Aspergerläger och Angår det dig vad jag har mellan benen?

När de flesta andra var ute på Valborgsmässoafton och söp och smällde smällare eller åtminstone tittade på eldar och festade, så satt jag framför datorn. När de flesta andra gjorde något kul på lördagskvällen satt jag framför datorn. Jag ritar könsorgan; det är min hobby.

Nästa helg ska jag nämligen iväg på två olika saker, som avlöser varandra. Det första är ett läger i Örebro för vuxna aspergare, som Andet arrangerar. Det ska bli spännande, för jag har faktiskt aldrig umgåtts i grupp med just andra aspisar med den gemensamma nämnaren att vi alla har Asperger. De gånger jag umgås med andra aspisar IRL är det oftast aspisar som också är transpersoner, och det ska bli intressant att se hur jag fungerar ihop med aspisar som är cispersoner annat än på nätet.

Men det är såklart inte därför jag ritar könsorgan, utan för vad som händer senare. På lördagen åker jag nämligen från Örebro till Alingsås, där det är HBT-festival. I Örebro är jag bara med som vilken deltagare som helst, men i Alingsås ska jag hålla min föreläsning Angår det dig vad jag har mellan benen? Jag höll den föreläsningen i Gävle i höstas, men jobbar på att göra den bättre. Och eftersom det alltså handlar om könsorgan – kastreringstvång och rädslan för gravida män – så måste jag naturligtvis ha lite bilder som förklarar.

Jag kommer inte att visa foton av någons underliv.

Jag kommer inte att visa någon slags porrbilder, vare sig foton eller tecknade.

Jag kommer inte att visa bilder av den sorten som jag antar att folk vill se när de googlar “könsbyte operation bilder” eller “hermafrodit könsorgan bilder”.

– Men jag kommer att visa teckningar som förklarar skillnaden mellan sterilisering och kastrering, bland annat.

Det blir ungefär hälften grundkurs i transkunskap (med övervikt åt transsexualism och intersexualism) och hälften brandtal mot kraven på sterilisering eller kastrering som villkor för juridisk könskorrigering.

Alingsås HBT-festival håller till på Palladium, hela lördagen 8/5. Min föreläsning börjar 20:00. Jag lovar inga konstnärliga mästerverk och definitivt ingen porr – men jag vågar lova att det blir könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Föreläsningar, Funkis, Genus, Genusforskning, HBTQ, Intersexualism, Könstillhörighetslagen, NPF, Personligt, Politik, Reproduktiva rättigheter and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

50 Responses to Aspergerläger och Angår det dig vad jag har mellan benen?

  1. *S* Jag satt ju också framför datorn på Valborg och snackade med dej, medan maken var på jobbet (skiftarbetare med konstiga arbetstider).
    Ibland går jag ut på stadens gator och minglar som en vanlig människa, men i grunden är jag himla osocial… samma med maken. Alla säger att man inte kan umgås 24/7 bara för att man är ett par, det är så viktigt att man har andra vänner, träffar andra människor, gör saker utan varandra ibland. Fast ingen av oss förstår riktigt den grejen…? Det kanske är nånting som man måste vara normal för att fatta.

    Hoppas hur som helst att det blir en lyckad helg och att budskapet går fram.

    • Jag fattar det, fast jag är onormal. Jag och mitt ex gjorde ofta saker var för sig, men det var mest asociala saker så det räknades tydligen inte riktigt. Man måste tydligen umgås IRL med andra människor för att vara ifrån varandra. Att han var ute och sprang eller att jag hade stängt in mig i datorskrubben räknades inte.

      • Finns många sätt att vara onormal på. *S* Det roliga är att relations-anarkister (som jag iofs tycker har många poänger) brukar protestera mot nån påstådd norm som säger att man alltid ska vilja vara tillsammans och göra allting ihop. Jag vet inte vart den normen finns nånstans? Jag tycker snarast normen är att man ska bli trötta på varandra om man umgås alltför mycket och ha ett behov av att göra saker med “tjej-gänget” respektive “kill-gänget” ibland också.

        • Jo, men det är mer väl en del av man-måste-vara-social-normen? Jag har btw mött den mycket, just för att jag och mitt ex hade väldigt separata liv. Vi delade inga intressen, och i perioder veckopendlade han och var bara hemma på helgen. Jag förväntades ha problem med det, och vilja tillbringa varje minut ihop med honom när han var hemma.

          • Normen kanske kan sammanfattas i damned if you do, damned if you don’t. Alltså om två personer inte ses så mycket och har mycket olika intressen så är det fel, för man ska vilja vara tillsammans jämt om man är ihop, men om man tvärtom VILL vara tillsammans hur mycket som helst så är det också konstigt och liksom lite osunt.

          • Ja, precis. Jag fick en gång i tiden höra att “det där låter inte som ett förhållande alls” när jag nämnde att vi hade skilda ekonomier, skilda matvanor och skilda hobbies. Men vadå? Är definitionen av ett kärleksförhållande att man delar pengar och mat och intressen, eller är det känslorna som är viktiga?

          • Det är det som jag tycker är rätt i relations-anarki-tänket; att man inte bara ska köpa nåt paket, nån uppsättning regler som andra har bestämt, som säger att “såhär gör man när man är ihop”.

            Grejen är att både maken och jag upplever det som lite ansträngande att vara själva, och lite ansträngande att umgås med andra människor irl. Det enda som är helt ansträngningsfritt är att vara bara vi två. Då är det klart att man blir lite symbiotiska med varandra.
            Tidigt i förhållandet så fick vi höra saker som “men ni kan inte ha gemensam ekonomi redan, tänk om det tar slut”, “ni kan inte slå ihop era skivsamlingar och sälja av dubletterna, tänk om det tar slut” (dagens kids fattar väl inte vad som var grejen med just DEN biten…), “ni kan inte gifta er redan, ni är så unga och har varit ihop så kort tid, skriv iaf äktenskapsförord hörni”. Etc. Alltså precis motsatsen till det du fick höra.
            Nu hör man inga kommentarer, men jag får ofta känslan att folk är lite kluvna, inte riktigt vet om dom ska tycka att det bara är romantiskt och gulligt eller kanske lite bisarrt att prioritera umgänge på tu man hand så himla mycket som vi gör. Behovet av att umgås bara vi två “ska” liksom ha ebbat av lite efter tio år ihop.

          • Intressant. Jag undrar om de här normerna kommer från ungefär samma håll, eller är det olika? De som har varit mest skeptiska till vår självständighet har varit jämnåriga med mig (dvs. 20-25-årsåldern, då), medan de som är äldre liksom oftast inte ens fattat det även när jag har varit övertydlig.

          • När vi först blev ihop och gifte oss, och man verkligen fick höra kommentarer, så var det från både jämnåriga och äldre. Jag fick t o m en lång föreläsning från en man jag inte kände alls som förklarade att man INTE kan veta vem “den rätte” är när man bara är 26 år (som jag var då), så snart skulle vi nog skilja oss (vi hade varit gifta två år då).
            Pensionärerna på hemtjänsten där jag jobbade då var väl mest accepterande. Dom flesta var bara glada att jag lyckats “bli gift” trots mitt konstiga utseende, och tyckte det var fint och romantiskt. Sen trodde dom ju att vi skulle skaffa barn snart också, och det var inget som jag direkt tog diskussioner om på jobbet. (Fastän vi tycker att två människor i familjen räcker… vill absolut inte ha in fler människor i huset.)

          • Oj, hjälp, får man höra sånt när man är 26?! Jag kan ju fatta att folk var skeptiska när jag var 19 år och flyttade 40 mil för att jag ville bo närmare en kille jag bara träffat två gånger, men som jag varit ihop med i tre år – men om man är 26 och har varit gifta i två år borde folk fatta lite bättre.

          • Reb says:

            OJ, låter som för mig och Anna (vi har varit tillsammans i drygt 16 år nu). Vi har också fått väldigt mycket kommentarer om det där med att vara för mycket tillsammans, och det där med att det “nyförälskade” väl ändå ska gå över efter en viss tid. Vi tycker också båda två att sociala tillställningar kan vara jobbiga (alltså de tar energi mer än de ger energi, för många andra verkar det vara tvärtom), men att umgås bara med varandra tycker vi är vilsamt och “återladdande”.

            Jag har, på tal om “dagens kids”, också några gånger fått kommentarer från just yngre personer om att vi varit tillsammans “för länge”. Att man inte får/bör vara tillsammans med samma person för lång tid. Jag vet inte om det är en norm bland “kidsen” idag generellt, eller om det är en norm bland mer radikala/queer/feministiska ungdomar, för det är mest från de senare jag hört det. Jag vet inte heller vad som är längsta tillåtna tid för ett förhållande enligt den normen ; )

            Men, måste man verkligen sätta upp ramar för hur ett förhållande får/ska se ut (och hur länge de ska vara)? Är verkligen bästa sättet att motarbeta en förtryckande norm att skapa en ny norm som är lika snäv, fast den ser annorlunda ut? Är jag lite naiv som tycker att det räcker med en tillämpning av “lev och låt leva” (alltså utforma varje förhållande på det sätt som bäst passar de ingående parterna, och stanna i det precis så länge, eller så kort, som du själv vill vara i det)?

          • Spot on! Anna Svensson skrev förresten ett bra inlägg om det där på sin blogg… Att en del relations-anarkister tyvärr inte stannar vid att kritisera rådande normer, utan istället uppfinner en ny norm. Man tänker att ifall monogami är en kulturell konstruktion, så följer det att polygami istället är naturligt, och det naturliga är också det moraliskt rätta. Ungefär.
            Men det där följer ju inte alls. Relations-anarki och norm-ifrågasättande borde väl snarare handla om att allt är konstruerat, det finns ingen “naturlighet” som alla bör följa… Men det verkar så oerhört lätt att glida från den ena trångsynta normen till den andra bara, istället för att helt enkelt tänka “live and let live”.

            Jag tror inte det finns nån generell norm bland yngre som säger att man inte får vara ihop för länge, det är nog i så fall speciellt för dom som både är yngre och lite queera/radikala sådär. Däremot så tror jag faktiskt det är en spridd mainstream-norm att det är konstigt att umgås alltför mycket och vara alltför “symbiotiska” i sin livsstil… Det ska vara en lagom balans mellan umgänge tillsammans och att vara ute och göra grejer med “tjejerna” respektive “killarna”.

            Det hänger väl ihop med tanken att män och kvinnor ska vara så himla olika. Folk fattar inte riktigt att man kan ha precis samma intressen och precis samma smak fast man är av olika kön. (Hm, undras om det är mer accepterat att homosexuella par umgås konstant?) Utan folk tror att om man umgås vrålmycket så måste det vara för att den ena parten hela tiden anpassar sej efter den andra, vilket förstås vore förtryckande, eller att båda två konstant kompromissar och aldrig riktigt får det som dom vill, vilket såklart vore jobbigt.
            Det finns ju öht nån bild av att det är jobbigt att umgås med sin man/fru/sambo… att man därför måste ANSTRÄNGA sej för att vårda förhållandet och få det att hålla år ut och år in, man måste JOBBA på det, och man måste ta sej i kragen och PRIORITERA mannen/frun/sambon framför tjejerna/killarna.

          • Reb says:

            Ja, det är lustigt, och lite tröttsamt, det där med det “naturliga”, och hur lätt det tydligen är att ta till det även för de som är normkritiska och radikala. Jag kan i och för sig, tror jag, se vad som lockar med det, att om det finns en yttre norm, eller om det finns något evigt naturligt, så behöver man inte ta reda på vad man själv känner, man behöver bara göra som man “ska”. Det blir enklare så. Men jag tror inte det blir bättre.

            Jag har också hört ett mer feministiskt försvar för att ersätta den monogama normen med en polygam norm, som gick ut på att monogamin förtrycker kvinnorna (underförstått då, antar jag, den heterosexuella monogamin). Och jag tror i och för sig att kvinnor kan bli, och blir, förtryckta i monogama relationer. Problemet är att jag tror att kvinnor kan bli, och blir, förtryckta i polygama relationer också. Jag tror helt enkelt att frågan om jämställdhet och frågan om antal partners i ett förhållande är två ganska fristående frågor.

          • Och hela tiden detta: Partner(n) ställs i motsatsförhållande till “vännerna”. Det är det jag inte ställer upp på: Att man å ena sidan förväntas vilja leva med sin partner allra närmast och ge henom den viktigaste platsen i ens liv – och samtidigt på andra sätt manifestera hur jobbigt det är att umgås med henom och ibland “ta ledigt från förhållandet” för att tex. gå ut med vännerna.

            Det känns lite som när man pratar om pappor som “passar sina egna barn” och “hjälper till hemma”: Jag skulle säga att det ingår i en och samma norm att man förväntas ha en sån relation att man prioriterar sin partner på vissa sätt väldigt högt, så att man liksom är tvungen att göra vissa undantag ibland. Nu vet jag inte hur era relationer ser ut, men kan det vara något med att ni inte har bestämt er för att partnern och relationen med henom MÅSTE vara det viktigaste och något man måste vårda och underhålla och oroa sig för och allt sånt – som gör att ni inte heller har behovet att “ta ledigt”?

            Jag tror nämligen att det är så jag fungerar i relationer, litegrann, fast tvärtom 😛

          • Jag kan säga att jag egentligen aldrig fattat idén att det finns skarp skillnad mellan att vara vän med och att vara kär i eller sexuellt attraherad av. Det där har alltid flutit ihop för mej. Ibland har man haft folk som man stått väldigt nära, och andra har man stått mycket mindre nära, den skillnaden är inte konstig… Men tanken är väl att vän/kär är ytterligare en dimension, som är oberoende av nära/mindre nära-dimensionen (man kan vara lite eller mycket kär, man kan vara mer eller mindre nära vän) och den fattar jag ärligt talat inte.

            Min relation till min man är väldigt speciell pga att vi är otroligt lika i det mesta, tänker likadant, samma intressen, samma åsikter – samtidigt som vi är olika och liksom “kompletterar” varandra just när det gäller mentala problem. Man kan säga att vi är en funktionell enhet även om vi är rätt dysfunktionella var och en för sej. Plus att vi aldrig har några direkta konflikter eftersom vi jämt tycker så lika. Det finns ingen annan person som jag har en sån relation till. Därför kändes det som en självklar grej att gifta sej och även “annonsera ut” att vi har en helt speciell relation till varandra som vi inte har till andra. Och därför kommer det som en helt naturlig grej att vi umgås jättemycket.

            Så ja, du har väl rätt i att vi inte har satt oss ner och bestämt oss för att “nu ska vi satsa på detta! Nu ska vi prioritera förhållhandet!”.

          • Reb says:

            Nåt sånt är det kanske.

            Vi bestämde oss i varje fall aldrig för att flytta ihop, vi bara upptäckte en dag att vi i praktiken redan bodde ihop, även om vi var folkbokförda på olika adresser…

            Jag är också mycket mer bekväm med att säga “min Anna”, än att säga “min sambo/flickvän/fru” (och vice versa). Det där kommer ifrån ett avsnitt av TV-serien Ellen där en av hennes bästa och äldsta vänner, Adam, berättar att han är kär i henne, och hon måste förklara att just de känslorna inte är ömsesidiga. Och när han säger något om att han bara är en vän, så svarar hon (något i stil med) att “Nej, du är inte bara min vän, du är min Adam”. Nu är vi ju förvisso ett par, men det där med att relationen inte riktigt täcks av ett generiskt namn typ sambo etc kände vi väldigt mycket igen. Vi är varandras bästa vänner, också. Och vi brukar ibland halvskämta om att vi vuxit upp ihop (eftersom vi träffades när vi var ganska unga och har utvecklats, båda två, en hel del sedan dess). Det är en helt speciell relation, helt enkelt, inte ett relationsprojekt, så att säga…

    • Mellanvärld says:

      Hm… finns det någon norm som säger att man inte ska ha gemensamma intressen med sin partner, eller något?

      • Det finns en norm som säger att man visserligen bör ha flera gemensamma intressen, men ändå ha något vid sidan av.

        Och det finns också en norm som säger att ifall jag som singel tackar nej till någon social grej så är det för att jag inte vill/kan/orkar, men om jag är ihop med nån så är det för att jag prioriterar en partner. Det är nämligen alltid lite tabu att prioritera sig själv.

  2. Tor says:

    Mycket trevligt att du skriver om asperger-träffen på fredag–lördag. Som arrangör kan jag meddela att det finns plats för några få (aspergare) till, om man anmäler sig idag eller absolut senast på tisdag.
    Minst två (och kanske fler) av de andra träffdeltagarna definierar sig som homosexuella, och att vara HBTQ gör varken till eller från på mina asperger-träffar. Men inriktningen är alltså asperger/NPF.

  3. Hannah says:

    Men..

    Synd att man inte visste om den träffen när man är en aspie boendes ca tre mil ifrån Örebro.
    Aja, det kommer väl fler tillfällen. 🙂

    • Det fins som Torbjörn säger platser kvar, men du kanske har annat inplanerat eller inte riktigt orkar ställa in dig på så kort varsel? 🙂

      • Hannah says:

        Annat inplanerat har jag inte och jag klarar nog av att ställa in mig på något med så kort varsel (tror jag :p) det r mer det att jag är nervös för att inte hitta rätt, inte passa in i gruppen, göra bort mig osv.

        Sen är det ju bussen in till Örebro med, det är löjligt egentligen men det kostar mig ungefär lika mycket att åka buss in till Örebro som dom billigaste biljetterna med tåg Örebro – Stockholm kostar. 🙂

        • Det är du inte ensam om, att vara rädd att inte passa in i gruppen och så. Jag skulle gissa att vi är flera som är lika nervösa 🙂

          Sedan, biljetterna… Det är märkligt att det ska kosta så mycket, men jag vet hur det är. Att ta mig in till Gävle kostar 100 kr tor utan rabatt, med rabatt 80kr. Och då är det 25 minuter enkel resväg.

  4. Jo men kolla här serru: http://www.dn.se/livsstil/trend/krisen-grusar-brollopsplaner-1.1023851 Genomsnittsåldern för att gifta sej (första gången) är 35 år för män och 32 för kvinnor. Jag var 24 och han var 22,5. Vi bröt alltså mot mönstret, aja baja.

    • Ah, och alla som inte har 2,1 barn är också onormala? 😉

      • Mellanvärld says:

        Hur man nu lyckas få till det där 1/10 barnet…

        • Jag undrar det ja 😉

          • Ja men allvarligt talat så finns det ju uppenbarligen människor som tycker ungefär så. Absurt men sant.

          • Reb says:

            Folk klagar om man har mer än de 2,1 barnen också (eller, ja, tre kanske kan vara ok, i nödfall). Jag har fyra syskon, och det var en himla massa kommentarer om det när jag växte upp, hur konstig vår familj var, som hade alldeles för många barn. Nu är jag vuxen och har bestämt mig för att jag inte vill ha några egna barn (fast jag lever i ett förhållande), och då är inte det bra heller… 2,1 ska det va! ; 0)

          • Jag har tre syskon, och det var på gränsen till att vara konstigt. För en del var det jättekonstigt, för andra inte ett dugg. Jag fick aldrig någon kläm på det där…

          • Jag tänkte lite till och det ÄR ju verkligen absurt att folk hoppar på en bara för att man inte, tja, har exakt 2,1 barn. Att folk hoppar på dej för att du är TS är väl tyvärr inte oväntat. FEL, men inte så FÖRVÅNANDE, givet att vi tyvärr lever i en fördomsfull och j-ig värld. Att folk klagar på såna som inte har 2,1 barn däremot är ju konstigt ÄVEN om man tar med i beräkningen att många människor är fördomsfulla idioter.
            Kanske handlar det om annat egentligen. Typ, om man är riktigt “normal” så kan man komma undan med att ha ett annat antal barn än just 2,1. Men om man utstrålar nån sorts vag “konstighet”, kanske för att man är psycho eller aspberger eller vad det nu vara må, då stör sej en del människor på “konstigheten” och börjar LETA efter nåt att klaga på. Sen klagar dom på att man har fel antal barn eller vad som helst.

          • Jo, precis, det är därför jag också är så förvånad. På nåt sätt fattar jag att folk har svårt fatta nåt så “konstigt” som transsexualism, tex. Men det ÄR trots allt en väldigt liten minoritet som ens är i närheten av att leva ett medelsvenssonliv fullt ut, så folk borde fatta att det inte är nån grej att tex. gifta sig när man är 22, inte skaffa barn, vara singel och bo med vänner…

          • Att ha barn är ju förresten lite samma sak som att bo i kollektiv. Man bor ett helt gäng människor ihop. Ändå är det normalt att ha barn (förutsatt att dom är lagom många, och man är i lagom ålder etc), men konstigt att bo i kollektiv. *S*

          • Ja, och alltså: Förr, när man ofta bodde flera generationer och hade pigor och drängar och kanske någon ogift släkting inneboende – det var rätt kollektivt det med…

  5. Susanna says:

    Vem vill/vågar gå ut i GBG på Valborg, inte jag iaf. Jag gillar inte flockbeteende ens på “vanliga” helger, och på Valborgsmässoafton är de flesta berusade redan på eftermiddagen. Nej jag har suttit i soffan ihopklistrad med (pollen-snörvlande) sambon och glott på TV hela helgen som gick , med vissa avbrott då mat- och surf-klockan ringde. 🙂 Just ja, på tal om “tjejgäng” så har jag två tjejkompisar irl, den ena är min syster och den andra min chef. Ingen av dem var tillgängliga för umgänge på Valborg. 🙂

    P.S. See you in Alingsås. 🙂

  6. Pingback: Tvångskastrering och tvångskönsorganisering « trollhare

  7. MiaM says:

    Det skulle nog å andra sidan varit bra om en anti-kasterings-föreläsning även på aspergerlägret. Vem vet, nån på lägret kanske får det som sitt specialintresse och kan då dra ett strå till stacken åt rätt håll? 🙂

  8. Pingback: ”Men jag är inte folkpartist alltså” « trollhare

  9. Possen: Det förvånar mig inte att du tänker så 🙂 Jag har också btw svårt att förstå skillnaden mellan “partner” och “vän”. Om det inte handlar enbart om närhetsgrader, och inte heller alltid om sex(uell exklusivitet), vad är då skillnaden?

    • Samtidigt så verkar den skillnaden vara självklar och uppenbar för många, och man kan ju inte säga att dom “känner fel” som känner så. Däremot är det ju bra att prata om att det inte är SJÄLVKLART att känna så, utan att folk är olika.

      • Ja, absolut. Det var inte så jag menade. Jag skulle bara väldigt gärna vilja ha en bra definition på vad skillnaden är.

        • Jag har aldrig “känt mej” monogam tidigare heller. Innan jag och maken blev ihop så har jag haft ett s k “öppet förhållande”, men det blev lite konstigt i längden… pga olika anledningar så hade jag helt andra förutsättningar för att ligga runt, och då blev det som nån sorts makt-obalans, som man samtidigt inte skulle låtsas om, utan allt skulle vara tjo och tjim och frigjort med ett öppet förhållande. Typ. När jag istället var monogamt ihop med nån så kändes det som värsta skitkonstiga regeln. Nu däremot är det som en helt naturlig grej att vi som jämt umgås och har en relation till varandra som vi inte har till några andra också bara har sex med varandra…
          Men det är samma där, många verkar ju faktiskt ha nån sorts monogami-känslor som kommer automatiskt när man får förälskelse-känslor…
          Men vete sjutton om det är lönt att försöka kräva människor som upplever detta på nån definition. Det kanske är lika svårt för nån människa med dessa känslor att förklara för oss vad dom går ut på, som för en person med färgseende att beskriva färgen “röd” för nån som är rödgrönt färgblind?

          • Åh, det där med monogamikänslor är intressant. När jag blir kär så tänker jag aldrig sådär “åh, det är bara X som gäller för mig!” som andra verkar göra. Däremot är det väl ganska självfallet att en ny, stor kärlek tar upp mycket av ens tankar, oavsett om man är kär-kär, vän-kär, idealist-kär (tex. i en låt, en bild etc), materialist-kär (i tex. en ny dator) eller vad det nu är. Och då är iaf jag mindre mottaglig för att låta andra relationer ta upp tankeenergi – även om jag faktiskt också blir flirtigare eftersom jag blir på bra humör.

          • Själv känner jag nog mest att det vore helt meningslöst att hålla på med andra… “hålla på” kan få inkludera alltifrån flirta till ha sex. (Det där med att man kan flirta lite oskyldigt sådär även fast man inte tänkt sej vare sej förhållande eller sex är f ö nån social grej som jag heller aldrig begripit. Hur gör man? Och vad är det bra för? Vad ska man få ut av det?)

            Det kan hända nån gång ibland (t ex för ett par år sen när jag var på kurs i en annan stad tillsammans med en snygg trevlig kollega) att jag tänker “för tio år sen hade det här varit givet läge för att ragga och ha sex”. Men det är liksom mest ett konstaterande. Ungefär som jag kan tänka när jag ser ett par extrema platåskor “ja för tio år sen hade jag absolut köpt dom där skorna”, fast nu för tiden gillar jag inte såna skor längre, så det ligger liksom ingen frestelse i det, bara ett konstaterande av vad man gillade en gång i tiden.

            Öh, vilken konstig liknelse, vet inte om detta ens blev begripligt.

          • Att jag flirtar är oftast omedvetet. Om jag är glad och ler och skrattar verkar folk tro att jag flirtar med dem…

  10. Reb: Jag säger ofta “min Dennis”, så det känner jag igen. Och då är vi i kategorin “vänner” 🙂

  11. Pingback: Tvångssterilisering av könslomässiga skäl – en liten historisk tillbakablick « trollhare

Leave a Reply