Blogga dig frisk?

Jag läser i DN om fenomenet sjukdomsbloggar, och slås av hur lika men ändå olika det är. Visserligen handlar artikeln framförallt om personer med svåra fysiska sjukdomar, som cancer, men jag tycker att mycket stämmer även när det gäller mer eller mindre renodlade psykiska problem. Sara Natt och Dag som har forskat på sjukdomsbloggar, tycker att det är bra att det börjar bli vanligt att blogga om svåra sjukdomar:

“Det ger stöd från omgivningen, ett stöd som vården inte kan ge. Dygnet runt, precis när man vill. Man får sympati och blir peppad”

Hon tar också upp hur det kan påverka vården:

“Även om det inte nämns några namn så är det ju lätt att man börja spekulera över vem det handlar om, säger Sara. Och jag har sett exempel på hur vårdpersonal kommenterat i sjukdomsbloggar, och kritiserat behandlingen, ”du borde ha fått det eller det”.”

Jag skulle säga att det gäller även diagnoser som räknas inom psykiatrin. Dels kan bloggen vara ett fantastiskt stöd, och dels kan det göra att man får bättre vård. Ja, faktiskt. Inte så att man får VIP-kort och smiter före vårdköer, och jag skulle aldrig någonsin drömma om att hota med att tala illa om en läkare eller så i bloggen. Faktiskt är det högst motvilligt som jag ens nämner bloggen i kontakter med vården. Det är två separata delar av mitt liv.

Jag är medveten om att det skulle kunna vara så att någon av alla de jag träffar har läst bloggen – även om det inte var för att de sökte efter just min blogg. Det räcker med att googla vissa diagnoser för att hitta hit, och jag är medveten om att det jag skriver på bloggen kan läsas av vem som helst – inräknat personen jag skriver om.

Men jo, att blogga om vården, sina sjukdomar och funktionsnedsättningar och funktionsuppsättningar kan leda till att man får en bättre vård. Det kan nämligen lösa upp knutar av oro och dessutom ge en mer självkänsla, och göra att man får lättare att säga till och säga ifrån, att våga fråga och våga prata och berätta och ifrågasätta.

Det händer att jag får en känsla av att min psykiater, min psykolog eller min utredare har läst min blogg, för att de säger något som låter som att de undermedvetet minns något som jag har skrivit. Tanken skrämmer mig inte. Det får vara så, isåfall. Jag har förtroende för dem och jag skriver inget jag inte kan stå för. Om folk inte alltid vill veta det jag berättar – det är en helt annan sak.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Internet, Kultur och media, NPF, NPF i media, NPF-hantering, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykiatri, Psykologi, Relationer, Självkänsla, Språk, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

0 Responses to Blogga dig frisk?

  1. djungelsoda says:

    Jag håller med om att det är bra att fler bloggar om sina liv – överhuvudtaget – eftersom det ger fler vinklar på hur ett liv kan se ut.

    Vad gäller psykiska diagnoser känns det dock som att det går mycket åt olika håll. Det är stor risk att man gör en bild av sig själv som ett “misförstått offer”, både inför sina läsare och sig själv, och på så vis (ofta omedvetet) mer eller mindre avsäger sig det personliga ansvaret att försöka må bra.

    MEN, överlag tror jag mest att det _hjälper_ dem som mår dåligt. Just iom. att man kan få stöd och förståelse på nätet, när ingen annan verkar bry sig. Samt bli tipsad om nya vägar att gå, när det verkar som om alternativen för att bli friskare har tagit slut.

    • Jo, det är klart att det finns risker. Att fastna i offerrollen är destruktivt, men jag tror att man kan göra det samtidigt som man faktiskt också blir hjälpt. Alltså: Även om man upptäcker att man fastnar i en offerroll, så kan man ändå få väldigt mycket ut av att blogga. Och offerrollandet är ju inget som är typiskt för bloggosfären.

  2. djungelsoda says:

    “Och offerrollandet är ju inget som är typiskt för bloggosfären.”

    Nej, du har en poäng där 🙂 Och jag tror att det goda överväger för de flesta. Det kan ju dessutom rentav vara så att man kommer UR en offerroll genom att folk som kommenterar bidrar med andra perspektiv.

    • Ja, som för mig (jag inbillar mig iaf att jag har kommit ur offerollen) 😀

      • djungelsoda says:

        Det låter oftast så på bloggen i alla fall 🙂 Jag som läsare upplever åtminstone inte att du skulle ha “gett upp sitt eget ansvar” och “bara gnäller”, som jag känner att vissa andra gör.

        • Det var ett tag sedan jag fick höra det, men det var väldigt mycket förut. Kan iofs bero på att jag har blockerat några av de som hela tiden skulle anklaga mig för att gnälla tom. när jag var glad 😉

  3. kanjagkandu says:

    Jag tycker det är underbart att det finns någonstans där man som sjuk kan säga vad man vill och uttrycka vad man vill. En blogg är ens egen publika dagbok, vill man ha en offerroll där men kanske vara stark inför alla i vardagen så känns väl ändå det rätt okej. Det är okej att vaara svag också…

  4. Dr Sigmund Zoid says:

    Både min psykiater, och framförallt min psykolog, har uppmuntrat mig att börja blogga. Det är bara jag som inte får tummarna loss. Att skriva av sig och formulera sina tankar i text har nog ett terapeutiskt värde…

  5. Tristessa says:

    Om man gillar att skriva (och kanske har skrivit vanlig dagbok innan men funnit det enklare med färdiga mallar i worldpress) så är det ju oftast bara befriande att skiva av sig, lämna de jobbiga orden på “pappret” så blir kanske irl lite lättare.

  6. Ylva says:

    Kropp och Själ i P1, 2009 09 29, pratar om just sjukdomsbloggar. Så vill du höra mer om sjukdomsbloggar rekommenderar jag programmet. Det finns att ladda ner från sr.se.

  7. Jenny says:

    Jag har endometrios. När jag fick diagnosen på tidigt 90-tal fanns internet knappt i Sverige, och det var långt till bloggarnas tid. Jag var helt utlämnad åt läkarna och den information de valde att ge mig.

    Tio år senare, när det kom tillbaka, hittade jag en mailinglista. Plötsligt fanns det andra som hade samma problem, och jag hade äntligen någon som delade och förstod min oro och hade svar på en del frågor. Tillsammans med några andra från mailinglistan skapade vi en webbsida med information. Vi fick många tackmail från andra endo-kvinnor, som i sin tur gick med på mailinglistan och skaffade sig kontakter, stöd och information.

    Nu har mailinglistan dött ut – det finns bloggar, facebook-grupper och annat som har tagit dess plats. Idag skulle jag själv starta en blogg istället för att leta efter en mailinglista. Det är en av alla de fantastiska saker som internetutvecklingen har givit oss – en möjlighet att få säga vad vi vill, och för dem som är intresserade att hitta fram till de röster de vill höra. Underbart!

    • Ja, det känner jag igen. Det var väldigt svårt innan internet, och sedan har det gått väldigt mycket framåt. Visserligen finns det såklart problem, tex. gäller det att vara källkritisk när man läser och dessutom förutsätter det att man förstår vad man läser så man inte misstolkar viktiga saker, men samtidigt finns det så mycket positivt. Det gäller i synnerhet när man har diagnoser som inte är så vanliga, eller när man har diagnoser som är ganska “nya” eller okända.

      Endometrios är ju ett typexempel på det senare, eftersom det är vanligt att läkare missar det, och att det tyvärr är lätt att tolka som “bara mensvärk, ryck upp dig” och så.

      • Jenny D says:

        Japp – jag kommer ihåg en nära vän som tyckte “Ja men jag har också mensvärk”. Jo tjena. Det är som att jämföra migrän med huvudvärk – det sitter på samma ställe, men det går liksom inte att mäta på samma skala. Jag fick i alla fall aldrig den kommentaren från en läkare; jag minns att de vanligaste orden som postades på endo-listan var “BYT LÄKARE! NU!!!”…

        Oavsett vilken sjukdom/diagnos man har, eller vilka andra problem eller bara mindre vanliga egenskaper, är det nästan alltid skönt att veta att man inte är ensam. Just däri ligger det revolutionerande med internet.

        • *nickar*

          Jo, det är vad jag också fick höra, och intalade mig själv. Nu vet jag inte om jag har endometrios, för jag har aldrig orkat kolla upp det eftersom jag har haft tillräckligt mycket problem med gynekologer och barnmorskor i övrigt, och jag ska ändå operera ut eländet inom ett år. Men jag känner verkligen igen just den där inställningen. Det är som om just för att det är “mensvärk” som det skulle vara att bara bita ihop, hur extrem smärtan än är. Hade det handlat om någon annan kroppsdel (som inte hade varit könad som kvinnlig) så skulle det nog inte låta så.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *