Elisabeth Höglunds funktionshinder

Ibland är jag väldigt tacksam över att jag har fått det liv jag har idag. Tack vare mina föräldrar och min uppväxt har jag lärt mig massor och utvecklats och fått fantastiska möjligheter. Detta trots att jag föddes med två ben och två armar, tio fingrar och tio tår, trots att jag aldrig har amputerat någon kroppsdel, trots att jag går istället för att rulla fram, trots att både syn och hörsel fungerar, och trots att jag när jag möter folk första gången ofta får höra att jag ser mycket mer normal ut än vad folk hade trott.

Kanske är det inte bara mina föräldrars förtjänst. De har visserligen försett mig med mina gener, de har uppfostrat mig och de har lärt mig saker. Som till exempel att världen inte går under för att ens pappa får en hjärnblödning och blir förlamad i halva kroppen när man är femton år och står mitt i någon slags frigörelseprocess. Som till exempel att det viktigaste inte är att man gör allting på det sätt som andra gör en viss sak, utan att det viktiga är att man faktiskt gör det man vill och behöver. Som till exempel att det inte är något konstigt att människor inte är identiska kloner av varandra.

Kanske är det också tack vare att jag fått en hjärna som är uppbyggd enligt ett mönster som inte liknar det allra vanligaste mönstret. Kanske är det också tack vare att jag kopplar saker på ett lite annat sätt och är immun mot en del onödiga begränsningar och fördomar. Kanske är det lika mycket min Asperger och min ADHD – de diagnoser jag fick efter att ha försökt låtsas att jag fungerade som en bokstavslös såkallad “normal” och “frisk” person i ett kvartssekel med utbrändhet som följd – som jag har att tacka för att jag inte är så monumentalt funktionshindrad som Elisabeth Höglund verkar vara.

“Han såg ut som vilken motionscyklist som helst. Han cyklade fort, trots att det blåste motvind. Men när han kom närmare upptäckte jag att det var något fel på honom.”

“Först kände jag ett starkt obehag, eftersom jag alltid varit livrädd för att förlora ett ben. Sen växte en känsla av djup beundran fram. Den här mannen, som hade förlorat sitt ben, lät sig inte hindras av sitt handikapp. Han ville fortsätta att träna på sin racercykel – trots att han genom att bara trampa med en fot också bröt mot natur­lagarna.”

“Bosse stod handfallen. Aldrig hade han sett hur en gravt handikappad människa kunde ta sig fram så lätt.”

“De fall jag har beskrivit handlar om gravt handikappade människor, som med en överlevnadsdrift utan motstycke reser sig ur sina svårigheter och utför prestationer som inte ens vi friska klarar av.”

Facepalm på facepalm, och sedan kommer slutklämmen som inte helt oväntat är en känga åt sjukskrivna:

“Därför gör det mig så beklämd när jag varje dag läser om människor, som klagar över svårdiagnosticerad värk i axlar, nacke, rygg och fötter, och som till varje pris kräver att få fortsätta att vara sjukskrivna.

Häromdagen läste jag om en kvinna, som fått diagnosen fibromyalgi (smärtor) i foten. Värk och felbehandling gjorde att hon slutade jobba, blev långtidssjukskriven och sjukpensionär på deltid. Nu slåss hon för att få behålla sin sjukpenning – samtidigt som den enbente mannen fortsätter att cykla på sin racer, samtidigt som Christoffer Lindhe tar sig till ännu högre höjder inom handikappidrotten och samtidigt som mannen med den deformerade foten och utan högerben dansar in i butiken för att handla mat.

Till de sjukskrivna vill jag säga: Sluta klaga på försäkringskassan. Försök mobilisera de inre krafterna i stället. För de finns! Att bli frisk måste ju ändå vara ett viktigare mål än att fortsätta leva på sjukpenning.”

Eftersom jag aldrig har amputerat någon kroppsdel, så vet jag inte hur det är, och om jag hade varit med om det så skulle jag fortfarande inte Veta Hur Det Är Att Vara Handikappad. Därför är det tillochmed omöjligt för mig att berätta Hur Det Är Att Ha Osynliga Funktionsnedsättningar, eller Hur Det Är Att Ha Aspergers Syndrom. Jag är inte alla människor med samma diagnos, och jag bär inte runt på alla olika erfarenheter som alla med samma diagnos har. Jag har bara mina egna erfarenheter, även om jag vet att de liknar många andras efter att ha diskuterat det i åratal.

Däremot kan jag säga att Elisabeth Höglund aldrig skulle möta mig på cykel och beundra mig för att jag “trotsade naturlagarna” när jag utmanade mitt urusla balanssinne och min allmänt taskiga motorik. Hennes man skulle heller aldrig “stå handfallen” över att se mig gå in på affären. Det syns nämligen inte att jag har svårt att koncentrera mig och inte bli helt knockad av intryck när jag kliver in i en mataffär en vanlig eftermiddag. Jag har två ben och två armar, inga proteser, ingen rullstol, inga kryckor och inga hjälpmedel som skriker ut “Hej, jag är ett hjälpmedel”. Jag passerar som normal, samtidigt som jag hela tiden blir överbevisad om att jag inte är det.

Nej, jag självömkar inte; istället undrar jag vad poängen med normalitet egentligen är. Däremot är jag väldigt tacksam över att slippa bli beundrad för varje rörelse jag gör. Ett av de största nackdelarna med osynliga funktionsnedsättningar jämfört med synliga sådana, är att man hela tiden aktivt måste synliggöra de osynliga för att de ska tas på allvar och tas med i beräkningen när folk bedömer och dömer ens liv och handlingar. Samtidigt är en av de absolut största fördelarna just att osynligheten gör att man slipper bli reducerad till en rullstol, en synskada eller en kroppsdel som inte finns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Aspiequeer, Funkis, Funkispolitik, Internet, Kultur och media, NPF, NPF i media, Överlevnadshandbok, Politik, Psykiatri, Psykologi, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

61 Responses to Elisabeth Höglunds funktionshinder

  1. Reb says:

    Bra skrivet! Tur att någon orkar formulera sig kring dumheterna.

    • Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra det, för det var liksom öppet mål. Det var länge sedan jag läste något så uselt.

      • Rasmus says:

        Jag håller inte med. Tycker att det var ett sällsynt uppfriskande inslag i debatten.
        Uppfattade det dessutom inte som att Höglund applåderar funktionshindrade för att de inte låter sig hindras av sina funktionsnedsättningar. Snarare var det ju ett jävlar anamma och sluta klaga, kämpa på, så orkar du mycket mer än du tror.
        Måste säga att jag är besviken över din analys, vilket är ovanligt.

        • Dr Sigmund Zoid says:

          Även om jag förstår Elisabeth Höglunds poäng i det hela att lite mer jävlar anamma kan ta folk framåt så anser jag att hon går över gränsen med:

          “Försök mobilisera de inre krafterna i stället. För de finns! Att bli frisk måste ju ändå vara ett viktigare mål än att fortsätta leva på sjukpenning.”

          Att bli frisk måste ju ändå vara ett viktigare mål – eh, ja, men ett nytt ben växer inte ut av sig själv på samma sätt som osynliga handikapp inte försvinner av sig själv och det hon beskrivit innan i artikeln är att jävlar anamma kan hjälpa till med att utveckla coping skills (övrs? hanteringsstrategier) som tar en framåt.

          Men att hur långt, och hur långt man kan komma, och vad man kan uppnå via, och när man har utvecklat dessa coping skills är ju en annan fråga.

          Jag tror inte att den enbenta mannen började cykla samma dag som han förlorade benet…

        • Jag tycker att Zoid säger det jag precis skulle säga. Just det där med att utgå ifrån att ifall man kämpar för att få sjukpenning så är det att vilja vara sjuk och att inte vilja bli frisk, det stör mig väldigt mycket. Dessutom är det alltid att plocka ganska lätta poäng att bestämma sig för att det är mer “handikapp” att tex. vara amputerad än att tex. ha fibromyalgi. Det handlar om en dold skala där olika funktionsnedsättningar graderas och tolkas olika.

          F.ö. tycker jag att det inte finns någon som helst motsättning mellan att klaga och att kämpa.

          • Amanda says:

            Fast jag reagerar på att det verkar som felanvändning av de egna resurserna att kämpa för att få behålla sjukersättningen, i stället för att lägga energin och krafterna på att bli frisk.
            Och självklart kan fibromyalgi vara lika handikappande som att sakna ben och/eller armar, men att kronisk smärta i en fot skulle vara skäl för sjukskrivning i evighet, amen? Det köper jag bara inte.
            Jag vill påstå att det finns grader i helvetet, men det har ju till och med högern skrivit in i de nya reglerna.

          • Problemet med sjukersättningar är att det inte längre går att få tillfällig sjukersättning ju. Det är X antal dagar med sjukpenning och sedan ut på arbetsmarknaden, eller permanent sjukersättning. Om man då vet att man inte klarar av att inom överskådlig tid ge sig ut och söka jobb, så är det inte så konstigt att man söker permanent sjukersättning, även om man vet att man inte kommer att få det.

  2. MiaM says:

    Att man kan vara så okunnig och samtidigt ha varit “nyhetsankare” i många år säger rätt mycket om att debatten varit usel eller obefintlig förr, eller?

    • Ja, det är inte utan att jag börjar fundera över det. Även om det vore orättvist att anklaga Höglund för alla dumma vinklar som media frossat i genom åren, så känns det väldigt typiskt på något sätt.

      • MiaM says:

        Ja, alltså om man sitter som “nyhetsankare” så har man väl jobbet mest för att man kan göra “läsa upp nyheter”-jobbet professionellt, typ hantera att tekniken strular, att det händer nåt mitt under sändning som nån ropar i hennes öra om eller liknande, och då behöver man egentligen inte veta nånting om något, bara kunna läsa upp vad som ska läsas upp, gravt förenklat.

        Däremot när hon nu, i egenskap av känd person, faktiskt uttrycker åsikter och påstår sig ha kunskaper om det ena eller det andra, då måste hon absolut se till att ha koll först…

        Undrar om det går att få upp nån slags debatt om vad media gjort genom tiderna, och vad media gör idag? Eller är media så starka att de kommer kväva debatten?

        • Men hon har väl inte bara varit nyhetsankare? Hon har jobbat som reporter och korrespondent:

          http://sv.wikipedia.org/wiki/Elisabet_H%C3%B6glund

          Och då möter man massor av människor, och borde ha lärt sig en hel del, tycker jag. Men det här kanske är en logisk följd av att det i princip aldrig syns synliga funkisar i gammelmainstreammedia, annat än när det har handlat om just “handikappfrågor”?

          Hon har jobbat som arbetsmarknads- ekonomi- och politisk reporter, och som “europakorrespendent” i Bryssel. Jag gissar att de gånger hon har intervjuat personer med synliga funktionsnedsättningar har varit väldigt få och inte gått utanför standardmallarna för Berättelser Om Handikappade.

  3. laclementine says:

    Du beskriver precis det jag tänkte om alla funktionsnedsättningar som inte syns utanpå. Jag minns själv hur det var att ha den ursprungliga bördan att inte klara av intryck och människor plus att mötas av så mycket oförståelse. Osynligheten i en funktionsnedsättning gav upphov till så mycket skam och skuld i mitt fall. Jag undrar om Elisabet Höglund m fl förstår hur mycket de stjälper, för inte blev jag friskare av ytterligare skam och skuldbeläggning. Hade jag kunnat lägga all energi på att bli frisk och inte samtidigt behövt slåss mot världen hade jag blivit frisk bra mycket snabbare.

    • “Hade jag kunnat lägga all energi på att bli frisk och inte samtidigt behövt slåss mot världen hade jag blivit frisk bra mycket snabbare.”

      Word!

      Jag ser för egen del ett direkt samband mellan min (delvis självpåtagna) skam och skuld över det sätt jag fungerar på, och min sjukdom. Alltså, sjukdom som i mina psykiska och psykosomatiska problem, inte mina bokstavsdiagnoser. De är inte sjukdomar (men jag antar att jag inte kvalificerar som “handikappad” för det i Höglunds ögon…)

  4. Vb says:

    Vem är ute och cyklar här egentligen?Sällan skådad dumhet och dömande.Usch!Tro fan att bl.a TV4 ville bli av henne.

  5. Cyklade han fortare än ljusets hastighet eller vad? (Trotsade naturlagarna…)

  6. Mati says:

    Bra skrivet! Du lyckas sätta ord på sånt som snurrar runt i min huvud om och om igen, jag kommer snart idoldyrka dig ;D

  7. Bra formulerat! Det är så svårt det där, när man å ena sidan måste strida för att diagnoserna ska tas på allvar, och å andra sidan vill vidga normalitetsbegreppet för att inte alla som inte är vita heterosexuella män ska räknas som sjuka… Tack!

  8. AK says:

    Kan inte låta bli…eftersom jag väl triggar på det mesta som luktar politik och valrörelse. Elisabeth Höglund gör ju sig här till oförställd tolk för Arrogansregeringen som ju gör till sin poäng med att sjukskrivna människor i det här landet egentligen fuskar eller inte anstränger sig och kämpar tillräckligt och därför ska berövas sjukersättning som läxa och “incitament” (morot och piska) för att just ta sig i kragen och börja jobba fast det inte finns arbete till de tusen och åter tusen som är helt friska men ändå arbetslösa.

    Självklart är det bra att kämpa om man kan och förmår, men lika självklart som det borde vara men faktiskt inte är, att arbetslivet – och samhället i övrigt för den delen – är öppet och inbjudande till de som inte är fullständigt friska, produktiva och konkurrensdugliga i den heliga marknadens sköna (nya?) värld. Precis som det borde vara självklart att alla (?) som inte lever upp till Normen och Normalsamhällets krav och identiteter att få utveckla sina möjligheter – i det arbetsliv och det samhälle som inte riktigt finns men som är något att kämpa för.

    Det finns en växande (ny eller gammal) moralism som tar sig uttryck i just det som regeringen och Elisabeth Höglund predikar, det vill säga att de som är sjuka, arbetslösa eller bara klagande inte anstränger sig och kämpar tillräckligt väl, egentligen har sig själva att skylla. Satsa på dig själv – det gemensamma samhället finns snart inte kvar. (typ).

    Förlåt att jag brer ut mig så här…men det är lätt att känna vanmakt i denna tid när de starka och mäktiga får sådan hjälp av journalisterna som sluta granska makten.

    Tack Trollhare! för en ovanligt men frisk och fritt reflekterande blogg. Du behövs. Låt blommorna blomma.

    • Ja, precis, jag upplever det likadant. De här fyra åren har tjatet om individens ansvar för att lyfta sig själv i håret blivit något slags mantra. Jag undrar om Höglund vet vad personen på cykeln gör när hen inte cyklar, och hen vid affären när hen inte handlar? Att man klarar av att kliva ur en bil och gå in i en affär vid ett tillfälle, är det det enda beviset för att hen klarar av att jobba (heltid)? Hur vet hon att hen inte dras med svåra smärtor osv. som gör att hen inte kan jobba? Och tänk om det är så att hen är långtidssjukskriven för psykiska problem? Alltså: Vad är det som säger att en person med ett synligt, fysiskt funkis inte samtidigt har andra svårigheter, som kan vara totalt frikopplade från det synliga? Är en person som är amputerad immun från att drabbas av djup depression, bipolär sjukdom, schizofreni eller personlighetsstörningar?

  9. karibien says:

    Så bra skrivet, Immanuel

    Det är så lätt att bara såga dumheterna, men du lyckas också förmedla viktiga tankar som jag hoppas att Elisabet Höglund själv läser.

    Det är något djupt obehagligt med den där beundran inför folk som övervinner sina svårigheter, funktionshinder och diagnoser. Den beundran vet liksom inga gränser när den möter någon lyckad med funktionshinder som är bättre och duktigare än den som inte har ett funktionshinder.

    Men i mina ögon är den ännu obehagligare när den inte skriver debattartiklar utan viskar i förtroende “tänk, man skulle aldrig tro att han är synskadad!”. Jag vet inte hur många gånger jag hörde de orden om min man.

    Det är ord som hör till en förgången tid, en tid när man stoppade undan folk med funktionshinder på vanföreanstalter.

    Varför skulle det vara duktigt och beundransvärt att klara av att läsa text på en datorskärm (med förstoringsglas man lärt sig gömma i handen), att ta sig fram i trafiken (där man bara väljer den välbekanta vägen), så att det inte märks att man har en synskada? Är man mindre duktig om man måste använda den vita käppen?

    Är målet att det inte ska märkas alls att man har ett funktionshinder? För omvärlden förstås, eftersom själv är man ju i högsta grad medveten om hur omvärlden inte är konstruerad för ens behov. Ska funktionshindrade inte få ta plats, ställa krav, vara i vägen, påminna om att alla inte har samma förutsättningar, bära vittnesbörd om att dina förutsättningar kan tas ifrån dig genom sjukdom och olycka?

    Jag tror Höglunds publicerade ord och de framviskade “tänk, man skulle aldrig tro att han är synskadad” har samma ursprung – påminn mig inte om funktionshinder, sjukdom, olycka och död – jag vill inte veta, jag vill fortsätta tänka Det händer inte mig, jag vill inte veta att det hände dig för om det hände dig kan det kanske hända mig.

    “Först kände jag ett starkt obehag, eftersom jag alltid varit livrädd för att förlora ett ben. Sen växte en känsla av djup beundran fram. Den här mannen, som hade förlorat sitt ben, lät sig inte hindras av sitt handikapp.”

    Får funktionshindrade bara finnas om de inte märks, inte ställer krav, inte kostar något – eller är beundrandsvärda supermänniskor?

    • “Får funktionshindrade bara finnas om de inte märks, inte ställer krav, inte kostar något – eller är beundransvärda supermänniskor?”

      Det är precis det jag också undrar. Såna tendenser finns ju även när det gäller osynliga funktionsnedsättningar, tex. att man gärna målar upp en stereotyp bild av autister som hyperintelligenta savanter, och det får man som medelbegåvad ickesavant men likförbannat autist slängt i ansiktet som någon slags… tröst? Pepp? Förebråelse? Jag tror det är alla tre.

  10. djungelsoda says:

    Såvitt jag vet är Elisabeth Höglund bipolär, dessutom… Om jag inte minns helt fel nu, hon har definitivt gått ut med att hon haft grava depressioner i alla fall. Så jag kan ju tycka att hon borde veta vad de där “osynliga” handikappen faktiskt kan innebära.

    • djungelsoda says:

      Utöver det vet jag inte om jag skulle kalla “att ta till antidepp-piller” (vilket hon är en stor förespråkare för) att “mobilisera de inre krafterna” heller. Jag säger inte att det är fel att äta medicin för att må bättre – jag vill däremot peka på att det är inte alla åkommor som KAN botas med mediciner… Vilket ju är lätt att få för sig, om man själv alltid kunnat lösa allt med mediciner, eller “ren viljestyrka”.

      • Mmm, det låter lite som vissa personer som utgår ifrån att eftersom de själva har lyckats hantera sina svårigheter så vet de att det gäller för precis alla andra.

        • ro says:

          Vad intressant, jag satt här och tänkte just skriva detta! Det hela påminnde mig också om det berömda: “Om jag kan göra detta så kan alla andra också göra det”
          Jag blir så arg när någon säger så till mig! Wtf, man behöver inte bli kaxig bara för man blev frisk, eller?
          Ännu mer intressant är när personnen som säger detta inte ens vet vad mitt problem är till att börja med. Ändå är h*n helt säker på att jag visst kan fixa det “bara jag vill”.
          Det är som att säga till en blind: “visst kan du se, om du bara vill!”

          • Ja, precis. Det påminner mig om en person som härjade runt på ABs blogg för ett par år sedan som rasade mot alla sjukskrivna och arbetslösa, för vad man än hade för problem så visste hen att det minsann inte var någonting (och hen drog gärna sin egen snyfthistoria som något slags bevis på hur man kunde “resa sig”). Eftersom den personen själv hade varit med om ditten och haft diagnos datten så visste hen att alla sjukskrivna var det för att de hade VALT att tycka synd om sig själva…

  11. drKotte says:

    Men jag kräks ju???! Maken till nedlåtande stil har väl troligen inte skådats sen kolonialtiden i Storbritannien då rika människor skulle “hjälpa” de “stackars vildarna” men ändå var så “upplysta” att man såg dem som “ofrälsta själar”……..

  12. Huu… jag har räknat ut att den där tanten inte kan finnas på riktigt. Förmodligen tillhör hon ett dåligt gjort TV-spel, och snart så hon hamnar på nästa level där hon förmodligen blir med i Lets dance för fejkade enbenta (ena benet på ryggen, fastsurrat) snörvlandes över att “i golf minsann får man ha handikapp”…

    Nej, men allvarligt.. ruskigt pinsamt från henne..

  13. Reb says:

    Jag tycker det är en obehaglig tendens i dagens samhälle att bilden av sjukdom (och indirekt död) är att det är något man måste (och kan) kämpa emot och vinna över. När någon har avlidit av en svår sjukdom är det finaste man kan säga om vederbörande att hen “kämpade in i det sista”. Men att dö i en svår sjukdom, eller kanske att dö överhuvudtaget, är alltid, ändå, i grunden ett misslyckande: Du må ha kämpat ända in i det sista (och gud nåde dig om du inte gjorde det!), men du förlorade.

    Det är klart att man inte ska bara lägga sig ner och ge upp genast, men det är som att man i dagens samhälle inte får försonas med att man är oundvikligt döende (när man är det), för då sviker man sin plikt. Och, vad det kanske framförallt handlar om, då blir man en alldeles för jobbig påminnelse för andra om att matchen mot döden är en match vi alla förlorar i slutändan. I alla fall om vi ser det som just en match.

    På samma vis bör de som har olika sjukdomar eller funktionshinder i första hand kämpa för att de ska försvinna helt, men om det inte är möjligt är det bästa och finaste de kan göra att dölja sjukdomarna för omgivningen. Som karibien skriver ovan.

    Jag tror det handlar om att vi lever i ett samhälle med extrem sjukdomsfobi, och ett samhälle som inte riktigt har hittat ett fungerande sätt att hantera det faktum att livet är ändligt (förnekelse är i mina ögon inte en fungerande strategi på lång sikt…).

    • Ja, precis. Det handlar väldigt mycket om projicerade känslor av att vara rädd för döden och för det som är allmänt annorlunda (tex. så brukar inte folk förknippa psykisk sjukdom med döden, men rädslan för “psyksjuka” är otroligt stark hos många).

      • Reb says:

        Kanske kopplingen är en rädsla för sådant man inte kan kontrollera (eller nån slags mani som går ut på att man måste kontrollera allt)? Jag tänker att attityden till fysisk sjukdom och död går ut på att man ska “vinna över den” (=kontrollera), och rädslan för psykisk sjukdom kanske handlar om en rädsla för att inte kunna kontrollera sitt psyke/sig själv? Rädslan för psyksjuka blir då lite samma sak som obehaget inför fysiskt funktionshindrade: De är en påminnelse om att det kan hända. Och för psyksjuka tillkommer förstås de senaste årens skrämselpropaganda om att alla med en psykdiagnos är massmördare som bara väntar på att slå till… Vet inte, bara en utslängd tanke.

        Jag är i och för sig själv lite (eller mycket…) av kontrollfreak (man får kalla sig själv freak, så det så…), och att jag tycker att alla former av sorterande är så tillfredsställande handlar definitivt om det. Men samtidigt, paradoxalt nog kanske, skulle jag inte få för mig att tro att jag kan kontrollera livet och döden (och universum…) på det sätt som de flesta verkar ta för givet att de ska kunna. Jag känner mina begränsningar liksom…

        • Ja, det tror jag också. Rädslan för “psykiskt sjuka” är ofta mer diffus. Det är väldigt sällan någon kan formulera VAD det är som skrämmer, utöver kopplingen just till “vansinnesdåd”.

          Jag är också inne på samma spår. När jag kämpar för att få kontroll är det aldrig kontroll över liv och död, utan över mycket mindre saker än så. Men jag går ju iofs fortfarande runt med den gamla nojan av att faktiskt KUNNA styra just liv och död, som en logisk följd av att jag är direkt ansvarig för allt elände i världen, och att jag då “väljer” att skapa elände och olycka och döda människor undermedvetet. De tvångstankarna har jag lyckats distansera mig ifrån på senare år, men de ligger liksom kvar litegrann ändå.

  14. Svalin says:

    Om den handikappade mannen kan cykla så behöver väl inte det betyda att alla sjuka fejkar. Det är en sån konstig logik.

  15. För ett tag sen var jag i diskussion med lite hundfolk. Många som är väldigt aktiva i hundsvängen (tävlar i olika hundsporter som innebär att man ränner runt i skog och mark, åker Sverige runt och tävlar, tränar hela dagarna osv) är också heltidssjukskrivna pga t ex fibro eller ryggbesvär. Många blir nu väldigt ifrågasatta, och dom är väldigt arga över detta. Jag och några icke sjukskrivna vänster-röstande hundkompisar hamnade i en nätdiskussion med några såna människor. Det som framgick med stor tydlighet var att dom sjukskrivna a) inte var några medvetna fuskare, utan var fullt övertygade själva om att dom måste vara sjukskrivna på heltid, och b) hade en bild av att man måste vara hundra procent perfekt i både kropp och själ för att kunna jobba, och trodde att alla vi som jobbar aldrig nånsin mår minsta lilla dåligt.
    Det sista låg liksom implicit i väldigt mycket dom sa.

    Senare diskuterade jag irl med två av dom icke-sjukskrivna vänster-röstande från diskussionen (varav ena personen haft mycket problem med hypotyreos, och så jag då med mitt psyke). Det ingår på nåt sätt i paketet när man är vänster att man måste tro att varenda en som är sjukskriven verkligen inte KAN jobba, men det är svårt att upprätthålla den bilden ibland. Dom här hundmänniskorna vi snackade med verkar ju snarare leva i nån sorts konstig drömbild av vad som krävs av en människa för att gå tillbaka till jobbet… att man måste vara helt perfekt osv. Och det är klart, om man har byggt upp en tillvaro som är otroligt rolig och givande, men som kräver att man kan lägga hela dagarna på sin hobby, så har man ju världens motivation att intala sej själv att det är fullständigt ouppnåeligt att gå tillbaka till arbetslivet.
    Jag har aldrig stött på nån medveten bidragsfuskare och tror det är väldigt, väldigt ovanligt – men att lura sej själv i första hand är ju en annan femma. Det är ju vanligt att människor öht lurar sej själva på olika sätt – och det är säkert inte bara inom hundkretsar som man stöter på folk som lurar sej själva när det gäller sjukdom.

    Samtidigt så var vi överens om att det ju faktiskt inte finns nåt perfekt system. Man kan inte bara öka kraven och öka kraven för att få ut sjukpenning. Det drabbar ju oundvikligen folk som verkligen behöver den. I praktiken måste man välja mellan att ha lite slappare regler, och då åker vissa slålskjuts, eller ha lite strängare regler, och då kommer vissa att sparkas ut ur systemet fast dom absolut behöver sjukpenning (plus att man kanske ÄNDÅ inte blir av med sjålskjuts-åkarna). Stränga regler blir ju bara klumpiga och fyrkantiga, folk som har osynliga handikapp eller typ klarar av att cykla (eller för den delen tävla med hunden – jag menar ju inte att det HELLER är ett automatiskt friskehtstecken, bara att dom människor VI pratade med hade lite underlig bild av vad som krävs för att man ska kunna jobba) ska absolut in på arbetsmarknaden osv. Alla ska lyfta sej själva i håret…

    Vi kom väl överens om hela gänget att det förstnämnda är mycket värre, så vi fortsätter glatt att rösta vänster. Även om vi inte vill skriva under på den vanliga vänster-bilden av verkligheten där ALLA som har sjukpenning är i absolut behov av det, för ingen skulle NÅNSIN låta bli att jobba om det fanns minsta chans att dom kunde. Jag tror absolut det finns många människor som har sjukpenning fast dom inte är så himla sjuka egentligen… Felet med Höglunds text är ju att hon tänker sej att man lätt kan se detta utanpå, att kan en amputerad cykla så kan en med fibro automatiskt jobba, och att det är så himla lätt för alla att bara “rycka upp sej”. Och felet med allianspolitiken är att den slår hej vilt mot folk.

    • Slålskuts? Sjålskuts? Vad skriver jag egentligen? SNÅLSKJUTS ska det vara.

      • Ja, det är en lite annan sak. Jag tror att det finns ett problem i att det är så otroligt svårt att få tex. rehabilitering, och att man blir bortsållad när man söker jobb, osv. Många av de som är sjukskrivna behöver det verkligen. En del av dem skulle däremot kunna jobba, om de fick göra det under rätt förutsättningar. Och det är det som är problemet: De förutsättningarna finns sällan.

        Jag får ju ibland en del skit för att jag kan blogga fast jag har aktivitetsersättning, men för mig är bloggandet en terapi och arbetsträning, som ett slags rehabilitering. Och om jag ville så skulle jag kanske en dag kunna omvandla det till ett formellt jobb, tex. att göra om bloggen mer till en tidning och ta betalt för annonser. Däremot när det gäller tex. hundintresse så är sånt svårare, för man kan ju inte starta hur många hunddagis och hundkurser etc som helst. Och samtidigt tror jag att om man skulle ta ifrån en människa som har byggt upp sin tillvaro runt hundarna och lever genom det just den möjligheten genom att tex. kräva att de skulle börja arbetsträna med någonting som tar hela deras energi och som är totalt orelaterat till deras intressen, så skulle det förmodligen inte gå så bra.

        OT så har jag en idé, en dröm som jag kanske aldrig kommer att förverkliga och därför får någon gärna sno den: Många sjukskrivna, i synnerhet med psykiska problem och i synnerhet med NPF, fungerar jättebra med djur. En del får praktikplatser på hunddagis, stall och katthem. Det jag funderar över är om man inte skulle kunna kombinera ett djurhem (likt de djurhem som drivs på djurrättslig grund där man ofta tar emot djur av många olika arter och med olika bakgrunder: Både såna “tamdjur” som har hittats “vilda”, såna som har blivit vanvårdade och såna som folk tex. har “tröttnat på” eller blivit allergiska mot osv) med någon slags rehabiliterande verksamhet?

        • Reb says:

          Precis! Det där med arbetsförmåga är ju inte ett antingen eller, som många tycks tro. Och visst vore det bra – för oss alla, oavsett diagnoser och annat tror jag – med ett arbetsliv som var mer flexibelt och möjligt att anpassa till individuella förutsättningar, men i praktiken är det ju ont om arbetsplatser där det i längden fungerar att t.ex. vara på topp vissa dagar, men helt oförmögen till något alls andra dagar.

          Lite OT (kanske?), apropå synligt kontra osynligt funktionshinder: Det händer att min Anna (som har MS) tar sin käpp till jobbet även dagar när gåendet fungerar ok, men de kognitiva symptomen är värre än vanligt. För när folk ser käppen kommer de ihåg det där att det t.ex. inte fungerar att lägga möten i fikarummet, eftersom intrycken och ljuden blir för många för Anna där. Käppen blir liksom en hjälp att få arbetslivet att fungera, även när den inte behövs som gåstöd…

          • Fast på dom flesta arbetsplatser så kan man ju faktiskt vara sjukskriven nån dag ibland när man är sämre. Så har det hela tiden varit för mej. Visst, om man ska SÖKA jobb och det är hård konkurrens om jobben så är man kanske körd från början om man inte är absolut tiptop. Men har man redan ett jobb så kan man ju oftast ha det så att man jobbar för det mesta och är sjukskriven några dagar här och där… så har typ hela mitt arbetsliv sett ut. (Mindre och mindre på senare år dock.) Visst, det blir karensdagar och det är ju inte så kul, men man har förmodligen ändå mer pengar än om man bara har sjukpenning (gissar jag, har inte räknat).

            Det är lite det jag menar, att en del människor som varit borta från sitt jobb i flera år blåser upp en overklig bild av hur fantastiskt tip-top man måste vara för att kunna gå tillbaks till jobbet. Visst, jag fattar ju att det är olika med olika arbetsgivare och olika på olika arbetsplatser, men det finns ändå väldigt många människor som jobbar men som har sjukskrivna nån dag här och där…

            Sen angående att ägna hela dagarna åt nån hobby osv: Problemet är väl detta. Om man sitter och stirrar in i väggen åtta timmar om dagen när man är sjukskriven så blir man knappast bättre. Å andra sidan, om man vänjer sej vid att ägna åtta timmar om dagen åt nån hobby-verksamhet och bygger upp hela sitt liv kring detta, så hamnar man i en situation där en återgång till arbete skulle slå sönder hela ens tillvaro.
            Det är ju ett problem som jag inte har nåt smart svar på.

          • Jag tänker att det nog är väldigt olika mellan olika arbetsplatser, men också från person till person. För om en person tex. har jobbat på en arbetsplats i fem-tio år och sedan blir sjuk och får fler sjukdagar, kanske behöver ändra arbetstider och arbetsuppgifter osv, så tror jag att det är lättare att köpa det som arbetsgivare än att anställa någon som man misstänker har de behoven redan från början. Att överhuvudtaget inte komma in på arbetsmarknaden är ett jätteproblem.

            Sedan tror jag också att det nog kan vara så ibland om man blivit sjukskriven pga stressrelaterade problem så kan det kanske handla om att man dessutom har traumatiserats av själva arbetet. Alltså, man vet att sist man försökte jobba tog man på sig alldeles för mycket, och gick ner sig totalt. Sedan börjar man långsamt bygga upp livet igen, men man har fortfarande inte lärt sig att hantera stress och krav, och därför är risken stor att man bara gör om samma misstag. Så är det för mig.

            Btw, Reb: Det är en bieffekt av att ha ledsagare (eller någon annan i “ledsagaroll”) med sig till tex. möten med läkare, tandläkare osv, att ens svårigheter blir mer synliggjorda. Folk blir påminda om det på ett annat sätt, och det har jag hittills bara uppfattat som positivt.

        • Djur är super. Har du inte funderat på att skaffa nåt djur själv? T ex marsvin och kaniner är ganska lättskötta… och det ger så himla mycket att ha djur. Jag är själv emot att djur säljs i affärer, men det finns många smådjur som behöver nya hem för att ägaren inte kan/vill ha kvar dom längre.
          Jag köpte två vuxna marsvin från en familj när jag var relativt dålig, men marsvinen kunde jag ändå sköta och ta hand om och ge ett bra liv… det gav jättemycket. Nu är dom borta, men dom blev åtta år båda två, som dom måste ha trivts bra hos mej.

          • Jodå, jag har haft både kaniner och marsvin. Vi hade en kanin när jag var liten, och som vuxen har sammanlagt sex kaniner och tre marsvin bott hos mig. Då har de varit omplaceringsdjur, och de har inte blivit så gamla tyvärr. Den sista, Gevvis, dog i maj ifjol. Jag har funderat på att adoptera en hund, men till att börja med försöka bli tex. hundvakt. Jag kan lugnt säga att utan djuren hade jag mått mycket bättre. Däremot har jag haft mycket skuldkänslor över att jag har utsatt dem för mitt dåliga mående. Alltså, de har alltid känt av när jag mår dåligt och blivit oroliga för mig.

          • “Jag kan lugnt säga att utan djuren hade jag mått mycket bättre.” Tvärtom menade du väl? Att du hade mått SÄMRE utan djuren?

          • Eh… Ja! Det var det jag menade :P Jag är lite virrig idag :P Djuren betydde otroligt mycket för mig.

    • Mellanvärld says:

      “Alla ska lyfta sej själva i håret…” Kan någon det?

  16. Pingback: Stördhet – vägen till friskdom « trollhare

  17. anna says:

    Tänkte när jag läste hennes text att snart skriver hon väl hur hon går fram och klappar dom på huvudet. Säger nåt om att dom är så duktiga så. Ger dom lite godis. Så där som man gör. Eller?

  18. Anna-Karin says:

    Jag satte kaffet i halsen när jag läste hennes drapa igår. Och detta trots att jag tidigare t o m anmält henne till Granskningsnämnden (http://brio.webblogg.se/2006/june/anmalan-till-granskningsnamnden.html#trackback).

    Vad vet hon om dessa människor som hon och maken träffat? Vad vet hon om deras arbetsförmåga? Kanske det är allt denne man orkar på en dag, att ta sig till affären för att handla. Man kan inte dra likhetstecken mellan förmågan att förflytta sig och arbetsförmågan!

    Dessutom, det tycks hos tomtar som Höglund finnas en tro på att det bara är att söka ett jobb för att få det. Hur många arbetsgivare anställer långtidssjukskrivna, även om dom har driv och är positiva?

    Nä, det var Wollinklass på den krönikan.

    • Ja, precis. Det är en ytlig analys, som bygger på väldigt märkliga antaganden. Ffa så tycker jag att det egentligen säger mest om hennes egna fördomar om hur en “handikappad” är: Dvs. både vad som räknas som “handikapp” och hur man lever om man är “handikappad”.

  19. dam i tofflor says:

    Underlig idé att friska människor får slappa i soffan och vara medelmåttor i största allmänhet medan den som är sjuk(skriven) helst ska bli elitidrottare. Och medan man tränar upp sig till att bli det ska man inte klaga och jämra sig. Inte heller ska man ha någon sjukpenning. Det är inga måttliga krav Elisabeth Höglund ställer på den som av en eller annan anledning havererat. Elitidrottare är f ö sällan i hennes ålder eller format, så vi får väl hoppas att hon har tecknat en fet privat sjukförsäkring ifall hon skulle bli dålig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>