Tänk om jag är psykiskt frisk utan att veta om det

Medan jag röjde upp i köket föreläste jag för diskmaskinen om den stora skillnaden mellan frisk och sjuk. Den största skillnaden mellan att stämplas som psykiskt frisk och att räknas som psykiskt sjuk är att som frisk kan man ha en personlighet. Man kan ha egenskaper, intressen, värderingar och åsikter, som inte är så mycket mer än just egenskaper, intressen, värderingar och åsikter. Man kan ha känslor som är giltiga. Man kan tänka tankar som är rationella.

Så fort jag räknas som sjuk blir allt det där till problem. Jag vet inte om det är så för andra, men för mig är det verkligen så: Jag själv sjukförklarar allt som annars skulle kunna räknas som det som är jag, och därmed gör andra också det. Allt jag tänker, känner, upplever, vill och tror blir till symtom på antingen det ena eller det andra. Jag är så institutionaliserad att det inte spelar någon roll att jag inte varit inlagd på över två år; jag bär alltid med mig det kala rummet med de smala fönstren, anteckningarna i min journal och märkliga kommentarer från skötare: Du får inte sitta på golvet bakom soffan. Du får inte ligga och vila på bänken på balkongen. Du får inte isolera dig.

Mitt stökig kök, till exempel. Hade jag räknats som psykiskt frisk hade det emellanåt setts som ett tecken på att jag var lat och äcklig, och emellanåt som bara lite bohemiskt slarv. Nu har istället min sjukdom flyttat in i köket. Om mina boendestödjare vill veta hur jag mått de senaste dagarna tittar de in i köket. Om det bara står någon trave med disk där, så är det okej. Hittar de stora berg av disk och tomma förpackningar som letar sig ner på golvet när arbetsbänkarna är fulla, så är det för att jag är i en depressiv episod. Är det skinande rent så är jag i en uppåtfas. Är det skinande rent sånär som på en skitig jättekastrull, en skärbräda och en kniv så har jag gjort storkok utan att orka diska efteråt, och är alltså på väg ner ur hypomanin. De säger det inte högt, och jag vet inte ens om de är medvetna om det själva, men det är så: Mitt kök avslöjar mer om min hälsa än något annat.

Jag förklarade för diskmaskinen hur mycket energi jag har lagt ner på att skämmas, på att försöka göra om mig själv. Problemet är att varje sak jag ändrar bara blir ett nytt problem, i mina egna ögon. Antingen är jag för lat eller för ambitiös, för slarvig eller för petig, för orolig eller för oansvarig, för hämmad eller för respektlös, för tyst eller för högljudd… Och ofta har jag en känsla av att jag är båda motpolerna samtidigt. Eftersom att jag inte riktigt vet hur jag är, så är jag båda.

När folk försöker hjälpa mig, så ser de den bilden jag lägger fram. Jag presenterar mig som lat och slarvig eller som överambitiös och petig, som nojig och hämmad eller som oansvarig och fräck. Vad det än är, så är det ett problem, även när jag är osäker på vad problemet egentligen är. Då och då snuddar jag vid en tanke som är så absurd att jag alltid genast avfärdar den:

Tänk om jag inte måste veta vad jag egentligen är för att vara psykfrisk. Tänk om anledningen till varför jag inte kan bestämma mig för vilken ytterlighet som är jag inte beror på att jag är tudelad, borderline, bipolär, eller vad man nu vill kalla det. Tänk om det är för att jag egentligen inte har problem. Tänk om jag har gått och blivit psykiskt frisk utan att veta om det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Överlevnadshandbok, Personligt, Psykiatri, Psykologi and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

32 Responses to Tänk om jag är psykiskt frisk utan att veta om det

  1. cecilia says:

    ha ha ha. underbart beskrivet! jag tror att du är hur frisk som helst.

    jag har en tavla i mitt badrum. “I used to be normal, but it drove me mad”, jag har lärt mig trivas med, och skita i, om jag är eller uppfattas som udda. om folk i gemen vågade lyfta på locket oftare skulle de flesta nog tvivla på sin friskhet och normalitet. och vem har egentligen bestämt dessa normer or mallar egenligen?!? säkerligen en helknäpp typ…

    puss på dig

    • Fast jag HAR accepterat att jag är konstig och udda. Det är inte det. Jag har bara inte lärt mig att det inte är ett tecken på sjukdom. Det är snarare min definition av sjuk och frisk som jag måste jobba på 🙂

  2. intefanny says:

    Intressant frågeställning. Jag tror att vårt samhälle gärna sjukförklarar helt normala beteenden, jag gör det ofta själv. Typ någon som till sin person är ganska känslokall blir plötsligt psykopat, någon som ljuger ofta blir mytoman, kanske inte så extremt och banalt, men ändå. Man försöker ursäkta allt och alla med hjälp av diagnoser.

  3. Timortinel says:

    Om det bara står någon trave med disk där, så är det okej. Hittar de stora berg av disk och tomma förpackningar som letar sig ner på golvet när arbetsbänkarna är fulla, så är det för att jag är i en depressiv episod. Är det skinande rent så är jag i en uppåtfas. Är det skinande rent sånär som på en skitig jättekastrull, en skärbräda och en kniv så har jag gjort storkok utan att orka diska efteråt, och är alltså på väg ner ur hypomanin. De säger det inte högt, och jag vet inte ens om de är medvetna om det själva, men det är så: Mitt kök avslöjar mer om min hälsa än något annat.

    Min familjs kök går igenom alla de faserna på mindre än en dag. Vad säger det om oss i så fall?

    Annars vet jag tyvärr inte mycket att säga, mer än att allas känslor och personligheter går att beskrivas som beroende på något annat än en själv om man vill, friskförklarad eller sjukförklarad, av hjärnans utformning, gener, av kemiska reaktioner, av hormoner, eller något annat som styr tankar och humör.

    Det blir fel är när man ser diagnoser som en hel förklaring av en person, istället för som ett nyckelord som kan öppna upp ett generell idé om vilken eventuell hjälp personen behöver för att må bättre, eller för att klara sig i ett oanpassat samhälle.

    För att dra en väldigt dålig parallell, att säga att någons personlighet beror på en psykisk diagnos är som att förklara att någon bara gillar chips för att dennes hjärna blir stimulerad och vill ha mer av dem, vilket inte säger så mycket om dennes personliga relation till chips.

    Jag vet inte om jag lyckas säga något vettigt och relevant, jag känner mig väldigt okunnig, men jag hoppas i alla fall att jag inte skrivit något direkt dumt.

    • Jag lovar, jag kan förklara att jag gillar chips med en diagnos. Faktum är att jag brukar göra det:

      Jag gillar chips för att jag har ett sug efter snabba kolhydrater, som jag är beroende av som vilket annat missbruk som helst. Det är en del av min ADHD och är lättare att hålla i schack sedan jag började medicinera med Concerta.

      Sådetså 😉

      Men annars är det oftast rent psykologiska förklaringar. Jag tror tex. att jag gillar rosa för att det är en bögfärg, att jag ogillar ljudet av skor mot snö för att jag tyckte att en barnbok (som gick ut på att en kille hade fel skor på sig och därför kände inte hans vänner djuren igen honom; ljudet var ju fel) som jag läste för 25 år sedan var så otroligt läskig och att min fixering vid kaniner har med förträngda gullighetskomplex och sexnojor att göra.

  4. Mikusagi says:

    “Du får inte sitta på golvet bakom soffan.”

    Typisk vuxenkommentar! Jag förstår mig inte på vuxna.

    • Ja! Och om jag säger att det är för varmt i rummet för att kunna sova är det för att jag inte har tillräckligt starka sömntabletter. Det är därför jag gömmer mig bakom soffan…

  5. pb says:

    Läser när jag har huvudet påskruvat igen.

    Lästips till dig:

    http://hantera.wordpress.com/2010/05/01/hur-varjer-vi-oss/

  6. Louise says:

    Mycket tänkvärt Trollhare! Jag tror att normalitetsnormen för städning är för snäv. Det finns säkert otroligt många psykiskt friska människor i detta land som inte heller har en representativ diskbänk.
    Skillnaden är att de aldrig någonsin blir ifrågasatta eftersom de aldrig behöver släppa in personer i sitt hem för att mäta och kontrollera.

    • Ja, det tror jag också. Och sedan är det till viss del en fråga om klass och andra förväntningar. Om man är övre medelklass och akademiker ses det som lite bohemiskt att vara slarvig. Om man däremot är långtidssjukskriven/förtidspensionerad och psykfall så mäts man enligt andra standarder.

      • Det gör jättestor skillnad också om man är man eller kvinna.

        • Ja, det tror jag med. En person som blir läst som kvinna har högre krav på sig och ses som mer misslyckad om hen inte klarar av att hålla det fint. Däremot, om man blir läst som ung kille, så heter det ibland att man måste ha vuxit upp med en curlingmamma som aldrig lärt en att hålla ordning, men det är bara om det går ganska långt.

  7. Banarnia Bananas Baker says:

    Ja, du är troligast helt frisk utan att veta om det. Det finns massor av människor som tjänar pengar på om du känner dig eller AV ANDRA BEDÖMS som sjuk. Ett helt vampyr-nät-verk försörjer sig på att inneha rätten att uttala sjuk-dom eller frisk-dom

    Videon nedan är lika ppp-piggande idag som när sen först kom (i början på 90-talet, vad jag vet).

    Michael Jackson : Black Or White :Full Version Bass Amplify

    lördag 27 mars 2010
    Tara
    http://kiremaj70.blogspot.com/2010/03/tara.html

    • Fast det råder ingen tvekan om att jag har varit sjuk. Men vad är sjukdom och vad är friskdom? Egentligen?

      • En period hade jag en riktigt bra psykolog… eller det var ett team egentligen på psykiater, psykolog och kurator, men det var psykologen jag pratade mest med. Hon hade en skönt pragmatisk syn på vad som är friskt och sjukt. Man är frisk om man mår okej och klarar av sin tillvaro (typ få mat i magen, betala räkningar och annat som man måste göra). Man är sjuk om man mår skit och/eller inte klarar av att ta hand om sej själv. Sen finns det förstås en gråskala däremellan.
        Jag trodde rätt länge att detta var nån allmänt accepterad definition i psykvården, men nu börjar jag tro att det mer var en inställning som hon och folk på just den rehab-enheten hade. Tycker iaf det är ett ganska bra sätt att se på saken. Alternativet är väl att definiera sjuk/frisk i nån sorts normal/onormal-termer, men då är man ju genast ute på hal is.

        • Men det är inte heller någon jätteenkel grej att avgöra, eftersom det isf kan bero helt och hållet på vilken sorts stödinsatser man får. Alltså: Om jag får boendestöd som hjälper mig, så kanske jag kan sköta mitt liv, men om det skulle tas ifrån mig blir jag sjuk.

          • Nej, det går ju inte att peka ut nån gräns utifrån dom parametrarna. Det blir ju mer som en skala. Tycker ändå det är bra att fokusera på hur personen mår och hur personen klarar sej, snarare än vad som är “normalt beteende”.

            T ex, om du “sitta bakom soffan” får dej att må sämre så bör du kanske försöka sluta med det, men om du trivs med att sitta där eller iaf inte mår sämre när du gör det så spelar det ingen roll. Om städslarvet börjar gå ut över din hälsa eller t ex ställer till problem för att du ständigt tappar bort jätteviktiga grejer så är det ett problem, men om det inte är så spelar det kanske ingen roll att det är vrålstökigt hemma.

          • Ja, att jag satt bakom soffan var ett problem för att 1. Klockan var strax efter midnatt, jag borde sova eller iaf låtsas 2. Skötarna ansåg att det var ett onormalt beteende att sitta på golvet i ett hörn, och därmed var det sjukt eftersom jag var där för att vara sjuk, och därmed var jag sjuk.

            Problemet är väldigt mycket: Vem vet bäst? Vem har tolkningsföreträde? Om jag anses vara otillförlitlig så är mina egna bedömningar i den situationen också otillförlitliga. Om jag otillförlitligförklarar mig själv, som jag brukar göra, så har jag redan gett upp att ha någonting att säga till om. Då är det enbart omgivningens åsikter om mig som har något värde.

            Grejen är väl den att mitt främsta sjukdomssymtom är just att jag går in i att tro att jag är otillförlitlig, som när jag går till doktorn och säger “jag är psykotisk, jag har ingen som helst verklighetskontakt”…

          • Hm… ojdå. Knepigt. Själv var jag tvärtom. Slutade hela tiden ta mina mediciner och ställde in besöken hos psykolog för att jag var övertygad om att jag blivit frisk. Sen blev det bakslag. Under korta stunder av självinsikt fick jag beordra diverse människor i min omgivning att säga ifrån när jag gjorde så…

          • Ah, det är lite så jag låtsades vara i början, för att jag var rädd att bli tvångsinlagd och tvångsmedicinerad om jag berättade sanningen en gång till.

  8. pb says:

    Läste nyss en väldigt bra bok i ämnet. Någonting är sjukt- reflektioner om stress, människoöden och vår samtid, heter den. Per Lytsy har skrivit.

  9. Banarnia Bananas Baker says:

    Jag tror att sjukt och friskt är flytande, det beror av balansen. Och VEM ska kunna avgöra detta utan att känna till i stort sett varenda liten detalj i ditt liv. Den enda som kan göra i någon reell mening (om du vill försöka få en uppfattning om det) är du själv.

    Den här är fin, också en gammal goding (det är första gången jag ser, har bara hört den någon eller flera gånger när den var mera nygjord).

    We Are The World – Michael Jackson Lionel Richie Cindy Lauper Steve Wonder Bruce Springsteen…

  10. plastbaronen says:

    Jag känner igen det där, inte just kanske om frisk/sjuk, men att definiera sig själv. Jag hade under en period mycket ångest över att inte veta vad för sorts person jag var och tyckte det var jobbigt att definiera mig inför andra. Utåtriktad eller inåtvänd t.ex… Vad gäller personlighetsdrag brukar den ena extrempunkten anses mer “rätt” än den andra. Man vill vara den som är rätt men misstänker att man är det andra, eftersom det är fel och man är van att uppfatta sig själv som fel. Och så hur jag än vände och vred på saken så passade alla beskrivningar in på mig, vilket gjorde att jag till sist kände mig som ingen alls, och det var inte kul. Jag försöker nu vara mindre kontrollerande vad gäller den “image” jag visar upp för andra, jag har ändå ingen makt över hur de uppfattar mig eftersom det beror minst lika mycket på dem som på mig. Jag tror att ju mindre man anstränger sig för att vara sin sanna personlighet, desto sannare beter man sig, spontant.
    Men problemet är ju att man lagt sig till med en del beteenden som kamouflage eller försvar; de är egentligen inte bitar av ens sanna jag utan ineffektiva strategier som man använde när man var yngre och ovisare, och i själva verket tycker man inte om dem. Så ett spontant beteende är inte nödvändigtvis äkta, det kan lika gärna vara en gammal dålig vana. Det är sånt som är så förvirrande :S

    • “Man vill vara den som är rätt men misstänker att man är det andra, eftersom det är fel och man är van att uppfatta sig själv som fel.”

      Det är PRECIS det jag menar. Det är så jag upplever det; jag vet att jag alltid väljer att tolka allt till min nackdel. Problemet är att nuförtiden är jag mindre intresserad av att bekräfta att jag är fel hela tiden, och är mer nyfiken på vem jag faktiskt är. Då fungerar inte den strategin.

  11. plastbaronen says:

    Nå, det är ju ett steg åt rätt håll 🙂 Verkar som att vi båda är på bättringsvägen då.

    Det där med vilka egenskaper som är rätt är ju väldigt kulturpräglade dessutom… Just nu ska man vara utåtriktad, flexibel, aktiv och jordnära.

    • Jo, och vad som man egentligen lägger i begreppen är så olika. Även om det är fint att vara utåtriktad, så är det fult att vara uppmärksamhetssökande. Även om det är fint att vara flexibel, så är det fult att vara spontan.

  12. Adrian gonzalez says:

    Tyckte det du har skrivit var jätte Intressant! Men vem bedömer om man är psykisk “sjuk” eller “frisk” ? Gäller nämligen en läxa i skolan på psykologin.

    • Vem som bedömer det? Tja, det beror på. Om man håller det för sig själv är det ju ingen annan än man själv, men hamnar man i samtalsrummet med en psykolog eller psykiater, så är det de som avgör det.

  13. gabriella says:

    Just det Trollhare.
    Sådant talar jag också om med de döda tingen som förstår att hålla med och bita emot. Vad är en sjuk tanke respektive en frisk tanke? Hur kan man känna igen dem? Hur förstår jag att skilja på de sjuka och friska delarna av mig? Går det? Finns det överhuvudtaget friska tankar hos en dylik individ (läs: mig, dig?)?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *