Jag kan inte längre trösta mig med att allt kommer att gå åt helvete

Idag har jag haft ett viktigt möte. Inga beslut är klubbade, vissa detaljer saknas och det är inget jag vill avslöja innan det är i hamn, men hursomhelst så gick det väldigt bra. Nästan oroväckande bra, faktiskt – sådär så att jag fortfarande väntar på att vakna och inse att det är en dröm, fast det har gått flera veckor.

Jag har alltid haft en försiktig tilltro till karma: Får jag skit, så förtjänar jag det. Får jag inte skit så får jag skuldkänslor, eftersom jag egentligen förtjänar skit.

Men det var ju mitt gamla jag som tänkte så. Nu då, när allt verkar fungera rätt så bra, vad betyder det? Borde jag inte oroa mig för min skitskuld, att jag har det bättre än jag förtjänar? Borde jag inte gå runt och vänta på ett bakslag?

Nej, jag lyckas inte riktigt med att oroa mig i onödan. Jag misslyckas tillochmed att måla upp absurda skräckscenarion i huvudet, fast det är min favoritsysselsättning. Det fungerar inte längre att trösta sig med att allt kommer att gå åt helvete, eftersom jag börjar få en märklig tilltro till mig själv. Jag vet inte hur det här kommer att gå, var jag kommer att hamna, och jag är fortfarande ovan vid den märkliga känslan av att allt kommer att ordna sig – men det gör det ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Personligt and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

18 Responses to Jag kan inte längre trösta mig med att allt kommer att gå åt helvete

  1. Mellanvärld says:

    “…trösta mig med att allt kommer att gå åt helvete”
    hur kan det vara en “tröst”?

  2. Jonas says:

    Duktivism: Känner igen mig mycket.

    Visst kan det finnas en befriande lockelse i att tänka att det ändå kommer att gå åt fanders till slut, och att allt man gör på vägen därmed är dömt att vara värdelöst innan det ens lett till något slags resultat. Kanske är det fel att kalla det en tröst, det är nog mer en slags ventil – alla fall har det varit så i mitt fall. Jag har haft SÅ svårt att resonera mig bort från de här känslorna och kämpar fortfarande med dem. Men sådan är nog uppgivenheten i sin natur, svår att bryta ned och allting blir lätt väldigt svart-vitt. Eler bara grått, grått och åter grått.

    Hur eller hur: blev glad av att läsa det här och önskar dig lycka till!

    • Tack! Ja, det är skitsvårt. Det är verkligen inte “bara att bestämma sig” för att tänka positivt, som alla äckelkäcka typer säger. Jag jobbar fortgfarande skitmycket med det, för det ÄR en trygghet i att tro att allt kommer att gå åt skogen – men det i sig är inte ett hinder för att verkligen försöka så hårt man kan.

  3. Minou says:

    Som jag brukar säga: Vilken skillnad det är på dig förr och dig nu!

    När man träffar folk som har borderline (och man kan ha haft det och sluta ha det, jag tror det är så med dig, som hobbypsykolog!) känns det frestande att säga: Det blir nog bättre en dag ska du se..

    Men man vet att det inte alls är säkert att det blir bättre. Att det alls blir överhuvudtaget.

    Jag tycker det är fantastiskt när man får bevis för att det, faktiskt, ibland, BLIR bättre.
    Jag hade ångest hela tiden som tonåring. Jag trodde inte det kunde bli bättre. Men det blev bättre. Vi är minst två som vet att det KAN bli bättre, och det gläder mig enormt!

    Det känns som att jag idag vågar säga: Du minns det där uttrycket jag ofta svängde mig med som du hatade på “den tiden”? Jag sa det nästa JÄMT, till somligas förtret:

    “Det ordnar sig”.

    Det betydde aldrig: “äh, skit i att försöka förbereda och planera, det löser sig nog ändå..”
    Inte: “Äh, det får nån annan ta, jag orkar inte bry mig, sluta tjata””

    Det betydde:
    “Jag tror på att jag själv kan ta min del av ansvaret så du kan släppa en del av oron, jag lovar att det inte kommer kunna gå helt och hållet åt skogen. Jag släpper det inte med mindre. Men å andra sidan är jag också rätt säker på att inga större problem kommer uppstå, vi fixar det här!”

    Idag när jag läser ditt blogginlägg hör jag dig säga:
    “Det verkar som om det ordnar sig”.
    Det gör mig glad!

    …radera om inlägget blev för personligt! Kram!

    • Jag har alltid tolkat “Det ordnar sig” som antingen “Jag vet inte så mycket om det här, men det verkar inte vara så viktigt så jag tycker vi skiter i det” eller som “Du är hysterisk, sluta vara så förbannat nojig!” 😉 Men inte när det kommer från dig. Du har lärt mig att det kan betyda “Vi försöker få det här att fungera, och om det inte går så finns det kanske något annat vi kan prova”. Problemet är att jag vill ha en plan B och C och D redo, för att känna mig lugn.

  4. Minou says:

    Jag vet ju att jag kommer på plan b,c,d,e,f,g,och h på en pisskvart om det skulle behövas med mitt, enligt högstadiefröken, RÖRIGA (inte rörliga, som man kunnat hoppas!) intellekt! 😛

    Fast inte när det gäller att betala räkningar.. Så det förskjuter jag ur medvetandet tills det äör försent istället, fint va? 😀

  5. dam i tofflor says:

    Läst “Filifjonkan som älskade katastrofer” (hette den så?) av Tove Jansson? Den ansluter till temat fast på ett annat sätt. Filifjonkan kanske inte får skitskuld direkt, men hon ägnar sig ängsligt och pliktskyldigt åt att vårda släktporslinet tills den stora katastrofen som hon ständigt oroar sig för befriar henne.

  6. Minou says:

    “Filifjonkan som trodde på katastrofer” (I boken “Det osynliga barnet”) enligt min googling. Älskar den massor! Rekommenderas alla!

  7. djungelsoda says:

    Tillit till sig själv och sitt liv är verkligen bland det allra, allra viktigaste som finns. Om inte det viktigaste?

  8. Elijas says:

    *känner igen* Jag brukar tänka som Minou med “Det ordnar sig”… Fast så var det inte för några år sedan, det har liksom växt fram nu när jag märker att det faktiskt ordnar sig!
    Jag sa till en idag, att jag rätar ut mig bit för bit, och att jag kallar mitt livsprojekt för “en riktig människa”… Allt det innebär att jag accepterar att bli väl behandlad, jag behöver inte bli livrädd för att någon jag inte känner säger hej. Ju mer jag accepterar mig själv, desto mer smittar det av sig på andra människor, och först då märker jag, på andra, att det är okej, att det fungerar…

    • “Ju mer jag accepterar mig själv, desto mer smittar det av sig på andra människor, och först då märker jag, på andra, att det är okej, att det fungerar”

      *gillar* 🙂

  9. Elin I. says:

    Någon gång i vintras stod jag och väntade vid mötesplatsen för ett viktigt möte som jag var ohyggligt nervös inför. Två personer en bit ifrån mig väntade också på någon, och plötsligt råkade jag höra en av dem säga till den andra: “Jag tror inte man ska ha så stor respekt för saker. Man klarar [ju ändå] det mesta.” Exakt vad jag behövde höra, bara som fallet från himlen sådär! =D Jag brukar upprepa det där för mig själv numera när jag oroar mig för hur något ska gå, och det hjälper fortfarande.

  10. Pingback: Framtiden ringde, men jag hörde inte signalen « trollhare

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *