Stördhet – vägen till friskdom

Igår bloggade jag om Elisabet Höglunds krönika där hon drar märkliga paralleller och slutsatser om friskdom och sjukdom och “handikapp”. Samtidigt vet jag att det finns någon slags poäng i det hon skriver; det kommer bara ut så himla dumt. För visst: Det är dumt att slåss för att vara sjuk när man kan slåss för rätten att vara frisk. Om det vore det frågan handlade om. Om det fanns någon direkt motsättning mellan att vara sjukskriven och att bli rehabiliterad. Om det inte faktiskt ibland var så att det ena är en direkt förutsättning för det andra.

Jag har mött personer som har förklarat för mig att jag aldrig kommer att kunna ha ett jobb och heller aldrig kommer att kunna plugga igen, och jag har vägrat ta till mig det. Jag har också mött personer som har förklarat för mig att det enda jag behöver för att klara av precis vadsomhelst är vilja – och när de säger så menar de inte att jag ska klara av saker med hjälp av träning, hjälpmedel, terapi och strategier. Det de menar är att det handlar om attityder. Mina attityder, min inställning. Inte omgivningens på något sätt. Tillgänglighet är ointressant när det stora problemet är att man väljer att vara sjuk.

Jag anser att de båda synsätten är lika förödande, fast det sistnämnda har antagligen skadat mig ännu mer. Det är såna uttalanden som ibland triggar mig att försöka lite för mycket för att bevisa att jag duger, att jag är lika bra som någon annan och att jag minsann inte låter mig hindras av mina egna hjärnspöken – och som också i längden får mig att krascha gång på gång. Och varje gång jag kraschar är det för att jag gjorde något fel. Det är aldrig för att hindren är absurt höga.

Jag läser i DN om Barbara Ehrenreichs nya bok Gilla läget, som handlar om självhjälpsideologin. Böcker, kurser och filmer med övningar och råd och hurtiga tillrop som lovar mirakel är en jättemarknad, både i USA och i Sverige:

“Barbara Ehrenreichs personliga möte med den här kulturen var när hon 2001 drabbades av bröstcancer. Plötsligt befann hon sig i en värld av rosa nallebjörnar där folk pratade om cancern som en möjlighet att blomstra och hitta sig själv – kemoterapi kunde faktiskt ge huden en ny lyster – och blev du inte frisk berodde det antagligen på att du hade fel attityd.

För, och här ligger en annan av de stora nackdelarna med filosofin, om det är upp till individen att skapa sin egen lycka, vems fel är det då om klassresan, giftermålet eller tillfrisknandet uteblir? Just det, ditt eget.”

Var och varannan gång som jag kritiserar framgångsmyten så kommer det välmenande råd om ditten eller datten; saker jag borde förändra i mitt liv. Skaffa mig ett jobb utanför hemmet, helst på heltid. Sköta hushållsarbetet och pappersarbetet helt själv och inte ta hjälp av någon. Börja motionera och skaffa mig en riktig hobby (mina intressen är antagligen oriktiga). Umgås med människor IRL mer. Börja äta tre gånger om dagen samtidigt som jag måste bli mindre beroende av mitt schema. Gå och lägga mig samma tid varje kväll samtidigt som jag måste lära mig att vara flexibel. Tjata mer på vården, och samtidigt försöka att inte ha så mycket med vården att göra för att inte bli passiviserad. Våga gå ut bland folk och trotsa mina rädslor, men samtidigt inte visa några av mina ryckningar eller göra andra saker som folk kan känna sig obekväma med. Utsätta mig för stressande situationer, men aldrig be om – än mindre kräva – att det ska finnas möjlighet att anpassa situationen till en nivå jag faktiskt klarar. Inte kräva att folk ska veta något om hur jag fungerar om jag inte berättar, och inte heller berätta eftersom jag då bara självömkar och fastnar i negativa spiraler.

Det fantastiska är att vad jag än gör så gör jag ju fel. Även när jag själv får för mig att jag lyckats med något så har jag egentligen misslyckats, eftersom jag i grunden har fel inställning. Det räcker nämligen inte med att försöka, eller ens att faktiskt nå sina mål och göra det man vill – man måste vilja rätt saker.

Så ja, på sätt och vis är det faktiskt så det är: Det handlar om att vilja. Och jag vill hellre leva ett liv där jag aldrig mer ligger i en landstingssäng och stirrar apatisk in i väggen oförmögen att tänka en enda tanke till slut vecka ut och vecka in, än att bete mig som folk. Det är sjukdomsförebyggande att inse sin stördhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Kultur och media, NPF, NPF-hantering, NPF-vård, Överlevnadshandbok, Personligt, Politik, Psykiatri, Psykologi, Självkänsla, Skam and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

31 Responses to Stördhet – vägen till friskdom

  1. Jag läste också krönikan och reagerade på samma sätt som du. E.H har naturligtvis en poäng i att man inte ska låta begränsningarna ta överhanden – själv har jag AS/ADD och i just mitt fall mår jag som bäst när jag kan utföra ett arbete som inte kräver för mycket social kontakt och flexibilitet – men det intressanta är att hon klumpar ihop samtliga handikapp/svårigheter som folk kan ha och tror att bara för att någon utan ben reagerar på det här sättet, så gäller det för alla andra handikapp också.
    Såklart det handlar om vilja också, men framför allt om viljan att se både sina begränsningar och tillgångar, samt inse vad man kan förändra och vad man faktiskt får lov att leva med. Självhjälp är inget annat än “självstjälp”, för hur mycket jag än vill korrigera mitt nervsystem och “tänka i nya banor”, så är jag fortfarande autistisk och det kan inte ens en hjärnkirurg – än mindre normalstörda kolumnister – ändra på.
    Du äger, Trollhare!

    • Ja, det är precis det jag menar: Visst, man ska inte haka upp sig för mycket på vad man inte klarar, men det betyder inte att om man inte klarar allt så skulle det vara för att man inte vill tillräckligt mycket eller något sånt. Och framförallt tycker jag att man måste fundera över VAD det är man anses böra vilja, och under vilka premisser man anses få försöka genomföra det. För om det alltid handlar om ens egen skuld och ens eget “misslyckande” så har man inte heller möjligheten att kräva att samhället faktiskt är tillgängligt.

  2. Paranoia says:

    Barbara Ehrenreich äger.

    En annan bra bok som tar upp just den svenska hetsen mot sjukskrivna är “Kampen om Sjukfrånvaron” av Björn Johnsson, (du kanske redan har läst den). Den sablar ner en hel del av myterna kring världens så kallade mest sjukskrivna land.

  3. Jeanette says:

    Hej Trollhare!

    Helskarp blogg – jag gillar verkligen dina inlägg!

    Hälsningar
    Jeanette

  4. Jag har tänkt mycket på att man måste lära sej känna efter alldeles lagom mycket. Hur lär man sej det då? Tja, övning antar jag. Trial and error. Och en omgivning som sätter alldeles LAGOM mycket press på en (tyvärr kan man ju inte välja det sistnämnda själv, vilket innebär att man måste ha lite tur med sina omständigheter).

    Men såhär: Om man känner efter för lite så går man bara in i väggen gång på gång. Tar på sej grejer man egentligen inte klarar av pga sjukdom, och så PANG in i väggen och åter heltidssjukskriven en sväng.
    Om man känner efter för mycket så blir det att man sjukskriver sej hela tiden för ojojoj i morse hade jag ont i magen och dessutom är jag jättehängig ja då kan man ju inte gå till jobbet, och oj idag hade jag visst lite huvudvärk och om jag tittar djupt in i min själ så hittar jag nog lite ångest, inte kan man jobba då inte… Och så kommer man aldrig iväg till jobbet.

    Jag tror jag hittat den gyllene medelvägen mellan dessa två ytterligheter efter många års pendlande mellan dom. Men tja, det är ju inte så lätt. Och precis som du skriver så tenderar råd från omgivningen också ofta att pendla mellan att förespråka den ena eller andra ytterligheten…

    • Ja, det är det som är så svårt: Att balansera alla motsägelsefulla råd och uppmaningar och faktiskt hitta något som fungerar, som antagligen ligger någonstans däremellan. Jag börjar också lära mig det, lite smått.

      Tex. har jag insett att jag faktiskt behöver äta, varje dag, flera gånger om dagen, och att jag behöver vila (helst sova) sex timmar per dygn. Det är ingen genväg som sparar tid att svälta och gå runt med kronisk sömnskuld. Jag har lärt mig att det inte finns något självändamål i att plåga sig, och att jag har rätt att säga till ibland när det faktiskt blir för mycket. Det har jag lärt mig tack vare vänner som ibland har bättre koll än jag själv på vad jag klarar och behöver, som kan hålla lite koll och påminna mig om att jag kanske börjar bli trött/hungrig/uppskruvad.

    • MiaM says:

      Bra tänkt!

      Ett tillägg är att det är kanske bra att känna efter extra mycket kring sådant som det nästan alltid finns enkla lösningar, och känna efter mindre kring sånt som det inte finns nån bra lösning på.

      Fast ibland blir det motsägelsefullt ändå, ska man känna efter mycket eller lite om man har huvudvärk, med tanke på att det ibland kan släppa med en skvätt nässpray eller ett piller, medan andra gånger hjälper ingenting…

  5. Labina says:

    Ett steg i taget…

    Håller helt med dig i det du skriver, man ska inte fokusera på det man inte klarar för mycket eller lyssna till folk som säger att ALLT ÄR KÖRT. För det är det inte alls enligt mig.

    Det jag själv gör är att jag har delat upp min problematik i steg, varje steg har sina saker.
    Sen tar jag ett steg i taget, allt kanske inte lyckas första gången, men träning ger färdighet.
    Envist så har jag nu börjat ta mig framåt, visst det går inte i 150 km i timmen men det går framåt!!

    • Det låter som en bra strategi, men jag förstår inte riktigt hur du menar med steg? Är det lite som fobiträning, att man börjar med en lätt situation och ökar svårighetsgraden eftersom? 🙂

  6. Labina says:

    Ja, alltså ett steg kan innehålla tex: att våga åka in till stan och gå omkring i två timmar, våga vara bland folk och upptäcka att inget farligt händer. Ett annat steg kan vara att kämpa med att läsa koncentrerat under en och en halv timma, visst jag blir jättetrött men jag klarar det. Så tar man nya tag med stegen dagen efter.

  7. Labina says:

    Efterhand så ökar jag på stegen, till att vara i stan kanske lite längre, att läsa i en timma två gånger om dagen, tills jag en dag fungerar helt som vanligt, jag vet inte om jag kommer komma dit men jag hoppas. Många har sagt att det är lika bra jag ger upp, men det tänker jag inte göra.

    • Ah, ja, då förstår jag 🙂 Så gör jag med, men mitt problem är lite mer komplicerat bara 🙂 Alltså, jag klarar av att utsätta mig för situationen som är jobbig, men inte de känslor som hör till, för de förtränger jag. Så jag tränar på det nu att utsätta mig för känslorna snarare än själva situationerna 🙂

  8. alekzandra says:

    du skriver så bra!!

  9. Labina says:

    Hm, intressant, det gav mig en lite ny bild på en del saker. Men måste du inte var i närheten av det som framkallar känslorna för att du ska kunna känna just så? eller jag kanske är ute o cyklar helt?:)

    • Jo, det är klart. Men det kräver ett lite annat förhållningssätt, för i början gjorde jag liksom så att jag bockade av saker på en lista: Nu klarar jag det och det och det… men när jag har gjort en massa saker som jag inte klarade förut massor av gånger, och fortfarande har precis lika mycket ångest efteråt (min ångest brukar komma då), så bli jag tvungen att tänka om. Så mina övningar är inte längre “ring dit och fråga det” eller “gå dit och gör det”, utan mer “när jag hamnar i en sån situation då jag börjar känna mig dum för att jag inte hänger med, så ska jag våga säga till att jag inte förstår”.

  10. Labina says:

    Okej, då förstår jag. Det går ju framåt och du kommer längre och längre, en dag så tror jag att du kommer att ha klarat det, du är en målmedveten person och envis. *vinkar från mitt skrivbord och gör tummen upp*

  11. Jag brukar tänka såhär: Man kan ju oftast utföra t ex en arbetsuppgift även fast man, tja, mår illa för att man åt för stor middag, eller är spänd i axlarna, eller liknande. Det är ju irriterande, men går att stå ut med. På samma sätt kan man fortsätta jobba på även fast man har ångest t ex. Det är ju bara en känsla. Kan man göra det man ska fastän man har en obehaglig känsla i magen av att ha ätit för mycket mat (eller tvärtom, man kanske är hungrig men kan inte få mat förrän om en timma, det är ju ännu jobbigare), ja då kan man väl på samma sätt göra det man ska fast man har en obehaglig känsla av ångest.
    Jag tycker iaf det hjälper jättemycket att tänka såhär. Det blir väldigt avdramatiserande att tänka på sina “psycho-känslor” som bara en känsla bland andra, och som nåt likställt med rent fysiska känslor.

    • Ja, absolut. Det är klart att ångest som sådan inte behöver hindra en från att jobba, i alla sammanhang. Isåfall skulle jag förmodligen aldrig ha fått något gjort alls efter… tja, i alla fall inte efter att jag var 13-14 eller så. Men det har att göra med hur ångesten ser ut, hur stark den är och hur långvarig. Om man har så stark ångest att man knappt är medveten om omvärlden så kan man ju inte direkt fokusera på jobbet, och om man har haft hjärtklappning tre dagar i sträck så är man ofta för trött för att koncentrera sig, och om man har anlag för arbetsnarkomani så är risken stor att man använder jobbet som en drog och bara blir sjukare ju mer man pressar sig själv. Det handlar om hur stark ångesten är, och om risker. Fast det enda sättet att behandla min arbetsnarkomani på är ju faktiskt att utsätta mig för situationer där jag är tvungen att hantera den. Det gäller bara att det är under rimliga förhållanden.

      Sedan kan jag själv ofta tycka att det jag gör när jag har bajsdagar (alltså dagar då mitt huvud känns förstoppat) är rätt meningslöst som arbetsinsats räknat. Jag missar saker, jag får göra om saker flera gånger, jag glömmer de mest självklara saker, jag fattar dåliga beslut och jag missar tangenterna åtta gånger av tio när jag skriver. Men de dagarna skiter jag i att vara produktiv, och gör saker för att jag vet att om jag lät bli så skulle jag antagligen må ännu sämre av att inte göra någonting alls. Då spelar det mindre roll att jag kanske är tvungen att radera och skriva om hela stycket nästa dag.

      • Ops förlåt, det där rådet lyckades jag inte uttrycka ordentligt… det lät som värsta klämkäcka “tänk dej frisk”. Det var inte menat så. Tyvärr hade jag bråttom när jag skrev det, dumt.

        Jag menade mer såhär. Om man har skitmycket ångest behöver man kanske tunga mediciner, kanske ett träningsprogram från en psykolog, kanske bara ligga och vila osv. Men om man är som jag idag: ändå hyfsat frisk och välfungerande. Då är detta en metod att hantera lite mer tillfällig ångest som smyger sej på en, för att undvika att den sen bara växer och växer och man får återfall.

        Det jag har tänkt på är att minsta lilla ångest (för mej iaf, kan ju vara annorlunda för andra) så lätt börjar “loopa”. Alltså först får man lite ångest, eller för den delen, en smygande känsla av att nån står precis bakom ens rygg och stirrar på en men flyttar sej när man vrider på huvudet, eller nåt annat ganska “milt” psycho-symptom. Då är det lätt hänt att man börjar så att säga leva sej in i känslan av ångest, eller känslan av paranoia. Man tänker “ÅH NEJ nu får jag såna här symptom igen, helvete helvete helvete vad ska jag göra…” Ger den en massa uppmärksamhet, så att den får chansen att växa. Man börjar noja för att få återfall och bli sjukskriven igen osv, och just detta stärker känslan ännu mer.

        Genom att istället tänka att den här ångesten, eller upplevelsen av att vara stirrad på, eller vad det nu handlar om, inte är principiellt annorlunda än lite illamående eller nackont eller nåt annat fysiskt obehag som är irriterande men ändå går att stå ut med, så tar man liksom udden av det. Jag brukar tänka “okej, jag har den här jobbiga känslan, men jag försöker ignorera att känslan ligger där och skaver, och så gör jag undan lite enkla arbetsuppgifter ändå”. Då kan jag stoppa “loopen” innan den kommer igång.

        Äh, vet inte om det här blev begripligt ens… det var iaf inte menat som ett enkelt “tänk dej frisk”-råd, utan mer en strategi som jag själv tycker funkar för att stoppa lite mildare psycho-symptom från att börja “loopa” och BLI stora. Men om besvären redan ÄR stora så är det ju en annan femma.

        • Nej, jag förstår det 🙂 Det är nog mer det att jag aldrig har varit med om att mata ångesten på det sättet. När jag matar min ångest brukar det vara genom helt andra saker, så jag har lite svårt att relatera till det.

  12. shiny says:

    Du är fantstisk! Keep up the god work!

  13. ro says:

    Det här inlägget… du sätter ord i mina tankar Trollhare! (vilket jag brukar ha svårt med, särskilt när det är mycket känslor inblandade, så det känns så bra när jag läser något där jag känner igen mig!) Jag ska spara det och läsa det när jag inte riktigt förstår vad det är för “fel” på mig…
    Och jag känner verkligen igen mig i något du skrev bland kommentarerna om att utsätta sig för jobbiga situationer men inte känslorna… Jag tror det är precis så jag har gjort i hela mitt liv, jag har kört på trots stark ångest och varit “duktig” eller oftast har jag inte haft något val egentligen… Men nu orkar inte min kropp längre och vägrar köra på trots ångest och bryter ihop. Så nu måste jag lära mig mer “att inte vara rädd” än att “göra trots rädsla”. Och det är inte lätt för under tiden då jag utsatte mig för jobbiga situationer så verkar rädslan ha växt utan att jag har märkt det… Det känns lite som att jag är rädd för praktiskt taget ALLT numera. Jag vet inte om jag alltid varit lika rädd och förträngt det eller om det har blivit värre med åren…
    Men visst det är bara att kämpa på men det är bra att tänka lite ibland på att man inte är som många andra och inte “piska” sig själv för att man inte klarar av ditten och datten på samma sätt som “normala” gör. Ibland försöker jag hitta sätt att klara av livet på mina egna vilkor också och inte bara andras hela tiden. Till exempel så tycker jag inte det behöver vara något “fel” på mig för att jag inte är social, måste alla vara precis likadana liksom?
    Lite komisk är det också… jag är rädd för normisar och de är rädda för mig… haha 🙂

    • Jag försöker tänka likadant. Jag varken kan, vill eller behöver leva som “normala”. Tex. är jag rätt nöjd med att jobba hemifrån och ha mitt sociala liv på nätet till större delen. Att det sedan är ett normbrott som heter duga att säga att man (som 29-åring) aldrig har varit på krogen, det är en annan sak.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *