Jaså, du tror att du är man, fast du har kuk? Jag håller inte med.

“Vi har blivit inbjudna till ett så kallat “gaybröllop” på min mans sida av släkten. Kalla mig gärna konservativ men jag anser att äktenskapet är något som är förbehållet mannen och kvinnan. Hur markerar jag min ståndpunkt på ett vänligt sätt utan att såra bröllopsparet?”

Ibland gillar jag verkligen Magdalena Ribbings sätt att hantera etikettfrågor om heteronormen. Den här gången är hon inte riktigt så vass som hon kan vara ibland, men diplomatisk:

“Du har din uppfattning och den har du rätt till. Men de två som ingår sitt lagliga äktenskap ska också respekteras, liksom svensk lag ska respekteras. Och då bör inte den med en syn motstridig den som manifesteras i denna vigsel närvara.

Så tacka vänligt nej, skriv eller säg att du är förhindrad, och låt din man som såvitt jag förstår av ditt mejl är mer tidsenlig och tolerant, gå ensam på bröllopet. Det är både korrekt och rimligt i denna situation. Det är inte heller sårande för dessa två som gifter sig att du är frånvarande. Vem vill ha en protesterande gäst på sitt bröllop?”

Om jag gifte mig, så inte skulle jag vilja ha en bröllopsgäst som kände ett behov av att “markera sin ståndpunkt” mot samkönade äktenskap – men jag skulle inte heller vilja ha en bröllopsgäst som ansåg att det var fel och låtsades som ingenting.

När det gäller samkönade brudpar så vet de flesta förhoppningsvis att det inte är så lämpligt att dyka upp i kyrkan med “GOD HATES FAGS”-skyltar à la Fred Phelps, om man vill vara en artig bröllopsgäst. Den del av heteronormen som framförallt handlar om vem (aldrig vilka…) man förväntas älska och hur man förväntas bygga sina relationer visar sig bara lite då och då, diskret i vardagen. Frågor – har du flickvän? – och antaganden – din sambo, har han också hosta? – är en sak. Den normen som handlar om kön, könsidentitet och könsuttryck och könsroller är däremot mycket mer grundlig.

Jag har märkt att det har blivit så mycket lättare att få min könsidentitet respekterad sedan jag fick mitt nya namn godkänt. Även om jag inte passerar som kille, så underlättar det liksom för folk att veta att jag heter Immanuel, och sedan det började höras på min röst och synas i mitt ansikte så blev det ännu mer uppenbart. Förut var det ett ständigt tjejande, även från personer som egentligen visste. De bara glömde gång på gång, eller så fattade de inte riktigt vad jag menade när jag försökte förklara. För många var det förvirrande att jag hade så kvinnliga drag. Lite mörkare röst, skäggväxt och en namnändring gjorde susen. Namnet har större betydelse för hur man blir uppfattad än vad jag egentligen förstod förut.

Sedan finns det såklart också de som verkligen inte tål att de inte får bestämma vilket kön andra har, som tar sig makten att definiera folk. Det handlar inte om att glömma ibland eller om att inte fatta, utan om att gång på gång trumma in fel namn och pronomen, som för att insistera på att man har rätt att lägga sig i andras könsidentitet. En del hävdar ibland att man måste förstå att folk inte “håller med” – som om människors könsidentitet är något att ha en åsikt om.

Som transperson anses man ha något att bevisa; man förväntas vilja övertyga folk om vilken könsidentitet man har. Man förväntas be om acceptans och tolerans. Man förväntas bevisa att man förtjänar respekt. I själva verket är det inte så stor skillnad mellan att vilja “markera” sin åsikt om samkönade äktenskap på ett “gaybröllop” och att vilja “förklara” för folk att de “inte kan byta kön”. Skillnaden är att den sistnämnda går att utöva så subtilt att det knappt märks; det enda man behöver göra är att använda fel namn och fel pronomen.

Å andra sidan brukar de som sätter det i system själva ha något emot att bli konstant felkönade, i synnerhet om det sker ute bland folk. Därför föreslår jag att – som en sista utväg om inget annat fungerar – ge igen med samma mynt.

Markera att ni anser att äktenskapet är något mellan två personer som älskar varandra – inte mellan två personer som älskar varandra och homofoben. Även om det var ett argument mot könsneutrala äktenskap att det skulle leda till att månggifte blev lagligt, så har vi faktiskt inte kommit så långt än.

Fråga den som uttryckligen säger att hen inte “håller med” om att man kan “byta kön” eller att man kan ha ett annat kön än kvinna eller man, vilket kön hen har. Säg sedan med glimten i ögat att du inte håller med, och lägg till att ifall det nu är så att hen har rätt att tvångs(fel)köna dig, så borde det i rättvisans namn vara upp till dig att avgöra vilket kön hen har.

Chansen att knepet fungerar för att faktiskt övertala någon är liten, men om det inte finns någon annan väg ut ur diskussionen kan det vara ett roligare sätt än att bara lägga ner.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Allt du inte visste att du inte visste om trans, Genus, HBTQ, HBTQ-juridik, Internet, Könade namn, Könsneutrala äktenskap, Politik, Psykologi, Relationer, Sexism, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

32 Responses to Jaså, du tror att du är man, fast du har kuk? Jag håller inte med.

  1. Arawn Repka says:

    Jag tror att de som beter sig sådär illvilligt förstår hur ont det gör att bli felkönad, och hur det känns när hela världen röstar emot ens identitet dag ut och in. Många som jag har pratat med säger “men för mig spelar det ingen roll vad du kallar mig – varför bryr du dig” och vill peka ut mig som den genuskonservative i församlingen. Eller ännu värre “jag kallar alla mina vänner för gumman”. Yeah right.

    Nåväl, jag har lyckats bli av med många kukhuvuden till vänner genom att inte tolerera undanflykter och kräva respekt. Jag har bloggat på förekommen anledning om vikten av förankring – om att förklara på en treårings nivå för de respektlösa. Att kalla en transman för hon är som att kalla en anorektiker för “fetto”, en feministtjej för “lilla gumman” – flera gånger om dagen.

    Min bloggtext finns på http://genusforvirrad.wordpress.com/2009/04/23/fel/

    Peace and Lööv

    <3 Arawn

    • Ja, jag misstänker att det är precis så för en del. De VET att det sårar, och gör det snarare just därför är trots det. Men när man får det så tydligt är det bara att se till att få dem ur sitt liv. Svårare är det med de som liksom är lite mer mittemellan; de som nästan omedvetet använder det som en härskarteknik, men ändå inte gör det bara för att de faktiskt glömde. Den gränsdragningen är svår tycker jag.

  2. Vem fan bjuder in en homofob till ett ‘gaybröllop’? Klart man inte vill ha sådana människor på sitt bröllop…

    • Nej, inte jag heller. Men det kan ju vara så att man hoppas att personen tar sitt förnuft till fånga, eller så kan det vara för att man gärna vill att homofobens make – som är den som faktiskt är släkt – ska komma. Och det är inte så snällt att bara bjuda en i paret.

    • Arawn Repka says:

      Nee… det vill man ju inte. Men om det är en släkting då?

      Igår såg jag första avsnittet i tv-serien Modern Family som var skitbra. Handlade om hur man kan hantera familjens homofobi. Tips!!

  3. yevonde says:

    Fan vad trött jag blir. Varför tror människor att de har “rätt” att uttrycka sin åsikt hela jävla tiden.
    Hela den här “jag måste ju få säga vad jag tycker” – mentalitet är så jävla absurd. Tyck vad du vill i ditt vardagsrum, men varför måste man uttrycka sin jävla åsikt om man vet att det enda det tjänar till är att såra, nedvärdera och göra folk ledsna.

    Heja Ribbing!

  4. Arawn Repka says:

    Just det – jag glömde ju min poäng! Ibland händer det:

    Skillnaden mellan att kalla en smal person som inte har en ätstörning för fetto och en anorektiker för fetto är att den utan ätstörning inte har några issues på det området, har aldrig tänkt på det själv och det blir därmed ingen grej. Det är inte samma sak att kalla en kille för lilla vän, och en tjej för lilla vän – de kommer inte att känna igen känslan på samma sätt eftersom män är strukturellt mer privilegierade än tjejer och inte behöver mötas av lilla-vän-attityder livet igenom.

    Samma sak gäller förstås med transidentifierade, cispersoner och pronomen. För en cisperson kan det kanske te sig som uppiggande om någon skulle kalla en för ett annat pronomen än det som de identifierar sig som – men det är för att de inte har något issue på området. Felkönandet lägger sig inte på hög med konstiga blickar, självstigma, ifrågasättande av sig själv, mobbning i skolan, självförakt à la “om jag bara ansträngde mig mer kunde jag ändå kanske kunna vara…”, internaliserad transfobi, andras transfobi, anhörigas reaktioner och så vidare.

    Det är inte samma sak som att problemet sitter i huvudet på den som är transidentifierad, har en ätstörning eller är tjej. Det innebär inte att det är de som är känsliga – det är strukturella orättvisor och en busslast med dåliga erfarenheter av andra människors idioti som gör dessa personer känsligare för den typen av kommentarer.

    • “För en cisperson kan det kanske te sig som uppiggande om någon skulle kalla en för ett annat pronomen än det som de identifierar sig som – men det är för att de inte har något issue på området. ”
      Hur menar du? Visst, man kan väl tänka sej cis-människor som liksom kompisar emellan skämtar lite om könstillhörighet utan att det är nån stor grej… Men om nån helt ärligt TAR FEL och därför av misstag kallar en man för kvinna eller tvärtom, det är ju en skitstor grej för dom flesta cisar. Dom flesta tycker det är superviktigt att vara det kön dom är.

    • Tillägg: Alltså om alla som var cisar var helt coola med sin könsidentitet och inte hade några “issues” på det området så skulle transpersoner knappast behöva dras med folk som medvetet säger fel pronomen osv…

      Om hela världen bestämde sej för att en cis-man inte var tillräckligt manlig för att få kallas man, och demonstrativt kallade honom för “tjejen”, “hon” osv, eller vice versa med en cis-kvinna, så skulle nog detta i dom allra flesta fall vara OTROLIGT nedbrytande för personen ifråga. Inte nåt uppiggande eller en kul grej som dom kunde vifta bort. Så problemet är nog inte att kön skulle vara mindre viktigt för cisar i allmänhet än för transpersoner i allmänhet, utan att cisar som är kränkande och nedlåtande helt enkelt inte fattar analogin, helt enkelt inte fattar att det är SAMMA SAK som om dom själva skulle bli mobbade på ovanstående vis.

  5. Jag tror det där är olika; för en del är det ingen större grej att bli felkönade för att de är medvetna om vad de är (och ibland om sina privilegier som cisperson att bli “rentvådd”), men för en del är det verkligen det. Jag kände en gång en person som blev fullkomligt rasande när jag demonstrerade poängen med att låta folk definiera sig själva genom att kalla honom för “henne”. Men hans argument var fortfarande att det “inte är samma sak”…

  6. Jo det är såklart olika. Men just för att det INTE spelar nån större roll för MEJ, så har jag lagt märke till att så många andra har så annorlunda syn på detta och tycker det är SUPERviktigt.

  7. Julle says:

    Hej Immanuel!Jag undrar om du kommer att göra en röstinspelning inom närmaste framtid?
    Själv så är jag väldigt nyfiken på hur din röst har förändrats efter 4 sprutor men det är väl lite individuellt.

  8. Jo, jag tänker göra en ny filmsnutt snart 🙂

  9. Pingback: Skriv på för unga transpersoners rätt att byta namn! « trollhare

  10. Pingback: Transpersoner som personer – eller prylar « trollhare

  11. meta says:

    Uj. Jag läste frågan. Ribbing insåg att det skulle bli svårt att moderera kommentarsfältet dessutom, så hon uppmanade folk att maila in svar. Klokt. Och bra svar av henne, trots att frågan egentligen mer handlade om att personen ville få fortsätta vara en inskränkt homofob och få bekräftelse för det, än om etikett.

    Alltså, vad är det med vissa (tämligen många) människor? Varför kan de inte låta andra människor vara som de är? Är det så hotfullt att några inte beter sig efter föreskrivna könsrollsmallar?

    • Ja, människors benägenhet att lägga sig i sånt som inte angår dem (och strunta i sånt som angår dem) upphör aldrig att förvåna mig.

      Öht tycker jag mig se att Ribbings spalt fyller två funktioner för de som skriver in:

      1. Konkreta råd om tex. klädkoder och dukning vid fina fester

      2. En längtan efter medhåll. Visst har jag rätt som tycker att…? Jag gjorde väl rätt som…?

      Jag får ibland samma vibbar som när jag läste tex. Veckorevyn i högstadiet. Det är andra frågor, men fortfarande samma jakt på bekräftelse.

      • Det roliga är att folk som mest söker bekräftelse av Ribbing så sällan får det! Hon sätter dom på plats istället. Heja Ribbing! (Ofta handlar det ju också om snobbar som söker bekräftelse från Ribbing för att se ner på folk som inte kan allt om dukning, klädkoder osv… dom trycker hon också till.)

  12. meta says:

    Precis. Hon är ibland vassare än annars. Och ibland är hennes förslag till avsnoppande svar kanske något som inte riktigt funkar i alla situationer, förutom för en äldre östermalmsdam…

  13. Pingback: Ribbing rockar – på Pride! « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *