Är jag frisk nog att kastas ut på arbetsmarknaden? Är jag sjuk nog att få stödåtgärder?

Jag vill så mycket. Jag vill gärna tro att jag har något att bidra med. Jag vill gärna göra saker som jag klarar av, om jag får chansen. Men min osäkerhet över ifall jag klarar det, ifall jag väljer rätt, ifall jag kommer att misslyckas och falla hårt eftersom det sociala skyddsnätet är så grovmaskigt att man nästan ska ha tur om man lyckas bli uppfångad av det – det hindrar mig.

Jag fick ett mail från Torbjörn på Andet, som påminde mig om min osäkerhet. Han har startat ett projekt för att förmedla “Superarbetskraft”, alltså personer med NPF (som han så fyndigt kallar Nya Psykologiska Funktionssätt, och inte Neuropsykiatriska Funktionshinder) till arbetsplatser som inte ställer orimliga krav på de anställda. Ett lovande initiativ, som verkligen behövs. Jag skulle vilja stå på barrikaderna och berätta om alla fantastiska saker som människor kan göra om de får en chans att göra dem, om de får det stöd och den feedback de behöver, och om de inte ses som en vandrande problemhärd. Jag skulle vilja berätta om alla människor jag känner – en del med officiella diagnoser, andra utan – som gör helt otroliga saker. Men jag skulle också vilja berätta om de svårigheter man kan möta på vägen – och jag skulle vilja göra det utan att låta så otroligt negativ.

För egen del håller jag andan, men jag kan inte blunda så mycket längre. Det är hög tid att börja fundera på framtiden; hur man ska kunna jobba om man inte fungerar riktigt som man förväntas göra. Det kan vara att man är otroligt intelligent och skicklig på vissa arbetsuppgifter, men inte klarar av sociala kontakter så bra. Det kan vara att man kan lösa komplicerade mattetal i huvudet, men inte förstår metaforen “lägga ihop två och två”. Det kan vara att man är kreativ och jobbar hårt, men bränner ut sig gång på gång för att man inte lyckas slita sig från arbetet för att ta rast eller gå hem i tid. Man måste få odla sina styrkor samtidigt som man får det stöd man behöver. Den tudelning som är idag – antingen är du Frisk eller så är du Sjuk – är skadlig, eftersom man nästan tvingas välja sida.

Om man ska ha ett samhälle där alla får en chans, så måste det vara självklart att även personer med NPF räknas, och inte fastnar på praktikplatser de inte klarar av eller som de är överkvalificerade för, och att de som kan jobba om de får rätt förutsättningar faktiskt får den möjligheten. De senaste fyra åren har vi lärt oss att piskor fungerar ganska uselt för att tvinga sjukskrivna ut i arbete. Hur vore det att införa en rehabiliteringskedja värd namnet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Kultur och media, NPF, NPF i media, NPF-forskning, NPF-hantering, NPF-vård, Personligt, Politik and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Superarbetskraft eller supersjukskrivning?

  1. hallor says:

    “Det kan vara att man är kreativ och jobbar hårt, men bränner ut sig gång på gång för att man inte lyckas slita sig från arbetet för att ta rast eller gå hem i tid.”

    Hej. Det där är jag.

    • Hej, det där är jag med 😛

      • hallor says:

        problemet för min del är iofs att det kan ta mig DAGAR att komma igång med något… men sen när jag väl är igång så går det inte att stoppa mig 😛

        • Jag är lite sån jag med. Jag har ju tex. “skrivkramp” när det gäller skönlitteratur, men ärligt talat beror det mycket på att när jag väl sätter mig och försöker så exploderar huvudet av idéer och jag går in i ett maniskt tillstånd. Samma sak med det mesta, så jag lär mig undan för undan 🙂

  2. "Dampan" says:

    Allt du skriver om i detta inlägget gör mig gråtfärdig… Men du ska ha en eloge för att du tar upp det andra helst inte vill prata om! Jag får leva med mina “synliga” och “osynliga” handikapp och kommer alltid vara “annorlunda”… Om inte ens jag kan acceptera mina handikapp, hur ska samhället då göra det…

    • Så tänker jag med. Jag trodde att jag hade accepterat, men insåg att det inte var så enkelt. Och om jag inte är expert på exakt vad jag behöver och dessutom står på mig, så blir det svårt att kräva det av någon annan.

  3. ro says:

    Så välskrivet… Så sant… 🙁

  4. Mellanvärld says:

    “…fastnar på praktikplatser de inte klarar av eller som de är överkvalificerade för”
    eller både och samtidigt 🙁

  5. Pingback: ”Vår idé bygger på att du – oavsett din bakgrund, oavsett under vilka förhållanden du föds – ska ha möjlighet att förverkliga ditt livs drömmar.” « essbeck

  6. Rymdbögen says:

    Du arbetar ju. Du är journalist och politisk tänkare och är väldigt produktiv och skicklig på det.
    Synd att det inte ger några pengar, fuck kapitalismen

  7. Begentle says:

    Ja. Läskigt. Fast: Ibland får man vara pragmatisk och finna sig i systemet tror jag. Hellre det än en rebell som trillar ur, eller vad tycker du? Var går gränsen för din idealism?
    Det bästa du kan göra nu är väl att ta chansen att påverka F-kassan och Arbetsförmedlingen att få arbetsträna med det du redan gör här i bloggen inför övergången från aktivitetsersättning? Det är ju den form av arbete som du bevisligen klarar med bravur och det borde ju vara den arbetsförmågan som f-kassan tittar på. För oavsett vad så kommer du ju att prövas med sjukersättning under som längst 944 dagarså länge du inte har en aktiv psykos vad jag har förstått? Bäst att vara förberedd i tid, min åsikt när man ska prata med myndighet. Mitt hopp är med dig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *