Jag vill ha nån att älska som inte finns

I eftermiddags berättade jag för diskmaskinen om mina relationer: De som har varit och de jag kanske skulle kunna tänka mig i framtiden. Vad jag har lärt mig och vilka misstag jag längtar efter att få göra.

Jag har redan provat det där med att vara ihop med samma människa i tio år av ohejdad vana. Jag har provat att efter det uppbrottet bli ihop med den yngre killen som behandlar mig som om jag vore hans största idol. Jag har provat att vara ihop med den äldre killen som sörjer sin förlorade ungdom, men som när det verkligen gäller väljer sin gamla homofoba mamma framför mig.

Jag har gått från “jag vet ingenting om sex för jag har alltid varit gift” till “jag har förfört en tonåring!” till “jag tänker inte klippa din navelsträng åt dig” – och jag har insett varför jag målar in mig i ett hörn och blir prinsen på glasberget så fort någon försöker flirta med mig. Jag sa nyss till Dennis:

“Jag vill ha nån att älska som inte finns”

Det är precis så det är. Jag vill ha en trygg förälskelse, i någon som jag inte riskerar att få. Det är antagligen därför jag bara faller för heterokillar och bögar som antingen inte klarar av att komma ut, eller som har så stark fittskräck att det inte finns en chans att de skulle falla för en kille med fitta. Mer queera människor, bisexuella och bögar som varken drömmar mardrömmar om att jagas av jättefittor som försöker äta upp dem eller lyder sin gamla mammas minsta vink fast de själva är medelålders – såna avfärdar jag nästan rutinmässigt eftersom det finns en möjlighet att ömsesidiga känslor skulle uppstå. Ja, det är dumt. Ja, jag jobbar på det. Det har jag gjort i flera år.

Men allt det där var innan jag kom i puberteten; innan jag fick skägg och målbrottsbröl och började uppfattas som kille. Rimligtvis borde jag ha det lite lättare att hitta någon nu, när jag inte längre alltid blir läst som tjej. I teorin borde det fungera så. Jag måste bara hitta den där personen som inte finns så kan vi leva lyckliga i alla våra dagar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Könsidentitet, Puberteten, Relationer, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

8 Responses to Jag vill ha nån att älska som inte finns

  1. Agnes says:

    Fint Immanuel. Är för trött för att skriva något bättre än det.

  2. dam i tofflor says:

    Det gör väl inget om han är lite sällsynt, han behöver ju bara finnas i ett exemplar. 😉 Det kanske blir han som hittar dig.

    • Hahaha, ja, det förstås. Och det brukar vara så att det är de som hittar mig, för jag är så himla dålig på att ragga. Börjar med att småprata om något jag tror vi har gemensamt, och efter ca 10 varv så vill jag komma ut – och då slutar folk att höra av sig.

  3. Gunilla says:

    Just det, dam i tofflor! det räcker med en person. Och som sagt, det är kanske han som hittar Immanuel. Så var det för mig…gifte mig sent och det var han som “hittade” mig…jag var inte riktigt redo trodde jag först. Så var öppen och nyfiken och klok…ja, så där som du låter här på bloggen.
    Lycka till!

    • Ja, det där med att vara öppen och nyfiken är inte så svårt; det är nog snarare lite av ett problem att personen vet att “allt du säger kan komma att användas i ett blogginlägg mot dig” 😉

  4. MarySaintMary says:

    Haha! Jag har bara betat av steg 1 och 2 (förhållande + yngre kille). Trivs rätt bra där, tycker dock det var träffsäkert beskrivet av dig. (Har ingen lust att gå in på trean…)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *