Anledningar att bli kastrerad – och inte

Jag lovade ju att skriva mer om argument för och emot kastrerings- och steriliseringstvånget för transsexuella, och för att ge någon slags bakgrund tänkte jag börja med att lista några av de skäl som transsexuella själva kan ha för att genomgå eller avstå från sterilisering/kastrering; alltså de anledningar som leder fram till ett högst privat beslut. Jag hade tänkt att ta med situationen för intersexuella också, men insåg att jag är för dåligt insatt i alla de specifika diagnoserna och vad en kastrering då kan tänkas innebära i alla olika situationer. Jag ber om ursäkt för det.

De skäl som jag listar här är såna som spelar in på enskilda personers privata beslut om vilken vård de egentligen behöver, och det är inte samma sak som att de skulle vara giltiga skäl för att vare sig införa obligatoriska kastreringar av transsexuella, eller för att förbjuda desamma. Alla människor är olika. Låt dem vara det.

Skäl en person med transsexualism kan ha FÖR att genomgå kastrering

Kukfödda (kvinnor)

  • Ångest över att ha könsorgan som ser helt fel ut: kanske framförallt att man har en kuk istället för fitta, men också att man har pung istället för blygdläppar. Om man genomgår vaginoplastik, då man skapar en fitta utifrån kuken, så ingår det att man tar bort pungen. Detta är antagligen det vanligaste skälet som kukfödda tjejer har. Man mår helt enkelt så otroligt dåligt av att ha fel könsorgan. Pungen och testiklarna som sådana tar man bort på köpet.

Som Arawn påpekade är en rekonstruktion av de yttre könsorganen definitivt inte samma sak som att genomgå kastrering. Däremot är det ofta de här argumenten som kommer upp i diskussionen, och eftersom en sådan operation i praktiken även innebär kastrering så tycker jag att det är värt att nämna.

Fittfödda (män)

  • Cancerrisken. Testosteron sägs öka risken för äggstockscancer (pdf).
  • Cellprovstagning och gynekologbesök. Om man har en fitta och en livmoder eller i alla fall en livmodertapp och är i fertil ålder och någon gång har haft en kuk eller liknande inne i fittan, så rekommenderas man att gå på regelbundna cellprovskontroller för att kunna upptäcka tidiga stadier av livmodercancer. Det är antagligen rätt vanligt bland transkillar att inte fixa att göra en sån undersökning, men om man inte har någon livmodertapp så behöver man inte göra de undersökningarna, eftersom man inte längre riskerar att få livmodercancer. Det är vanligt att man plockar ut äggstockar, äggledare och livmoder i ett svep på transsexuella killar.

Buck Angel’s Public Cervix Announcement (youtube)

  • Gynekologiska problem. Det finns de som får problem med att mensen aldrig tar slut fast de har gått på testosteron ett tag, och det finns de som fortfarande har problem med mensvärk och liknande.
  • Känslan av att ha fel könsorgan i kroppen. Även om äggstockar inte syns på utsidan, så kan det för en del vara en jobbig känsla att veta att man har dem.

Alla, oavsett kön

  • Hormonbalansen förändras av kastrering, och man kan ofta sänka dosen av hormonpreparat efteråt. Enbart sterilisering, som är kravet idag, påverkar däremot inte hormonerna på samma sätt.

Skäl en person med transsexualism kan ha för att INTE genomgå kastrering

  • Kroppen fungerar som det är, och man har inte det behovet. Det kan vara att man tycker att man överlever utan operation, och det kan vara att man tycker att kroppen fungerar utmärkt – och allt däremellan. Alla operationer innebär vissa risker och dessutom är det alltid en period efteråt då man måste återhämta sig och få en chans att läka. Om man inte har något skriande behov av operationen så är den helt enkelt onödig. Det är inte samma sak som att man inte är transsexuell, och det betyder inte att man inte behöver andra insatser, som till exempel hormonbehandling.
  • Längtan efter biologiska barn. Det är som lagen ser ut idag inte tillåtet att spara ägg eller spermier. Rättare sagt: Om Socialstyrelsens rättsliga råd får veta att man har sparat ägg/spermier så kan de neka en juridisk könskorrigering, eftersom det anses betyda att man inte är steril. Det går att spara ägg eller spermier i till exempel Danmark utan att Socialstyrelsen har möjlighet att ta reda på det, och i det nya lagförslaget från 2007 föreslår de faktiskt att det ska bli tillåtet att spara ägg och spermier. Däremot kommer det fortfarande att vara förbjudet med surrogatmödraskap. För en transsexuell man skulle det alltså betyda att han visserligen kan frysa ner sina ägg, men den enda person de får inplanteras i enligt svensk lag är honom själv. Om han då har opererat bort äggstockarna så är det förmodligen otroligt svårt att få livmodern att bli en gynnsam miljö för ett foster. Med andra ord: De som utredde lagen tycker att man får spara sina ägg, men inte använda dem, eftersom de samtidigt kräver kastrering.
  • Hormonell obalans. Att operera bort äggstockarna/testiklarna innebär att kroppens egen produktion av könshormoner slås ut. Man blir beroende av tillförsel av hormonpreparat för resten av livet, och om man av någon anledning måste sluta ta hormonerna så blir man sjuk. Å andra sidan finns det de som ser det som en större risk att till exempel äggstockarna helt plötsligt kickar igång igen om man tvingas sluta med testosteron, för att de skulle må mycket sämre om deras kroppar började återta kvinnliga egenskaper.
  • Medicinska hinder för att genomgå en operation. För en del personer med svåra funktionsnedsättningar eller vissa sjukdomar kan en operation innebära extra stora risker. Att då hindra dem från att ta del av till exempel hormonbehandling och juridisk könskorrigering bara för att de inte klarar av en operation är fruktansvärt grymt.
  • Operationsskräck. Om man verkligen har ett stort behov av operationen kan man tvinga sig själv att utsätta sig för rädslan, men om man tillhör de som inte känner det behovet lika starkt samtidigt som man mår extremt dåligt av tanken på operationer, sjukhus, blod och nålar etc., så är det en fråga om avvägning.
  • Ekonomiska skäl. I Sverige ingår könskorrigeringar i högkostnadsskyddet, och man betalar för sina läkarbesök, sina mediciner och sina sjukhusvistelser på samma sätt som för vilken sjukdom som helst. I de flesta länder i världen fungerar det inte så. Även om man har turen att bo i ett land där könskorrigeringar är lagliga – kanske kan man tillochmed få sin födelseattest eller sitt körkort ändrat – så är det oftast så att man betalar hela behandlingen själv. Samtidigt är transpersoner ofta diskriminerade på arbetsmarknaden, så det enda som återstår för många är att sälja sex för att ha råd att leva. Riktigt så illa är det alltså inte i Sverige, men även i Sverige finns det de som faktiskt inte har möjlighet av ekonomiska skäl att genomgå en könskorrigering. Det är nämligen idag bara svenska medborgare som kan ansöka om ändrad könstillhörighet hos Socialstyrelsens rättsliga råd, och det är bara de som kan ge tillstånd till kastrering. De som inte har svenskt medborgarskap kan alltså vara tvungna att åka utomlands för att få göra en operation, som de då får betala ur egen ficka – och ändå få krångel med myndigheterna när de kommer hem.

Det här är som sagt var några av de saker som kan spela in i en transsexuell persons privata beslut. I ett kommande inlägg ska jag ta upp hur de som är för respektive mot kastreringskravet argumenterar. Jag vill påpeka återigen att det här inte är några argument, utan att det är den typen av funderingar som kan dyka upp hos transsexuella. När man jämför detta med de argument som läggs fram för att tvinga alla att följa samma mall så blir det tydligt att det inte alltid stämmer överens.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Allt du inte visste att du inte visste om trans, Bilder, Genus, Genusforskning, HBTQ, Intersexualism, Könstillhörighetslagen, Kroppspolitik, Politik, Reproduktiva rättigheter and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

58 Responses to Anledningar att bli kastrerad – och inte

  1. Arawn Repka says:

    Hej! Jag tycker ofta att du skriver så bra, men denna text gjorde mig faktiskt lite virrig av många anledningar. Jag vill understryka att jag tycker att det är jättebra att du skriver om kastreringsgrejen. Det behövs, men fan – om inte jag fattar helt är det nog svårt för många andra.

    Jag klickade på länken på Facebook för att jag såg början där du i början skriver att texten handlar om ” för och emot kastrerings- och steriliseringstvånget”. Var tydlig med att texten handlar om “för och emot kastrering för en transsexuell person” Du förklarar ju senare att tvånget eller förbudet inte är ett alternativ.

    Jag tycker att det märks väldigt tydligt vilken som är din egen ståndpunkt i frågan, och det är klart att det är din text på din blogg – men vissa formuleringar som att “kroppen fungerar hyfsat som den är”. Jag tror inte att Buck, exempelvis skulle gå med på att hans kropp fungerar hyfsat. Jag tror att han är rånöjd.

    Jag tycker att du blandar bort korten lite med inre och yttre könsorgan. Bla. i delen om sex och råkåta shemales. Det har inget med kastrering att göra, utan med antiandrogen.

    Jag förstod inte heller den där delen med “För de transpersoner som inte genomgår någon könskorrigering är det fortfarande en problematisk situation” om offentliga omklädningsrum. Då likställer du könskorrigering med genital kirurgi? Vanligen talar man ju om transition som en mental, social och biologisk process.

    Ja, och cissexuell fattar jag bara inte. Hur skiljer sig cissexuell från cisperson?

    Kram!

    Arawn

    • Bra med feedback! Jag funderade väldigt länge över hur jag skulle skriva det här, eftersom det faktiskt ÄR såna saker som många transsexuella själva sätter likhetstecken mellan SRS och kastrering när de pratar om det, för att de tänker mtf-normativt. Och det är himla svårt att komma bort från det. Jag hade också tänkt att gå in på mer i nästa inlägg om varför man inte kan använda de här argumenten för att tvinga fram det ena eller det andra. Men jag tar gärna emot förslag på vad jag borde skriva istället.

      Är “hyfsat” ett vagt ord? För mig är det en kompromiss mellan “överlever” och “perfekt”, alltså ett neutralt ord. Jag lägger inte in någon värdering i det. Men det kanske jag borde förtydliga?

      Könskorrigering för mig är de medicinska behandlingar man kan göra, operation eller inte; transition är däremot på flera plan. Cissexuell skrev jag mest för att det är motsatsen till transsexuell. Men så är jag också inne på det spåret att behov av könskorrigerande behandling i någon form=transsexuell; inte behov=cissexuell. Jag ser inget skäl till varför man tex. inte skulle säga att transpersoner som inte behöver någon behandling är cissexuella. Eller tänker jag fel? För mig är transsexualism en diagnos som inte utesluter att man inte nödvändigtvis identifierar sig som man eller kvinna, det enda den är bra för är för att ge rätt till vård.

      • Jag gjorde några ändringar. Hoppas det är lite tydligare nu? 🙂

        • Arawn Repka says:

          Åh, jag borde sova! Därav läser jag det inte… Några… saker… Gäsp* bara…

          Bra ändring av hyfsat. (Jo, jag tycker att det fanns en negativ ton i det….) “den är lite trasig men fungerar hyfsat”. Alltså: det finns ju de som skulle, som Buck, säga att de inte skulle vilja ha haft en kuk vid födseln. Det är ett firande av vår positiva särart! (Min ståndpunkt i frågan är inte alls tydlig, va? 😀 :D)

          Användandet av könskorrigering… jag ser det som något av stegen i en process. Transition kanske är annorlunda, ja. Men Du använder väl också könskorrigering i fråga om det juridiska? Där använder jag “könsbyte” för att det bara finns två.

          Cissexuell funkar inte helt, tycker jag. Cis betyder ju “på samma sida” och trans “på motsatt sida”. Det finns personer med transerfarenheter, eller en transsexuell bakgrund som nu har linjära kön och ser sig som cispersoner. och som också i mångt och mycket har en social position som cis. Jag brukar använda “person med linjärt kön” (kolla min modell över heteronormen på bloggen) eller person med olinjärt kön för trans i olika former.

          Vad gäller likhetstecknen mellan transsexuell och behov av vård… nja… Det är ju föreningen Benjamins åsikt. Dels är det ett osynliggörande av de transsexuella som enligt självdefinieringens alla principer ser sig som transsexuella men som inte vill ha någon behandling. Dessa klassas då av exempelvis Benjamin som könsförvirrade, transvestiter eller transgenderister. Dessutom osynliggörs de transidentifierade personer som inte är transsexuella men som ändå är i behov av vård. Benjamins skitsnack (ursäkta tonen, men jag blir så jävla förbannad på dem) och hårddragna linje handlar om en protektionism om diagnosen. Precis som utredningspuckona är de rädda för en diagnosglidning som skulle göra att “alla skulle ha rätt till den vård de behöver”. Och då tror de att det är jätteskillnad mellan en transvestitkvinnas behov av hårborttagning och en transsexuell kvinnas behov. Så fan heller att det är skillnad. Jag tror inte att det skulle göra att de benjamintranssexuella skulle få mindre resurser och deras sjukdom (som de botar och gör att de blir cis) skulle tas på mindre allvar för att fler skulle få tillgång till vård efter sina egna förutsättningar. däremot tror jag starkt på att det skulle sättas in mer resurser om det var en påvislig källa till välmående. vilket det är.

          Okej, Immanuel. God natt.

          • Ah… så har jag aldrig tänkt på det. Jag har mer sett det som att jag vill återta begreppet transsexuell från just benjaminiterna. Jag har också lite problem med begreppet transperson i just det här sammanhanget, eftersom detta specifikt handlar om transpersoner som behöver vård. Transpersoner som inte behöver vård – vare sig hormoner, operationer, epilering eller något annat – är liksom i en helt annan kategori. Sedan tycker jag att det är ett problem att det finns egentligen två definitioner av transsexuell: Det ena är en transidentitet, och det andra är en diagnos. Jag pratar om diagnosen, för att liksom hitta en minsta gemensamma nämnare för de som behöver vård.

            Jag ska erkänna att jag har grubblat mycket över det, men det har aldrig varit någon som har ifrågasatt det förut, och det är bra! Jag behöver egentligen få bolla det här med någon. Cissexuell och cisperson är problematiska ord, det håller jag med om. Linjärt kön? Kan man förkorta det till typ “linjärkönad” eller blir det fel? Min erfarenhet säger att begrepp med flera ord är svåra att få in i fungerande meningar och därför riskerar att bli oanvända. Och idén tycker jag låter väldigt bra.

            Som jag ser det skulle det vara väldigt intressant om man kunde använda transsexualism som en diagnos för alla som behöver någon form av könskorrigerande behandling, oavsett könsidentitet och eventuell transidentitet (undantaget behandling för IS, men däremot för personer med IS som dessutom är TS, såklart). Ok, det kanske är stora skillnader mellan individer, men det är det ju inom alla diagnoser. Jag tänker på de föreslagna ändringarna av GID, som blir Gender Incongruence i DSM-V om det går igenom:

            “a strong desire to be of the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)”

            http://www.dsm5.org/ProposedRevisions/Pages/proposedrevision.aspx?rid=482

  2. Elin I. says:

    Spontan tanke: är ångest över felformade könsorgan alltså vanligare/starkare i allmänhet bland kukfödda kvinnor än bland fittfödda män?

    • Det var en bra fråga. Jag vet inte om man kan säga det, men möjligheterna att hantera det är så olika.

    • Arawn Repka says:

      Vanligare/starkare vet jag inte… Det finns stora variationer inom grupperna. Men det finns ett större krav på transkvinnor att vilja ha en neovagina för att de anses vara så bra. Transmän har då lättare att få bestämmande över sina egna könsorgan.

      • Det är sant. Den klyftan mellan nonop och pre/postop är otroligt mycket tydligare bland tjejerna. Jag tror att det handlar om dels att operationsresultaten anses vara så bra att tjejerna inte har en “ursäkt” på samma sätt som killarna har, och dels om att det faktiskt för många är jobbigare med det som syns tydligt, som sticker ut, än det som inte syns. Jämför med att det för en del transkillar är viktigare att få en platt bröstkorg än att få en kuk, just för att brösten är något som syns och liksom är i vägen.

        Men sedan tror jag också att det i diskussionen om vad som är skillnaden mellan transsexuella och andra transpersoner har gått en del troll, och att det ibland kan påverka folk. Alltså, jag säger inte att känslan är mindre relevant eller något sånt, men jag tycker mig märka att ganska många transkvinnor projicerar sin dysfori över sitt kroppsliga kön på just kuken, medan transmän oftare projicerar den på tex. brösten, höfterna och kroppsformens “kvinnlighet” överhuvudtaget. Könsdysforin som sådan är högst verklig, men jag tror att det uttryck den tar sig kan vara mer bundet till omgivningen.

    • drKotte says:

      Jag skulle nog inte säga det, men jag antar att FTMs av nöden får ta en mer pragmatisk hållning till vad man kan få och då kanske fler rationaliserar sin ångest över att ha genitalier som inte känns rätt. Och så antar jag att det är lättare att få en testosteronförstorad klitoris att passera som en (iofs liten men ändå) penis än det är att få en kuk med pung att se ut som en fitta. Det liksom sticker ut mer, både bokstavligt och bildligt.

      • Det kan också vara en del av förklaringen. Jag tycker mig se att de ftms som blir mer tillfreds med sin situation också i större utsträckning pratar om andra kroppsdelar än just könsorganen. Man kan fortfarande ha stora komplex över tex. brösten, men det är liksom en mer… vad ska jag säga? en mer hållbar projicering. För brösten kan man operera bort.

  3. Pingback: Cellprovstagning, Buck, jag och Du « Mia Ankarvall

  4. Men… har du tagit bort bilden??? Varför?

    • Jag skrev om texten lite. Det blev för rörigt.

    • Arawn Repka says:

      för den gjorde skillnaden mellan förändring av inre och yttre könsorgan otydlig. sorry mitt fel. det kanske kommer en ny post i morgon som heter “för- och motargument för transsexuella att korrigera sina yttre genitalier”? jag hoppas på det i alla fall.

      • Ja, precis. Jag har en ständig tendens att försöka säga alldeles för många saker i ett och samma inlägg, och dessutom ofta lägga ribban lite för högt. Det där med att göra en sak i taget är jag lika dålig på i bloggen som överallt annars 😉

  5. Alltså… jag måste bara säga det.. Du gör ett KANONJOBB!!! Har just nu inte läst kommentarerna, för jag har bloggat ang det här, men du gör ett jätteviktigt jobb som får människor att förhoppningsvis vända upp och ned på invanda tankesätt kring sin egen kropp och andras.

  6. Det som var så genialt bra med bilden var att den tydligt visar att en “transopererad” person kan se lika dan ut som en canceropererad person, vilket för mig i alla fall är just ett uppenbart exempel på att.. äh… skippa fördomar känner jag bara. Det handlar om mänskliga kroppar och har absolut ingen betydelse från vilket utgångsläge man kommer. Att få komma in på badhuset eller i gynstolen är så grundläggande självklart för en modern människa – oavsett vad det står i DNA.

    Jag hade inte levt idag om jag inte gått på cancerkontroller, och jag grät när jag såg filmen med Buck Angel och insåg att en del faktiskt inte vågar sig till kontroller pga omgivningens fördomar.

    De som inte förstår dina ord förstår bilden och börjar fundera, återkommer sen till texten och tänker igen. Det ÄR svåra ämnen så det är fullt naturligt att inte kunna ta in all innebörd med en gång.

    • Hm…? Gjorde bilden det? Det var ju inte direkt något konstnärligt mästerverk 😉

      Men Buck Angels filmsnutt är bra och viktig. Det finns en dokumentärfilm som jag tror har ökat medvetenheten en del bland transkillar, som är väldigt bra (Jag orkade iofs inte se hela, så jag vet inte om slutet är lika bra som början): Southern Comfort. En dokumentär om en transman i USA som dör i äggstockscancer pga att efter att han fått diagnosen är det inget sjukhus som vill ta emot honom som patient, och när han väl får vård är det för sent. Det är tio år sedan den gjordes tror jag, och den har nog fått många transkillar att fatta ett beslut (antingen att operera eller att börja gå på kontroller).

      Det var btw en cellprovskontroll som fick mig att inse att jag måste göra en könskorrigering, för barnmorskan som gjorde den ville skicka mig tillbaka till Kvinnokliniken (där jag gått flera år tidigare och råkat ut för en kurator som inte var särskilt transkompetent) pga min vestibulit, och det gav mig ett psykbryt som fick mig att ta tag i saken. Så på sätt och vis kan man nog säga att den kontrollen räddade mitt liv 🙂

  7. MiaM says:

    Nu fuskar jag, och skriver en kommentar utan att ha läst mer än inlägget och första kommentaren.

    Om jag fattat rätt så gäller cancerrisken både fittfödda och kukfödda. Risken för kukfödda att få testikelcancer vid östrogenbehandling är dock såpass låg att man – om jag förstått saken rätt – inte anser vara det värt att ta bort testiklar vid IS-tillstånd där man (av egen produktion eller via medicinering) har en östrogenhalt inom kvinno-normalområdet. Där kanske man dock tänker på att testiklarna kan sitta gömda underst-bakom nåstans och det därmed är svårare att operera bort dem än om de finns i en pung.

    Förresten så finns det ett påstått fall om en MtF som gjort SRS men *inte* tagit bort testiklarna utan fått dem placerade nånstans längre in i kroppen. Jag vet inte om det stämmer eller inte. Jag ska inte namedroppa vem det gäller eftersom jag inte är säker på namnet, informationen fanns dock på vad jag uppfattade som personens egen webbsida då jag såg det (för flera år sen).

  8. Pingback: På tal om diskussion « Signerat… //M.A.

  9. Rasmus says:

    Det här med hormonbehandling…jag tycker själv att det känns lite off topic på just det här inlägget, men…jag har funderat på det rätt länge nu.
    Som ftm, tar man bara testosteron då, alltså utan att blockera östrogenproduktionen? Får en inte för mycket hormoner då? Eller blir det som att (smaklös jämförelse, jag vet, men kommer inte på någon bättre) ta anabola steroider vilket gör att den egna testoproduktionen avstannar?
    Och vice versa hos mtf då.

    • Ja, som transkille brukar man bara ta testosteron. Undantaget är de som börjar med stopphormoner som minderåriga; de tar antiöstrogener för att bromsa en “kvinnlig” pubertet. Däremot brukar transtjejer få antiandrogener också, utöver östrogen.

      När man har gått på testo ett tag så slås äggstockarna ut. Det räknas visserligen inte som en permanent effekt, utan om man slutar med T så kan de komma igång igen (det är så bl.a. Thomas Beatie har gjort för att bli gravid). I början kan det vara rätt svajigt innan man ställt in sig på rätt dos, men kroppen anpassar sig.

  10. Lukas Romson says:

    Kanonbra jobbat Immanuel!

    När det gäller det här att lyfta fram transsexuella/transpersoner i behov av könskorrigerande vård särskilt i diskussioner som handlar om just sådan vård tycker jag det är både relevant och viktigt. Det är INTE separatism á la Benjamin att påpeka att det inte är alla transpersoner som berörs av könstillhörighetslagen.

    Om en sedan transaktivister emellan kallar gruppen en talar om “transsexuella” eller “transpersoner i behov av könskorrigerande vård” tycker jag är mindre viktigt, så länge det ändå är tydligt, vilket det är i Immanuels fall, att personen inte alls utesluter de som behöver vård men inte har turen att få just diagnosen transsexualism. I den breda kontexten menar en ofta samtliga transpersoner i behov av vård när en talar om transsexuella i ett vårdsammanhang. Däremot särskiljer en intersexuella som ju också Immanuel gjorde.

    Vi kan alla kämpa för alla transpersoners rättigheter. Men vi bör alla vara medvetena om respekten för att målgruppen som berörs ska ha problemoformuleringsföreträde, även inom transcommunityt. Jag tycker en bör lämna över problemformuleringsföreträdet i varje enskild fråga till de som själva har behov av mastektomi, SRS, epilering, FFS, hormonterapi osv. Men när en tex som FTM kollat hur MTFs tycker i epileringsfrågor ska en såklart hjälpa till och kämpa även i den frågan!

    Immanuel, jag tror att du missade en viktig orsak till att en del MTFs gärna vill genomgå just kastrering. Eftersom testiklarna producerar stora mängder testosteron, som ibland gör att östrogenbehandlingen ger mycket sämre effekt, känner många MTFS att de vill bli av med just testiklarna, för att bli av med testosteronet. Jag vet minst ett fall där detta upplevdes som viktigare än en vaginoplastik/bli av med kuken.

    Till saken hör också att östorgenet kan få hjälp på traven av antiandrogena preprat, men de preparaten menar en del har för många biverkningar. Och för de som självmedicinerar blir det kanske både svårare och farligare att hålla koll på både östrogen och antiandrogener.

    För FTMS uppstår förmodligen inte behovet av kastrering på samma sätt. För vår del slås östrogenproduktionen ut ganska effektivt av testosteronet. Att ta bort äggstockar upplevs nog också som ett farligare ingrepp än att ta bort testiklar, eftersom äggstockar sitter invändigt. Det kan hålla tillbaka de FTMS som har liknande känslor som MTFs när det gäller kastrering.

    • Ah, ja, du har rätt. Det där med testosteronproduktionen i testiklarna är ett större problem än östrogenet i äggstockarna för många. Jag ska skriva om det så att det blir tydligare, för jag nämner ju visserligen det men inte så tydligt. Det kan ju bero på hur man pratar också. Alltså: Hormonerna kan vara viktiga som personliga skäl, men om man lyssnar på när folk förklarar varför det är/var viktigt för dem så kretsar väldigt mycket runt själva kuken. Jag vet inte om det är för att det är lättare att “förklara” sig så?

      Apropå begreppen så håller jag med dig, av det skälet att jag ibland funderar över var frågorna som rör de transpersoner som INTE har något behov av vård tar vägen. Risken är att om man pratar om transpersoner när man egentligen “bara” menar de som är i behov av behandling, så finns det en risk att man osynliggör de som faktiskt inte behöver någon vård, och att folk tolkar det som att om man är transperson så behöver man någon form av könskorrigering. Men det är svårt att veta exakt hur man ska formulera sig för att vara så tydlig som möjligt.

  11. Lukas Romson says:

    En stor del av problemet med testosteron för MTF är kanske det faktum att testosteron+snopp innebär morgonstånd och erektion vid sexuell upphetsning. Det känslomässiga lidandet med erektion av en kroppsdel man inte vill kännas vid kan nog kännas naturligt att resonera om i termer av just den krooppsdelen, snarare än kring de hormoner som orsakar erektionen.

    Dels har vi ju alla frågor som rör samtliga transpersoner: Diskriminering
    Hets-hat-våld-transfobi
    Informationsbrist och brist på transkompetens inom allt från skola och socialtjänst till säkrare-sex-kmapanjer, primärvården och BPU
    Rätten att byta juridiskt kön
    Finansieringen för transorganisationer
    Behovet av en nationell utredning och ett nationellt HBT-kunskapscenter
    Könsidentitet/könsuttryck bör vara känsliga personuppgifter enl. PUL
    Asylfrågor
    Internationella frågor, bistånd, utrikespolitik, europapolitik etc

    Alla de här frågorna rör ju samtliga transpersoner, om än ibland på olika sätt, och det bör man vara tydlig med.

    Sen har vi frågor som:
    Namnlagen och
    Rätten till annat juridiskt kön än man/kvinna,
    som kanske lite mer än andra frågor kan sägas huvudsakligen beröra transpersoner som inte är trans- eller intersexuella (även om frågan om ett tredje kön såklart berör en del av oss också)

    Men fler frågor som bara berör transpersoner som inte har behov av könskorrigerande vård kommer jag faktiskt inte på.

    Medan gruppen i behov av vård har egna frågor som:
    * Bättre TS/IS-vård och avpsykologisering av TS-vården
    * Acceptera bredare diagnoser
    * Rätt till tex hormonterapi utan några kirurgiska ingrepp
    * Avskaffandet av 18-årsgränsen och kraven på skilsmässa, sterilitet, medborgarskap för att få SRS.
    * Reproduktiva rättigheter, tillåt nedfrysning av könsceller och “surrogatmödraskap” där modern i paret bär barnet och fadern donerar äggen. Rätt till IVF/Insemination på lika villkor.

    Man kan också resonera som så att av de som byter juridiskt kön är det troligen nästan enbart är de som även genomgår någon typ av könskorrigerande behandlling som har behov av
    * nya intyg/betyg och bättre skydd av personuppgiftsbytet.
    Det är nog rätt få av de övriga som är hjälpta av ett intyg i nya personuppgifterna, de kommer ändå bli ifrågasatta jämt.

    De frågor osm rör alla transpersoner tycker jag de flesta, transaktivister åtminstone, verkar bra på att tala om som de gäller just alla. Och många har varit rätt bra på att vara tydliga med att namnfrågan gällde huvudsakligen de som inte behöver vård. Frågan om tredje kön känns defintivt inte bortglömd, den drivs ju hårt av t ex RFSL Ungdom.

    Så jag tycker nog inte alls att andra frågor än de som rör transsexuella glöms bort. Däremot kanske både jag och andra prioriterar just vårdfrågan och frågan om juridiskt kön högst ibland. För det är där vi ser det största lidandet och i och med utredningen är frågan högaktuell.

    • Jag tänkte mer ur en retorisk synvinkel, tänk tex. på hur vanligt det är att läsa HBT som “homo- bi- och transsexuella”, och utgå ifrån att om man är trans-nånting så vill man “byta kön”. Aktivister är rätt bra på att synliggöra alla transkategorier, det håller jag med om, men jag tänker att i tex. media så är det i princip bara ts/f.d. ts respektive tv som syns, just eftersom det är störst behov av att prata politik (men att det sedan rätt ofta blir förvandlat till “finstämda personporträtt” i reportrarnas händer är en annan sak…). Andra transgrupper är väldigt osynliga, och jag funderar på hur man ska kunna lyfta fram tex. intergender.

      • Lukas Romson says:

        Mainstream-media är rätt normativa när det gäller transfrågor, det håller jag absolut med om.

        Men det handlar inte bara om att de mest talar om TS-vården/rätten till juridiskt kön som om det är den enda vård som transpersoner behöver (Vi får uppenbarigen aldrig influensa och andra transpersoner kan tydligen aldrig få identietskriser av normens åsikter om dem. Varpå ingen transkompetens inom annan vård behövs.) och att det bara är de som behöver vård som vill kunna byta juridiskt kön.

        De mörkar rätt bra att det finns FTMs också.
        I mainstreammedia är transpersonen en MTF TV eller TS, medelålders, heterosexuellt och monogamt identifierad person. Som TS är hon tydligt kvinna och som TV är hon ibland man ibland lite odefinierat både-och. Transpersonen är också vit, talar svenska och saknar funtionnedsättning. Ofta har hon/har haft partner och barn.

        Medan HBT-/Queer-/vänster-media ibland har en tendens att visa upp en annan norm, den där alla transpersoner plötsligt blir intergender, polygama, unga personer med queer könsidentitet och sexuell läggning, alternativt definierar sig som homo- bisexuella, både/och-tredje kön, ingetdera. En större bredd vad gäller kropp visas upp, både fittfödda och kukfödda synliggörs, om än de fittfödda dominerar klart och interssexuella inte här heller syns. Fortfarande är personen dock vit och utan andra funktionsnedsättningar än ev. neuropsykiatriska. Ibland tycks det också vara ett normbrott att vilja genomgå könskorrigerande kirurgi, vara heteroidentifierad och ha en tydlg identitet som man eller kvinna.

        Så visst, i mainstreammedia (och GAYmedia) behöver fler än MTF-TS/TV synliggöras. Men i HBT-/Queer-/vänster-media behöver istället andra än intergenders synliggöras.

        Jag tror tyvärr att när yngre TS letar sig bort från queerrörelsen beror det inte på att dessa yngre TS är homofoba. Utan på att queernormen blivit för snäv för att se dem.

        • Jag håller med, det är två skilda världar. Jag rör mig rätt lite i queernormativa kretsar, så jag märker inte så mycket av den normen, men jag vet ju att den finns. Samtidigt så tror jag att den snarare är en reaktion på mediabilden av transpersoner, som i sin tur till viss del är en reaktion på queernormen. Det blir en växelverkan där de som inte känner igen sig i det andra känner att de måste ta avstånd från det. Sån är min tolkning iaf.

          Och jag funderar rätt mycket över varför den svenska transvärlden är så dålig på att uppmärksamma tex. klass och etnicitet. I det engelskspråkiga transcommunityt finns det visserligen också en sån norm, men den är mer tydligt ifrågasatt också. Det finns tex. en rad bloggar som tar upp transfrågor ur tex. ett afroamerikanskt perspektiv, och det finns såna underbara författare som Emi Koyama som skriver om etnicitet, funkis och intersex. I Sverige är folk överlag väldigt dåliga på både etnicitet och funkisfrågor, så det kanske inte är så konstigt att det inte har kommit lika stort. Dessutom är ju det svenska transcommunityt väldigt litet.

          Btw, vänstermedia och transpersoner bortom queernormen tror jag skulle bli en väldigt intressant kombination, med tanke på att Johan Ehrenbergs könsbytesspöke fortfarande vilar över vissa kretsars uppfattning av media.

          • Lukas Romson says:

            Jag håller med om att queercommunityts transnorm nog delvis är en reaktion på mainstream-medias bild av transcommunityt. Men den är nog lika mycket en del av den generella ideologin i queerrörelsen. Den står ofta i opposition till en “äldre” syn på HBT-frågor, queers tar avstånd från identitetspolitik och fasta identiteter öht. Dessutom är queers mycket mer tydligt medvetna om könsmaktsordningen och tydliga motståndare inte bara till patriarkatet utan även bögnormen. Och bögvärldens sätt att se på transpersoner handlar nog väldigt mycket om att “vi” är drugor eller MTF-TS/TV. Så det är lika mycket en reaktion mot bögnormen, tror jag.

            Sen finns det väl en och annan radikalfeminist i qeerrörelsen, och även om en fixat att släppa Janice Raymond som idol har kanske en del radikalfeminoster, och andra feminister, svårt för MTFs fortfarande.

            Men att mainstream-media skulle reagara på queer-/vänster-media, det tror jag inte. De läser helt enkelt inte de tidningarna. Där handlar det mest om ren okunskap och ointresse för annat än det som säljer. Det som säljer är de som ser lagom avvikande ut, transtjejer som kan visas upp som “fullt normala, trots att hon är…”.

          • Jo, det är sant. Det finns så många normer inom HBTQ-världen att man går alldeles vilse ibland. Men sedan har jag märkt att det ibland låter från en del enskilda queera som om de snarare reagerar på vad de anser är särartsfeminism, som de blandar ihop med transbiten. Alltså: Problemet med ts är, för några, att som ts förutsätts man vara essentialist och stå till svars för biologistiska teorier om att könet sitter i hjärnan och allt sånt. Och jag tolkar mycket av de fördomarna som att en del av dem uppfattar ts som lite samma skrot och korn som många radikalfeminister (eftersom man som ftm förutsätts bära på manshat, logiskt nog). Det får jag inte riktigt ihop…

  12. Reb says:

    Lite OT, kanske: Överhuvudtaget är det nog lite dåligt med intersektionaliteten i praktiken i många minoritetscommunityn i Sverige (och det kanske beror just på att Sverige är så litet, till befolkningsantal sett, vilket gör minoriteter i Sverige riktigt små, men lite trist är det i alla fall).

    Det finns ju några entusiaster inom funkisrörelsen som sysslar med crip theory, som är väldigt bra på att tänka intersektionellt, men i min erfarenhet (som begränsar sig till organisationer för personer med MS och andra neurologiska sjukdomar), är de inte direkt normen i rörelsen. När min sambo blev diagnosticerad med MS och vi började leta information och forum så slogs vi av hur otroligt vitt, svenskt, medelklassigt, hetero och könsnormativt allt var. Det var inte mycket som kändes så väldigt relevant för oss.

    T.ex. så fanns information (från NHR har jag för mig att det var, men ska inte svära på det) om hur en relation kan påverkas av att ena parten får MS, som fokuserade mest på att den “normala” arbetsfördelningen mellan man och kvinna kan få sig törnar (t.ex. att en man med MS-sjuk fru blir tvungen att ägna sig åt hushållsarbete, eller att en MS-sjuk man kanske inte kan mecka med bilen), och att det kan leda till problem med självbild och identitet för maskulint identifierade män och feminint identifierade kvinnor i heterosexuella relationer (fast så stod det ju inte, män och kvinnor i nära relationer stod det nog snarare…).

    Och, visst, jag förstår att det kan vara ett problem. Men om man lägger fram det som det enda problem som kan uppstå så påstår man ju samtidigt att inga problem med vare sig relation eller annat kan uppstå till följd av MS för den som inte lever i ett heterosexuellt förhållande och/eller inte har en könsidentitet som överensstämmer med det biologiska könet, och det var väl inte riktigt en bild vi kände igen oss i.

    För oss hade det i och för sig en ganska liten inverkan på könsidentiteten, eller självbilden, det var mer saker som: Hur sjutton får man tiden och orken till att kommunicera med varandra när den ena parten är ständigt trött på grund av sjukdomen (extrem trötthet, fatigue, är ett av de vanligaste symptomen på MS), och den andra stressar omkring för att försöka fixa och hushållsarbeta för två? Det måste ju vara saker som även cispersoner i heterosexuella relationer känner av i en sån situation, så varför inte lägga lite fokus på det i ett informationsmaterial som ska vara relevant för alla som ingår i en relation där MS är en faktor, istället för att lägga allt krut på aspekter som är så specifikt (och könsnormativt) heterosexuella?

    Kort och gott: HBT-personer är nog ofta lika osynliga i funkisrörelsen som funktionshidrade är i HBT-rörelsen, dessvärre.

    Slut på LÅNGT OT ; 0)

    • Jag håller med. Mina erfarenheter är ju mest när det gäller psykiatriska diagnoser, och där flödar det verkligen av alla möjliga sorters normativitet från alla håll och kanter, utom möjligen från vissa patientgrupper. Samtidigt är det ju också lite speciellt med psykiatrin, eftersom det väldigt lätt går att indirekt sjukförklara normavvikelser. Tex. såhär:

      http://trollhare.wordpress.com/2008/04/30/att-kona-ett-rakblad-ii/

      Det gör att patientföreningar, forskare etc. har svårt att hantera normavvikelser eftersom de hela tiden hotas med att få dem sjukförklarade om de påtalar dem. Jämför tex. med att jag har fått skit för att gå ut med att jag har psykiska problem och är ts, för då sprider jag bilden av att “alla ts är psykfall”.

      • Reb says:

        “Jämför tex. med att jag har fått skit för att gå ut med att jag har psykiska problem och är ts, för då sprider jag bilden av att ”alla ts är psykfall”.”

        Jag tror det är väldigt mycket vad det handlar om. Alltså att man vill presentera en så “normal” bild som möjligt av gruppen. Och ju mer “onormal” gruppen som sådan redan uppfattas som, desto viktigare blir det. Lite som RFSL-materialet förr (har inte sett något nyproducerat på några år, så jag kan inte uttala mig om nu), som hade som nästan främsta budskap att homosexuella minsann INTE var fjolliga (om de var män), eller manhaftiga (om de var kvinnor), eller på något annat sätt bröt mot någon norm, utan minsann var PRECIS som “alla andra”, bara med den lilla skillnaden att förälskelse och sexualitet var riktad mot personer av samma kön.

        Som en, då, allt annat än feminin tjej kände jag mig ganska alienerad av den där informationen (och fick lite känslan av att jag var en dålig representant), och det måste väl egentligen alla som inte var “straight acting straight looking” tvåsamma och monogama ha gjort (eller, det vill säga, icke-monogama killar stigmatiserades inte, för det minns jag att bögars något friare sexualitet, cruising och så vidare, togs upp som ett bevis på att bögar minsann var alltigenom riktiga karlar, typ de är inte sexgalna, de lever bara som alla män skulle göra om de kunde). Sen blev det kanske i och för sig en knuff för mig mot att börja fundera över det här med könsidentitet för egen del, och det var kanske en positiv “bieffekt”. Men jag tror de negativa effekterna av att skapa och upprätthålla en exkluderande bild av gruppen ändå överväger.

        Så här med lite distans kan man förstås också fundera på vilka de där “alla andra” som man skulle vara precis som är….

  13. Lukas Romson says:

    @Reb
    Instämmer till fullo!

    Och jag undrar om det inte handlar om att ju mer marginaliserad en minoritet känner sig, ju mer hotad och förtryckt gruppen känner sig, desto sämre är den på att se andra maktperspektiv än just det som är gruppens huvudsfråga.

    Ungdomsorganisationer (som ju fokuseerar på den utsatta gruppen unga, egentligen) kan vara ganska bra på att se både könsmaktsordning och etnicitetsfrågor, och blir allt bättre på HB-perspektivet.

    Kvinnorörelsen börjar klara att hantera etnicitet- och HB-perspektiv, om än inte så bra än. Lite fixar de nog också funkisperspektivet.

    En del etnicitetsorganisationer börjar faktiskt ta i HB-frågor.

    Medan HBT-organisationer visserligen börjar bli bättre på könsperspektivet, men är ganska dåliga på alla andra perspektiv.

    • “jag undrar om det inte handlar om att ju mer marginaliserad en minoritet känner sig, ju mer hotad och förtryckt gruppen känner sig, desto sämre är den på att se andra maktperspektiv än just det som är gruppens huvudsfråga.”

      Jag tror att det är väldigt mycket det det handlar om, tyvärr. Det låter krångligt och svårt och mindre viktigt att försöka sätta sig in i någon fråga som man inte redan har koll på. Och sedan finns det ju de som försöker men inte alltid lyckas fast viljan är god, för att de har fastnat i ett normativt tänkande och kanske inte heller vet så mycket som de tror sig veta. Det är ett stort steg mellan att inte aktivt diskriminera och att faktiskt inkludera.

    • Reb says:

      Lukas: Jo, det är nog så. Man vill inte riskera kampen för den egna gruppen med solidaritet med andra frågor och grupper. Problemet är ju att man därigenom även utesluter många av de egna.

      • Sådär är det ju med psyksjuka också tycker jag. Ibland jämförs psykiska sjukdomar med fysiska sjukdomar för att avdramatisera det hela. Om det handlar om SKAM – det ska inte vara SKAMLIGARE att ha psykoser än att bryta benet – då håller jag med. Men många gånger så verkar man också göra jämförelsen att psykoser inte har nånting med min personlighet att göra egentligen, lika lite som att ett brutet ben skulle påverka min personlighet (ja indirekt kan det ju påverka personligheten, alla erfarenheter påverkar ju hur man utvecklas, men ni fattar vad jag menar när jag säger att ett brutet ben inte påverkar DIREKT).
        Och det är ju fel. Jag har inte den blekaste aning om vilken personlighet jag skulle ha haft om jag aldrig haft psykoser nånsin (jag har haft det återkommande från 9-10 till c:a 25 års ålder). Jag skulle nog vara VÄLDIGT annorlunda iaf. Det kan säkert finnas människor som haft såna problem som verkligen känner att sjukdomen är nåt helt skilt från dom själva, att dom i övrigt är exakt “som alla andra”, men jag hör inte dit iaf.

        Men det handlar väl precis om det ni diskuterar… det finns ju enorma fördomar och en enorm rädsla för psykos-sjukdomar. Alltså måste man låtsas som att alla schizon/bipolära/psychos i största allmänhet är så OTROLIGT normala förutom den lilla detaljen att ibland får man t ex en och annan hallicunation.

      • Japp, men det är väl lite som “det är är Sara, hon är PRECIS som alla andra, fast hon har CP” eller “Det här är Gunnar, han är PRECIS som alla andra, fast han är transvestit och uppvuxen i Jehovas Vittnen”. Det är också ett slags påklistrat normaliserande. Det är klart att det påverkar ens personlighet om man sedan födseln har blivit bemött med ett “åh, stackars stackars dig klarar du verkligen av det där?” eller om man brottats med att acceptera sitt könsuttryck i decennier. Inte bara för att det ger en erfarenheter man inte skulle ha haft annars, utan på ett djupare plan påverkar hur man blir sedd och “förklarad” av omgivningen.

        Det är en av anledningarna till varför jag tycker att just NPF-diagnoser är mycket lättare att prata om än icke-NPF-psykiatriska: När det gäller Asperger, ADHD etc. så är det okej att säga att det påverkar ens personlighet, även om många säger att man inte får “identifiera sig med sin diagnos”. Jag är lite osäker på vad som händer om man gör det, för jag gör det hela tiden säger de och än så länge har jag inte blivit uppäten av monster eller bortförd av aliens för det 😉

  14. Lukas Romson says:

    Men hur skulle det vara om folk verkligen identifierade sig som Aspies??? De kanske skulle trivas med sig själva, hu så hemskt…;)

    Fast det finns säkert problem också, som kanske är det de menar. Som att människor kanske identifierar sig med minst lika mycket med normens syn på en sjukdom som med själva tillståndet. Och om då normen anser att tex. folk med en funktionsnedsättning i t ex benen aldrig kommer klara sig utan hjälp av elrullstol, då kommer inte personen kanske ens försöka om hen anser sig “vara” sin funtionsnedsättning.

    Blir folk institutionaliserade offerkoftor eller starka individer som hävdar sin rätt att få vara sig själva av att “identifiera sig med sin diagnos”? Svaret varierar nog från person till person.

    • Jo, det är det jag också tänker, men det är skillnad mellan olika personer som du säger. Sedan är min bild av personer som fått tex. en aspergerdiagnos i vuxen ålder och börjar identifiera sig som aspisar, att de oftast gör det just som en egenskap vilken som helst. Bland de som får sina diagnoser som barn däremot, kan det nog vara mer dubbelt.

  15. Pingback: Aspergerläger och Angår det dig vad jag har mellan benen? « trollhare

  16. Pingback: Dagens ord: Genusavund « trollhare

  17. Pingback: I never will become the father of a son – Tvångskastrering och talibanvård « trollhare

  18. Pingback: Buck Angel – han har mer livmoder än vad jag har (om homo/trans-fördomar som dödar) « Mia Ankarvall

  19. Pingback: Socialdemokraterna om tvångskastrering, juridiska kön och hets mot folkgrupp « trollhare

  20. Pingback: Ansökan om frivillig tvångskastrering, del II: Kyskhetslöfte « trollhare

  21. Pingback: Tvångssterilisering av könslomässiga skäl – en liten historisk tillbakablick « trollhare

  22. Pingback: Är du rädd om dina pungkulor Fredrik? « Sverige är inte världens navel!

  23. Pingback: Bekräftelse på den frivilliga tvångssteriliseringen « trollhare

  24. Pingback: Buck Angel, han har mer livmoder än vad jag har – om homo/trans-fördomar som dödar « © Mia Ankarvall

  25. Pingback: Steriliseringskrav nödvändigt för att passa in i fördomarna om ”könsbyten”? | trollhare

  26. Åh vad spännande att läsa trots att jag är rätt påläst om transsexuella 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *