Jag har kommit ut som störd inför min psykolog

Efter nästan åtta år som psykpatient, ett dussin diagnoser som passerat förbi varav några enstaka fastnat, utredningar, medicineringar, inläggningar, sjukskrivning och sjukpension, har jag äntligen tagit ett stort steg.

Jag har kommit ut som störd inför min psykolog. Bloggstörd. Jag berättade om min taktik att blogga mig igenom skuld och skam. När jag känner den där förlamande ångesten över att ha gjort bort mig totalt, skulden över att kanske ha sårat någon och skammen över att inte kunna styra mitt beteende eftersom jag aldrig vet säkert vad som är okej och inte – då finns det bara en sak att göra: Blogga.

Hemligheten med att blogga självutlämnande är att inte göra det för att locka läsare, eller för att få ur sig sina aggressioner, utan som terapi. Just de där sakerna som jag skäms så otroligt mycket över brukar bli väldigt bra blogginlägg. Jag försöker låta bli att lämna ut andra människor, och jag försöker låta bli att berätta saker som jag faktiskt inte borde berätta, men i övrigt har jag inte många spärrar just när det gäller att blogga mig ur skammen.

Jag visste när jag påbörjade min könskorrigering att det kanske skulle hända att folk skulle prata om mig, så jag valde att ta tjuren vid hornen och göra det öppet. Att ungdomar på bussen sitter och tittar på mig och viskar till varandra gör mig ingenting; det jag var rädd för var människor från mitt förflutna. Om en viss person skulle få veta att jag “har bytt kön” skulle hon antagligen gotta sig och sedan sprida det vidare för att bevisa hur störd jag är.  Om en viss annan person fick möjligheten att sprida “nyheten” så skulle han antagligen se till att det ställde mig i så dålig dager som möjligt. Om en viss tredje person fick veta det ryktesvägen skulle hon antagligen vägra tro på det hon hörde. Därför valde jag att berätta det för henne själv, men fick såklart inget svar på mitt brev. Har jag redan gått ut med det själv så tar det udden av ryktesspridningen och suddar ut hånleendena. Och transsexualism är inget att skämmas för. Det är som att skämmas för att man behöver glasögon, bortsett från att vuxna människor sällan kallar varandra för “glasögonorm”.

Jag förklarade det för psykologen: När jag skäms har jag två val. Jag kan gå undan och gömma mig, eller så kan jag dra ut det i offentligheten. Inte för att vinna sympatier, utan för att våga uttala det jag skäms över så att skammen lägger sig. Jag kan berätta om de där sakerna som jag inte vågar säga högt, och få dem att framstå som en rolig anekdot om hur puckad jag är. Jag kan skratta åt mig själv. Så tog jag ett exempel på en sak jag bloggat om som verkligen hjälpte mig, och som fortfarande har en viss effekt på delar av mitt liv. Jag berättade inte de allra mest pinsamma detaljerna, utan nöjde mig med en snabbförklaring. Det räckte. Hon var imponerad över mitt sätt att träna på att utsätta mig för känslan; det är ju precis det som KBT handlar om.

Det jag berättade om är en sån sak som jag inte har vågat erkänna för någon inom psykiatrin, fast det har gått tre år sedan det hände. Jag har fortfarande inte berättat för henne vad i det som var pinsamt, och jag tänker inte dra upp det igen i bloggen eftersom en av mina regler är att inte peka ut pinsamma saker som just pinsamma. Det vore bara att förstärka den bilden.

Jag skäms, och det fortsätter jag med. Men att blogga om skammen är också att blogga sig ur skammen. Att blogga om rädslan kan vara ett sätt att bli mindre rädd. Jag har idag kommit ut som störd inför min psykolog. Hon tog det väldigt bra, måste jag säga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Internet, Kultur och media, NPF-hantering, Överlevnadshandbok, Personligt, Psykologi, Självkänsla, Skam, Social fobi, Social inkompetens, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

18 Responses to Jag har kommit ut som störd inför min psykolog

  1. Julia says:

    Det är en klar poäng att lufta såren själv så ingen annan kan peta i dem.

    • Ja, precis. Jag ogillar när folk får mig att skämmas för saker jag inte skämts för förut, men de liksom lägger fram det som om det vore något att skämmas för. Så det är bättre att förekomma än förekommas – och dessutom väldigt bra fobiträning.

  2. plastbaronen says:

    Hm, tänkvärd strategi. Själv har jag aldrig provat den utan är väldigt tyst om sånt jag skäms för, men det låter ju som att det funkar.

    • Det har sitt pris, och man ska såklart vara försiktig med att inte lämna ut allt, men att göra det som fobiträning tycker jag fungerar bra. Och fördelen med att blogga istället för att – som folk gjorde förr – skriva en avslöjande bok – är att det går snabbt och är mindre statiskt. Man får ändra i en blogg, lägga till förtydliganden och disclaimers och i värsta fall ta bort inlägg (även om det inte är detsamma som att utplåna dem). Men det går inte att radera tryckta pappersböcker…

  3. Mycket bra inlägg!! Och bra åsikter. Jag tror jag ska göra likadant själv. Så kanske jag oxå blir som “folk”.

  4. Daniel says:

    *usch* det här känns lite pinsamt att säga … men du verkar inte särskilt störd … alls …

  5. pb says:

    Trollhare goes trollspräckare. Heja heja! (Jag gör samma sak, om än inte längre i bloggform, men på andra “arenor” (hemska ord, varför använde jag det??)

  6. Kalmardamen says:

    Bra och tänkvärt inlägg!

  7. djungelsoda says:

    Det där är väldigt sant. Jag har inte själv börjat förstå det på allvar förrän alldeles nyligen, fastän många påpekat det sen länge. Jag hade nån slags vän för ett par år sen som alltid sa att hon sket i vad folk sa om henne, och inte brydde sig om att dölja saker för att “om det var så intressant för dem så fick de gärna diskutera det”, det betydde inget. Idag kan jag mer ta till mig det, och jag tycker att det hänger ihop även med det du säger, som jag själv börjar praktisera på sista tiden. Det hänger också ihop med en sak som jag faktiskt HAR haft med mig i viss mån sen tidigare – “Beter man sig som att det vore normalt/inte gör någon GREJ av det själv, så accepteras man faktiskt av de flesta”… Jäkligt stärkande när man väl kommit på det. Man blir lite mer (eller mycket mer!) osårbar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *