Sluta ångra mitt “könsbyte” åt mig

Ett slott, någonstans mitt ute i ödemarken. Ett gräddvitt stenhus med höga torn. Det var dit de skickade oss i stora busslaster, klädda i oformliga sjukhussärkar. Som fångar på en kunglig fest leddes vi uppför stentrappan och in genom den glassiga huvudentrén. I hallen såg jag väggmålningar som verkade vara hämtade ur bibeln; de såg ut som om någon hade målat dit dem nyligen fast försökt att få dem att se medeltida ut. Målningen föreställde ett får, och fåraherdarna som tittade på en ängel. Fåret tittade rakt på mig och nickade betryggande med huvudet.

Mer än så hann jag inte se förrän vi föstes in i rummet innanför. Det var skumt inne i huset, och det tog en stund för ögonen att vänja sig. Därför fattade jag inte först hur många vi var. När jag såg raderna av människor som satt längs väggarna blev jag häpen. Jag som hade trott att jag var ensam. Så, som på en given signal, ställde sig alla upp och bildade en kö till dörren in till nästa rum. Jag hamnade ganska långt bak eftersom jag precis kommit in genom dörren utifrån, och fattade inte riktigt vad det var som väntade i rummet intill, men var väldigt nyfiken och orolig på samma gång.

Dörren ställdes upp på vid gavel och vi fick köa hela vägen in. På så sätt såg alla vad som hände. Vid ett stort bord längst in i rummet satt tre personer; en kvinna och två män. Till skillnad från oss andra hade de nämligen tydliga kön. Kvinnan satt i mitten delade ut papper till var och en. Allt skedde utan ett ord, i total tystnad. Den första som läste på papperet började gråta när hen togs åt sidan av vakterna. Den andra visade ingenting. Den tredje hoppade av glädje, och gick in genom nästa dörr. Sådär höll det på. De flesta blev avvisade, men några fick fortsätta. Jag försökte se något mönster i vilka som blev utvalda, men det var omöjligt att gissa.

De tre vid bordet använde inga ord för att kommunicera med varandra, och allt gick väldigt snabbt. Så blev det min tur. Jag fick ett papper i handen, och fast det inte stod ett ord skrivet med något alfabet jag kände igen, så förstod jag att det var ett avslag. Jag kunde inte röra mig ur fläcken, utan stod kvar medan marken rämnade under mina fötter. Mannen till höger såg mig i ögonen, och nickade till kvinnan. Det var tydligen bara ett test, för omedelbart fick jag ett nytt papper. Jag var godkänd.

Så leddes vi uppför en spiraltrappa. Det var trångt och varmt och mörkt, och genom små små hål i de ockragula väggarna såg jag ögon som tittade nyfiket. Jag förstod att detta var de som blivit nekade, som satt inmurade i väggen. Några sträckte ut fingrarna och kanske händer och armar genom hålen. För att få ta del av vår vandring och låtsas att de var där? För att fälla krokben och hoppas på att få ta ens plats?

Vid varje våningsplan fanns det vakter som sorterade bort ännu fler, men av någon anledning fick jag hela tiden fortsätta. Ledet tunnade ut, och när vi var säkert tio våningar upp återstod bara en enda trappa. Det var bara en smal och ranglig spång som gick längs väggen. Inget räcke fanns, och den svajade och knakade av belastningen. När en person tvekade, tappade den som stod bakom tålamodet och knuffade ner henom i hålet i mitten av tornet. Hen föll så långt att det aldrig hördes någon duns.

Jag bestämde mig för att inte titta ner, så jag inte fick svindel – men när jag istället tittade upp såg jag bara det mörker som vi var på väg in i, och det fick mig att vingla till. Så jag blundade och satte ena foten framför den andra. Jag var så förväntansfull, och längtade så mycket efter vad som fanns på andra sidan det där mörkret. Samtidigt var jag orolig att inte klara av att möta det som väntade, och att folk skulle bli arga för att jag inte blev som de ville att jag skulle bli, nu när de släppt fram mig.

Det räcker ju inte med att göra det man själv vill och bli lycklig; man måste visa sin tacksamhet genom att foga sig i villkoren. Ju mer folk säger att man har fått en fantastisk och exklusiv chans, desto högre förväntningar har man på sig att prestera ett lyckligt och rikt liv efteråt. Det räcker inte att vara lycklig – man måste vara lyckad också, annars kommer hotet över en att bli omtalad som en av de som skulle ha mått bättre utan könskorrigering, och som ses som ett bevis på att “könsbyten” per definition är fel. Om man inte levererar en succé efteråt, om man inte spelar sin mansroll eller kvinnoroll tillräckligt övertygande och om man inte har ett på ytan välordnat och såkallat normalt liv, om man inte blir psykiskt frisk och högfungerande i ett svep, så finns alltid en risk att utmålas som en ångrare, kanske tillochmed som en lögnare som manipulerat till sig vård. Då kommer man alltid att mötas av trollen som säger att de “beklagar” att man har låtit sig luras att tro att det skulle gå att “byta kön”. Oavsett vad man själv känner och hur man definierar sig.

Jag närmade mig mörkret, och visste att det fanns ett ljus på andra sidan. Jag kände det på mig. Sedan vaknade jag innan jag kommit ända fram.

Det är 301 dagar sedan jag började med testosteron och snart åtta år sedan jag började försöka ta mig till utredningen. Vid det här laget känner jag mig ganska trygg och säker i mig själv, men jag har fortfarande kvar någon slags diffus oro för att inte komma fram, att inte bli hel. Jag ser mig fortfarande om efter vakterna för att närsomhelst bli bortsorterad.

Det finns både officiella vakter – de som har möjlighet att förbjuda en att gå vidare – och inofficiella – de som knuffar en för att själva komma fram. Som om det inte vore nog med de förstnämnda. Jag lovade mig själv när jag för tre och ett halvt år sedan började om med att söka vård, att aldrig bli en av de självutnämnda vakterna. Hittills tror jag att jag åtminstone har lyckats med det.

Drömmen är helt klart inspirerad av den argumentationsloop som jag fastnade i igår, om Patientföreningen Benjamins härskartekniker, men även många trollkommentarer som dyker upp i alla möjliga sammanhang där folk utgår ifrån att om man inte lever upp till deras förväntningar av hur man ska vara efter en könskorrigering så är man misslyckad och borde inte ha “fått” göra den. En del förklarar det tillochmed för mig att jag kommer att ångra mig. Ibland känns det som om andra människor har fullt upp med att ångra mitt såkallade könsbyte åt mig, för jag gör det inte själv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Könsidentitet, Psykologi, Transitionsdagbok, TS-utredningen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

27 Responses to Sluta ångra mitt “könsbyte” åt mig

  1. intefanny says:

    Stört att folk lägger sig i sånt där. Hur ofta händer det att någon får avslag efter påbörjad behandling, är det vanligt?

    • Det beror nog på vad man menar med avslag, men jag vet inte. Jag tror att det finns risk att Socialstyrelsen nekar en fastställelse om man tex. inte har gått i utredning tillräckligt länge, om man har blivit utredd av någon som inte är kompetent (tex. en vanlig psykiater) eller så. Och det gäller såklart också att man är steril och ogift. Sedan vet jag inte om det hänt det som jag kände att kirurgen “hotade” mig med: Om man inte tar bort äggstockarna är det svårt att få igenom fastställelse, det visste jag, men han sa att ingen läkare vill skriva ut testosteron till någon som tänker ha kvar livmodern. Så då får man kanske inte ens fortsätta med hormonbehandlingen.

      • Lisa Olsson says:

        Om man fått diagnos och får avslag hos RR, är det då verkligen etiskt korrekt att avbryta hormonbehandligen?
        HRT är ju trots allt beroende av en diagnos som har medicinska grunder, RRs beslut är mer grundat i juridikska än medicinska frågor så deras beslut borde inte inverka på ens medicinering.

        Det är en intressant fråga,och det vore intressant att veta hur det faktiskt ligger till.
        Din kirurgs kommentar om att ingen läkare vill skriva ut T till någon som vill behålla livmodern är inte bara uppenbart fel, det är dessutom dirket korkat. Jag har svårt att förstå hur någon kan komma med en sådan kommentar.

        • Om det är ett aktivt beslut att sluta skriva ut hormoner mot patientens uttryckliga vilja så tror jag att man ska ha väldigt goda skäl till det för att det ska hålla i HSAN, eftersom det är rätt stor omställning att vara tvungen att avbryta en behandling när man är rätt inställd. Däremot tror jag att det finns en viss risk att läkaren hävdar att eftersom patienten sa eller gjorde X, så tolkade hen det som att det var bra att avvakta, att diagnosen kanske inte stämde, etc.

  2. Bustjejan says:

    Måste vara frustrerande när folk försöker trycka ner i halsen vad man ska känna och tycka, dom har ingen rätt, och inte tycker jag att de ens kan kommentera i ett sådant ämne då de själva lever lyckliga i sin egen kropp.

    Jag tycker givetvis att man inte ska behöva operera bort något om man inte vill, men samtidigt kan jag förstå äggstockarna och livmodern, mena, om man nu får hormoner som ger de manligare dragen så är det väl livmodern de kvinnliga kommer ifrån? eller är jag helt ute och cyklar?

    Själv anser jag att om man känner sedan tidig ålder att man inte stämmer den bilden man har i huvudet kroppsligt, så borde det vara en rättighet att få rätta till det.

    Hur som haver, hoppas verkligen att ingen kommer att jävlas med dig eller försöka stoppa dig på något sätt.
    Stå på dig! 🙂
    Kramar till du!

  3. Rikkert says:

    Bustjejan – testosteronet slår mer eller mindre ut de kvinnliga hormonerna. Och för min personliga del är det så att de kvinnliga kroppsdelar som inte syns, stör mig inte. Dessutom, vilket jag tycker är avgörande, är jag nästan 50, redan infertil genom att jag passerat klimakteriet, och vill inte opereras i onödan då alla operationer innebär en risk – varför ska jag tvingas operera mig för att ANDRA inte tycker att jag bevisar att jag verkligen känner mig som en man annars?

    Imme: <3<3<3<3<3

  4. Bustjejan says:

    Som sagt, jag vet inte hur det där fungerar, och slår det manliga ut det kvinnliga så finns det ju ingen orsak att operera sig alls om man inte själv vill det, för alla operationer har ju sina risker.
    Jag tycker givet att det är dem som går igenom det som måste få bestämma själva, och tycker dessutom inte att ni ska behöva bevisa något, det är vad ni känner och hur ni mår som är viktigast!
    Inte vad allmänheten tycker.

    • Lägger till: Det är inte livmodern som producerar östrogen, utan äggstockarna. Men de producerar även lite testosteron, och dessutom blir de som sagt var “avställda” efter en tids testosteronbehandling.

  5. Lukas Romson says:

    Det kan nog finnas en risk att en psykiatriker som hanterar någons hormonterapi börjar konstra om patienten efter fastställelsen nöjer sig med sterilisering. Men i det läget ska en sätta hårt mot hårt och kräva hänvisningar till forskning som säger att det är bäst för patientens hälsa att man gör så, och (när denna forskning inte dyker upp och psykiatrikern vägrar skriva ut hormoner) anmäla pronto till HSAN. Det kan nämligen omöjligt vara det bästa för patienten.

    Jag hoppas verkligen att det aldrig skulle hända om man har en endokrinlog som har hand om hormonterapin, de borde inte vara moraliserande på det sätt psykvården är ibland.

    • Ja, det kan nog vara så. Sedan tycker jag att det borde vara självklart att det är en endokrinolog och inte en psykiater som sköter hormonbehandlingen, men jag vet att det inte är så på de ställen där det inte finns något utredningsteam. Nu gissar jag bara, men är det inte så också att det är större risk att RR sätter sig på tvären och säger att man är för dåligt utredd om man har gått utanför de “kända” utredningsteamen? En allmänpsykiater utan transkompetens har förmodligen dålig koll på vad som gäller, vad RR vill veta och så.

  6. Rikkert says:

    Bustjejan – jag menade inte fräsa åt dig, hoppas du inte tog det så 🙂

  7. Jag har blivit helt miljöskadad av att ha läst så många diskussioner på den här bloggen tror jag. Inatt drömde jag att jag opererade bort livmodern pga medicinska skäl (många i släkten har fått göra det, så början på drömmen var ju inte speciellt långsökt). Sen började alla människor i omgivningen säga till mej att jag inte längre var en riktig kvinna nu när jag inte hade nån livmoder, varpå jag svarade att a) dom var dumma i huvudet, och b) jag SKITER i om jag är en “riktig kvinna” eller inte.
    Efter operationen så upptäckte jag dock att jag i själva verket tillhörde samma art som Odo i Star Trek Deep Space 9 och kunde omforma kroppen precis som jag ville, så jag kunde vara antingen man eller kvinna som jag kände för det.
    Sen bestämde jag mej för att göra mej själv till vampyr och springa runt i ett gammalt kråkslott och skrämma folk som gick förbi, jättekul!
    Till sist vaknade jag och upptäckte då att Logan, min lurvigaste hund, hade virat sej som en mössa runt mitt huvud medan jag sov, så skallen var kokhet. Kanske bidrog lite till dom konstiga drömmarna…

    • Reb says:

      Själv drömmer jag konstigt när jag glömt att ta av mig strumporna innan jag somnar…

      Eller, av okänd anledning, när jag använder “anatomikudden” (en kudde med nån slags skum som ska forma sig efter huvudet och nacken och ge optimalt stöd – svindyr!). Så den kudden har katterna fått överta som sovplats nu (som kattsäng betraktad inte alldeles billig…), för i valet mellan att vakna med ont i axeln/nacken eller att vakna helt utmattad av konstiga (och ofta jobbiga) drömmar så väljer jag det förstnämnda. Trots allt.

      Om någon har tips på nackstödande kudde som inte påverkar drömlivet tar jag tacksamt emot dem…

    • Själv drömmer jag ofta konstigt efter en flowdag. Alltså, efter dagar då jag har haft mycket energi och använt hjärnan för en massa kreativa saker. Det är då jag liksom tar med mig det in i sömnen…

  8. Reb says:

    Ja, den där kommentaren om att det är något som man kommer att ÅNGRA och att man verkligen VERKLIGEN måste tänka över det NOGA är ju vanliga. Och ganska obegripliga på sätt och vis. Fast jag tror att det handlar om:

    1. Att cispersoner är väldigt, väldigt rädda för att själva inte vara godkända kvinnor/män. Så mycket energi investeras ju i att leva upp till normer bara för att, det måste ju vara en väldig rädsla som ligger bakom som drivkraft där. Jag har också ganska ofta hört cispersoner säga att det värsta som skulle kunna hända dem skulle vara om någon tog fel på deras kön. Det här är i och för sig erfarenheter som borde ÖKA cispersoners förståelse för transpersoner, men eftersom de förväxlar könsidentiteten med det biologiska könet (eftersom det hos dem är samma sak) så får det motsatt effekt. De projicerar sin rädsla för att förlora sitt “könspass” på transsexuella, och kan inte föreställa sig något annat än att man måste ångra sig något oerhört om man gör något som ändrar hur folk läser ens kön.

    2. Trots den stora rädslan (nämnd ovan) är könsideniteten som sådan inte något cispersoner i gemen tänker över särskilt mycket (den är ju samma som deras biologiska kön, alltså inte mycket att fundera över), därför utgår de ifrån att transpersoner inte heller tänkt över sin könsidentitet särskilt mycket (utan bara vaknat en morgon och fått en galen idé, eller nåt…). Återigen en slags projicering.

    Det kan minska irritationen något att tänka på att det de säger om att ångra och så vidare egentligen handlar så mycket mer om de själva än om något/någon annan.

    P.S. Ja, jag är medveten om att jag generaliserar kring cispersoner, och att det såklart finns de som fungerar på andra vis.

    • Jo, jag är övertygad om att ångerrädslan ofta är en projicering av deras egna känslor, någon slags kastrationsskräck framförallt. Det är därför ångergrejen så ofta hänger ihop med en fixering vid (yttre) könsorgan. Tex. som man kan få höra när man förklarar att en könskorrigering inte är något man bestämmer hux flux, och utan att själv ha nämnt något om operationer: “Ja, men det är ju bra att man utreder ordentligt för att vara säker på att man verkligen vill göra operationen”…

      • Alltså jag har tänkt sterilisera mej i flera år. Bara plugga igen äggledarna, inte alls nån stor grej jämfört med att ta bort könskörtlarna och operera om könsorganen (och jag tror att dom flesta som tänker könskorrigering/könsbyte automatiskt börjar tänka på operation helt enkelt eftersom dom inte känner till att det finns olika sätt). Men alla bara “AAAARGH det KAN du inte göra det är så stort STEG!”. Ringer man till sjukvården blir man runtslussad i femtioelva steg. Jag tror det är ett rent uthållighetstest för att avskräcka folk som inte är OTROLIGT motiverade. Pga att jag aldrig haft tid och ork att kämpa mej igenom alla runtslussningar har jag fortfarande öppna äggledare, men nån dag ska jag ta tag i det och så ska det verkligen bli av.

        Observera då att jag är snart 33 år, lyckligt gift sen 9 år tillbaka, och både jag och maken är helt nöjda med att INTE ha barn och helt säkra på att vi inte vill det. Ändå tror folk att det finns en reell risk för att vi en vacker dag ska vakna med helt motsatt ståndpunkt och bara “Jo vi VILL ha barn, men nu går det inte, för Sofia har pluggat äggledarna!”.

        Tänk om man tjatade sådär på folk som SKAFFAR barn… Min kollega t ex som nyss fött barn. Tänk om jag hade börjat hålla på såhär, när hon nyss fått veta att hon var gravid: “Men är du sääääker, är du och din sambo båda två heeeeelt säkra på att ni vill ha barn, helt helt helt hundra procent säkra på att ni aldrig nånsin kommer att ångra det här beslutet, är ni det? Du vet att om du inte gör abort och föder fram barnet så är det FÖR SENT sen, då kan du ALDRIG ångra att du valde att bli mamma, utan då MÅSTE du LEVA med det beslutet för RESTEN AV LIVET! Nä ska du inte göra abort medan du kan?”.

        • Jag har också tänkt den tanken. Alltså, när folk som tex. är väldigt unga blir gravida får de ju en del sånt har jag hört, man då handlar det ju om att folk utgår ifrån att de inte har tänkt över det ordentligt och att de inte passar in i normen för hur en förälder förväntas vara.

          Men just det oåterkalleliga och definitiva i att skaffa barn är det märkligt nog väldigt tyst om. Då helt plötsligt får folk göra vad de vill med sina kroppar, så länge de åtminstone ger sken av att vara heterosexuella, funktionella och monogama cispersoner mellan 20 och 40.

          • Det visar ju att det egentligen inte är själva oåterkalleligheten som folk hakar upp sej på, utan just norm-avvikelsen… om det var oåterkalleligheten som dom tyckte var en stor grej, så borde man göra jättestor affär av ALLA som skaffar barn, även om dom är 35 år, cis, hetero och stadgade.

          • Japp. “Det stora beslutet” är inte beslutet att göra något oåterkalleligt, utan att göra något som bryter mot normen.

  9. Pingback: Å leve på overtid « Tarald Stein

  10. Ibland blir man bara helt paranoid, har äntligen fått en op tid 17 juni och är så glad. Men för några dagar sedan drömde jag att jag blev misshandlad och inlåst av min mamma som förbjöd mig att någonsin göra något sådant, sjuk…

  11. Rikkert says:

    Bustjejan – så bra! Det var inte riktat till dig, ELLER menat som fräs, men eftersom jag skrev som reaktion på ditt inlägg, hade det lätt kunnat uppfattas så.
    🙂

  12. Pingback: Cispersoners könsidentitetsproblematik « trollhare

  13. Mellanvärld says:

    “de såg ut som om någon hade målat dit dem nyligen fast försökt att få dem att se medeltida ut”
    De försöker få “traditionerna” att verka äldre än de är?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *