Transfett – eller: Jag bestämmer om du får acceptera din kropp som den är

Jag skrev en kommentar på Julias blogg om kroppsnormer och tjockhet, men det blev så långt att det fick bli ett eget inlägg:

“Det är normalt att hata sin kropp om man är ”tjock” eller tex. har nedsatt rörlighet, och onormalt att inte göra det då. Däremot är det onormalt att må dåligt över sin kropp på något sätt ifall den räknas som ”normal”.

Om man tex. berättar att man har ätstörningar, och man är normalviktig, så får man ofta höra att ”det är väl bara att börja gilla dig själv, för du är ju inte tjock”. Underförstått: ”Om du däremot hade varit tjock, då jävlar…”.”

Det jag menar är att om man uppfattas som “tjock tjej” och ger minsta antydan om att vara missnöjd med något i sitt utseende, sina relationer eller sin osäkerhet på nåt sätt, så blir svaret ofta “Det är väl bara att gå ner i vikt”. Detta oavsett hur irrelevant vikten är för tex. att man inte vågar ta för sig i skolan eller ställa krav på sin sambo. Ens tjockhet genomsyrar tydligen precis alla delar av ens liv och är både ett symtom på och en orsak till att man har problem.*

Om man däremot inte uppfattas som “tjock tjej” (och inte heller som “jättesmal tjej”, kanske inte ens som en tjej alls), så blir svaret istället “Det är väl bara att lära sig att tycka om sig själv”, även om det är något som i allra högsta grad handlar om kroppen. Om man till exempel har varit fet och gått ner i vikt men dragit på sig ätstörningar på köpet, och mår psykiskt dåligt på grund av det men fysiskt sett anses vara frisk och hälsosam – så möts man av en massiv oförståelse.

Det är ju jätteduktigt att ha gått ner i vikt, då mår du väl automatiskt bättre? Inte? Vadå, du vill väl inte bli fet igen?

Om man blir läst som tjock, i synnerhet som en tjock kvinna, så förväntas man vara missnöjd med sitt liv. Att inte vara det provocerar. Jag har förstått att det är lite samma sak som att till exempel vara rullstolsburen och inte desperat önska att man kunde gå. En kropp som inte ser “normal” ut eller inte rör sig “normalt” får man inte gilla. Men om ens kropp däremot klassas som “normal” till det yttre, så får man inte vilja förändra den. Eller jo: Lite. Man får färga håret, tatuera sig och pierca sig. Man får träna så att den blir lite mer muskulös. Man får sminka sig om man uppfattas som tjej, och använda högklackade skor för att se lite längre ut om man är kort. Man får använda olika sorters underkläder som formar kroppen – så länge man inte bryter mot könsgränserna.

Däremot, att som biologisk man försöka äta upp sig lite i vikt för att få större bröst, eller att som biologisk kvinna linda sina bröst så de inte syns under kläderna – det är mer tabu. Då helt plötsligt måste man lära sig att älska sin kropp som den är. Om man dessutom hellre opererar bort brösten än lindar dem år ut och år in, så heter det att man ger efter för samhällets normer; att man är ett offer för snäva könsroller.

På samma sätt som överviktiga som “väljer” att inte göra vadsomhelst för att gå ner i vikt, är transpersoner som “väljer” att genomgå könskorrigerande behandlingar provocerande för den som helst bara ser kroppar av två slag – oavsett om man väljer att acceptera sin kropp eller sin personlighet, och därmed kanske förändra sin kropp.

En person som jag pratade med för några år sedan sa att eftersom jag ändå aldrig kommer att kunna få en fungerande kuk så borde jag låta bli att försöka få en könskorrigering, för om jag inte kunde löpa linan ut så var det lika bra att avstå.

Din kropp är ju normal, vill du verkligen bli ett freak?

Ja, om det nu hade varit något jag fick välja. Det matchar mitt inre. Jag är en jävligt störd person, för det är såna som kan rubba världen.

*) Jodå, jag vet att det är många överviktiga också har ätstörningar. Det betyder inte att man kan utgå ifrån att varenda “tjock” människa är det just för att de har överätit, och det betyder inte heller att man kan utgå ifrån att alla “tjocka” människor mår psykiskt dåligt och har problem med sin självkänsla som en direkt följd av övervikten (och inte som en direkt följd av till exempel omgivningens fördomar).

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, Genus, HBTQ, Hormonbehandling, Intersexualism, Kirurgi, Könsidentitet, Kroppspolitik, Kroppstankar, Personligt, Psykologi, Reproduktiva rättigheter, Sexism, Självkänsla, Transitionsdagbok, TS-utredningen and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

10 Responses to Transfett – eller: Jag bestämmer om du får acceptera din kropp som den är

  1. C. D. Lind says:

    Jag får höra en massa om hur jag borde gå ner i vikt för jag kommer att må bättre då. För att då kommer folk inte att tjata på mig om hur jag borde gå ner i vikt, eller? *suckar*

    “För att få mindre ont i lederna borde du gå ner i vikt”. Jo, men först måste jag röra mig mer, men det är svårt när jag har ont i lederna, och för att få mindre ont i lederna…. osv. Och SÅ ont har jag inte att det är värt att få mer ont för att “gå ner i vikt” (vilket jag knappast lär göra, snarare gå upp i vikt pga ökad muskelmassa).

    De enda gångerna jag är missnöjd med mitt utseende är när andra har påpekat att det är något fel på hur jag ser ut….

    • Det är fantastiskt hur folk kan veta vad ALLA behöver, och vad som är värt uppoffringen…

      Jag har ganska ofta fått såna vibbar från psykiatrin, tex. Jag hade en period då jag fortsatte att äta lika dåligt som innan, men började träna mycket. Då gick jag ner 12 kilo (så jag hamnade precis under “övervikt”-strecket) på några månader och fick beröm för det. Men jag åt ju fortfarande bara hälften så många kcal som man behöver för att inte gå in i svält (man behöver 1200, jag åt 500-700/dag, om man slog ut hela veckans ätande på sju dagar), så hur hälsosamt var det egentligen?

  2. Isander Freiman says:

    Jag vill sjunga lovsånger till din ära! Kopplingen mellan trans och fett är något jag har funderat på litegrann, och din formulering “Din kropp är ju [/”skulle kunna vara”, min kommentar] normal, vill du verkligen bli [“fortsätta vara”] ett freak?” visar på ett fantastiskt sätt hur hatet som möter oss kommer från liknande håll. Både transpersoner och fetton (sagt med kärlek- är själv själv fettoidentifierad) möts dessutom av hälsosnack (ska du verkligen mixtra med det natuurliga) och, som du säger “var nöjd som du är snacket”.

    Detta vart ganska tydligt i kommentarsfältet till morgonpasset i lördags, som handlade om kroppsuppfattning – ingen normkritik så långt ögat kunde nå:

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3328&artikel=3665531#commentContainer

    Trollhare, jag älskar dig. Kan inte du och alla andra smalis-norms-kritiska mänschor gå med i Fat:up? Ni hittar oss på fäjsbukk: http://www.facebook.com/#!/group.php?gid=148616599821&ref=ts

    • Åh, tack 🙂 Ja, det hatet, eller framförallt åsikten att man har rätt att ha åsikter om andras kroppar och vädra dem högt och låta sig styras av dem i alla sammanhang, är så otroligt förgörande. Och så hälsotjatet, och “naturligheten”. Och fixeringen vid att det är ett val: Man väljer att vara tjock, man väljer att vara transperson – och därför måste man stå till svars för det “valet”.

  3. Isander Freiman says:

    Asså, jag tänker nog att det kan vara ett val för vissa, men även i dessa fall: DET SKA VÄL ALLA ANDRA BARA HYLLA, om de ska säga något alls? Liksom.

  4. Ja, precis. Det urartar så himla lätt till att handla om

    1. Väljer folk att vara feta?
    2. Är feta dåliga människor, eller är det synd om dem? (antingen eller)
    3. Har feta rätt att äta offentligt?
    4. Kan feta leva ett hälsosamt liv?
    5. Är det inte mer synd om smala människor?

    Varje gång man försöker diskutera VARFÖR vi har en inbyggd fettfobi i samhället. Den diskussionen måste bort, det är så meningslöst att fastna i sånt. Frågan “Varför har vi ett problem med [en förmodad] ökning av sjukdomar som ofta kopplas till övervikt?” är en helt annan än “Varför har vi ett problem med att folk får lära sig att sätta livet på vänt tills de har gått ner de där kilona de är övertygade om att de måste gå ner för att ens våga visa sig utanför dörren?” eller “Varför har vi ett problem med att folk anser sig ha rätten att uttala sig till höger och vänster om andras kroppar?”

  5. Minou says:

    Håller med om din sista kommentar, Immanuel, men tycker ändå att man på “gruppnivå” (inte individnivå) faktiskt ska göra något åt övervikt. Ingrepp i “personlig integritet” som att sluta sälja godis på skolor (vilken idiot kom någonsin på att godis skulle tillåtas på skolor, någonsin??) kan hjälpa till att hindra att problem uppstår. Mer idrott likaså.

    Så man får säga: vi måste jobba med problemen, och bla erbjuda tillräckligt med hjälp, men kan göra det utan att ge skuld åt individer. Hoppas jag…

    • Japp, men det är egentligen två skilda saker. Dels för att dåliga vanor inte är samma sak som övervikt, och dels för att det inte finns något motsatsförhållande mellan de två, av typen “Om vi slutar säga åt tjockisar att de är mindre värda så kan vi inte heller diskutera subventionering av bra mat och straffskatt på dålig mat”.

      Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har aldrig sett det som ett påhopp att diskutera olika åtgärder i samhället för att få folk att leva sundare. Däremot när folk tar sig rätten att vända en diskussion om kroppsideal till att handla om “det är faktiskt skadligt att vara fet”, så kommer man ingenstans.

  6. plastbaronen says:

    Det är en mycket bra artikel detta, skarp och insiktsfull 🙂 Jag gillar den stort 🙂

    Fast jag vill komplicera det ytterligare ett snäpp. Det finns New Age- inspirerade människor som hävdar att funktionshinder finns för att vi ska lära oss kärlek och medlidande, och därför är det omoget och egoistiskt av funktionshindrade att önska sig kunna gå, se, eller vad det nu är de inte kan. Så oavsett om man tycker om sin kropp eller inte gör man fel, i någons ögon.

    Jag håller med dig… Jag stör mig också förfärligt mycket på att andra ska avgöra vad man borde tycka om sin kropp.

    • Jo, det har jag också tänkt på. Det spelar ingen roll vad man gör, för man har alltid “fel” inställning enligt någon. Det händer också att de som inte är så synligt överviktiga men som har problem tex. med knäna eller så och vill gå ner i vikt för det, får höra att de inte borde banta för att det är “överdrivet”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *