I mörkret kan ingen se att du är blind – eller att du har ADHD

I femton dagar har jag famlat mig fram i tillvaron. Jag går runt i ett halvdis och ett mörker om vartannat. Mina glasögon är nämligen trasiga, och i väntan på nya bågar växlar jag mellan att vara utan och att använda mina slipade  (och väldigt mörka) solglasögon.

Det går sådär. Jag är inte synskadad i medicinsk bemärkelse, utan tar mig fram tillochmed i min röriga lägenhet utan att välta särskilt många fler saker eller snubbla oftare än vad jag gör med glasögon. Jag kan läsa texten på skärmen om den inte är för liten eller skriven med för långa rader, i synnerhet om jag blundar med högerögat och lutar mig fram. Jag kan se skillnad på en gaffel och en sked, och jag kan skriva det här blogginlägget. Framförallt går det för att jag vet att det är tillfälligt. När jag får hem mina nya glasögon kommer det att fungera bättre, och jag kan skjuta upp vissa uppgifter tills dess.

Betyder detta då att jag skulle kunna säga att jag vet hur det är att vara synskadad och att jag kan förstå hur det är att vara blind? Nej, knappast. Jag har inte perfekt syn, men den faller inom det som räknas som normalt. Betyder det att jag plötsligt har fått ökad förståelse för hur det är att leva med nedsatt syn? Nej, egentligen inte. Jag har ju dessutom gått igenom en sån här period för åtta år sedan, när mina första bågar gick sönder. Inte ens då kan jag påstå att jag fick någon slags uppenbarelse av hur otroligt otillgängligt samhället är. Det visste jag nämligen redan. Jag har ju det som kallas för “kognitiva svårigheter” och “perceptionsproblem”, och de kan inga glasögon i världen göra något åt.

Det jag däremot har funderar över är likheterna mellan att ha nedsatt syn och att ha den sortens perceptionsproblem som är vanliga vid till exempel Aspergers syndrom, som jag har. Till exempel är det bra för många med tydliga markeringar som visar var det finns trösklar och trappsteg, och att stökiga miljöer med hög ljudnivå gör det svårt att orientera sig gäller för personer ur båda grupperna. Det finns också, såklart, vissa skillnader. En av dem är antagligen att det går att säga “synskada” utan att någon omedelbart börjar prata om modediagnoser och “är vi inte alla lite synskadade emellanåt?”. Folk har fattat att det är en viss skillnad mellan att till exempel som jag ha “normal syn” men behöva glasögon, och att som min vän Marie inte se något alls.

Om man däremot pratar om Aspergers syndrom eller ADHD, så kommer det väldigt ofta någon slags diskussion om diagnosers vara eller inte vara, om man blir hjälpt eller stjälpt, om det är att sjukförklara människor eller ge dem undanflykter, och så vidare i all evighet. Utgångspunkten är alltid att eftersom de flesta människor tycker att de känner igen sig i kortfattade beskrivningar av en viss diagnos, så är den diagnosen meningslös. Tänk om jag skulle säga att eftersom det är så vanligt att använda glasögon eller kontaktlinser idag så är det meningslöst att prata om synskador och ögonsjukdomar.

Barn blir mobbade och kallade för glasögonorm, och ändå har föräldrar mage att släpa med sina telningar till ögonläkare och optiker. De gör det för att de vill sitt barns bästa, för att ge barnet bra förutsättningar – även i de fall då det inte är en fråga på liv eller död utan “bara” att klara av att ha ett liv. Det brukar de flesta förstå. Få människor skulle påstå att det är barnmisshandel att ge ett barn glasögon när ögonläkaren rekommenderar det. Tvärtom.

Och detta alltså trots att man idag säljer många fler glasögon och gör många fler synundersökningar än vad man gjorde för hundra år sedan. Kontaktlinser fanns inte ens då, och hela den här grejen med att kränga läsglasögon överallt är en väldigt modern företeelse. Det går egentligen runt en massa människor som är synskade-wannabes. Jag själv tillhör de, eftersom jag gått på myten om att man ser intelligent ut i glasögon och dessutom gärna undviker ögonspasmer och huvudvärk. Jag överlever utan glasögon, ju. Det är bara jobbigare utan. Man kan säga att jag har blivit bortskämd med att få se klart och tydligt.

Går det att använda mig som ett avskräckande exempel på varför man borde förbjuda optiker att slentriankränga synundersökningar och glasögon? Går det att visa statistik över hur antalet personer med kontaktlinser och/eller glasögon har exploderat de senaste hundra åren och ta det som bevis för att det bara är en trend, och argumentera för att lägga ner all ögonsjukvård?

Nej, såklart inte. Och lika lite kan man säga att bara för att de flesta människor någon gång har känt något som kanske liknar det som en person med obehandlad ADHD lever med dygnet runt hela livet, så är ADHD en fantasdiagnos – eller att om man släcker ljuset så blir alla människor blinda.

***

Inspirerat av citatet:

“Det är vanligt med koncentrationssvårigheter i dag. Det är nästan som en ADHD-epidemi. Men det beror inte på att vi på något sätt förstört våra hjärnor utan helt enkelt på att kraven ökat och vi känner en obalans mellan vår kapacitet och den börda som läggs på oss.”

Och av Mymlan, Julia, Morrica, Mary och Smulgubbe.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF i media, NPF-hantering, NPF-vård, Psykiatri, Psykologi, Språk and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

27 Responses to I mörkret kan ingen se att du är blind – eller att du har ADHD

  1. dean says:

    Vad intressant! Har inte läst artikeln än men jag tänkte på det faktiskt alldeles nyligen (eller ja, tänkte på något som faller inom ramen för ämnet, tycker jag): att det nog ställs mycket större krav på en person i arbetslivet än det gjort “förr”. Fick bara en känsla av att någon som idag har diagnos eller är sjukskriven kanske hade klarat ett jobb om det inte vore för att man måste vara så multibegåvad, socialt korrekt och kompetent, stresstålig, optimistisk och all annan skit som krävs. Som att förr och i mindre samhällen kanske, fanns det plats för alla sorters original, men idag skall man vara så perfekt och likriktad som möjligt för att ens få visa sig ute på stan.
    Men det är ju bara en tanke/känsla jag hade, jag kan ha fel.

    • Jo, jag tror att det kan vara så till stor del. Det har blivit svårare och svårare att vara “udda” när allt verkar handla om “social kompetens” och likriktning.

    • djungelsoda says:

      Har också tänkt på det där. Har sedan jag fick min diagnos (ADD) för ungefär ett år sedan stött på många vuxna (typ, 40+) som tycks fungera exakt som mig, är precis lika virriga och tankspridda och har svårt att få ihop tillvaron. Men för dem har det alltid funkat, troligtvis just för att kraven på vad man ska klara av att hålla ihop inte varit lika hysteriska tidigare som de är nu…

      • Ja, det är en generationsskillnad, har jag hört. De som kom ut på arbetsmarknaden före ~91-92 hade helt andra möjligheter att ta sig fram. Idag är de flesta “enkla” jobb borta, och det krävs “social kompetens” för precis vad som helst. De som är yngre kommer inte ut på arbetsmarknaden för att den har förändrats så otroligt mycket.

        (Jag ska erkänna att det där har jag inte kommit på själv, det är Torbjörns idéer: http://www.andet.se/ )

  2. svalin says:

    Det stämmer nog att världen har blivit mer hård, mer individualistisk och tävlingsinriktad och där passar inte alla in. Man ska ju vara perfekt och högpresterande hela tiden och gör man något fel så blir man straffad för det. Det skapar givetvis en massa press, för att man skäms för att inte vara som alla andra.
    sen tror jag att uppdelningen i normal och onormal, sjuk och frisk kan vara farlig i vissa avseenden. Då blir man en annan som därför inte passar in. Då ser vissa det som fritt fram att hacka. Jag hade en klasskompis på högstadiet som har ADHD som de andra i klassen gillade att reta för att de tyckte det var kul att han blev så arg. Sen hatade de honom när han belv våldsam trots att de var deras fel. Deras agerande skadade honom tydligt.

    • Ja, fast man ska gärna vara lite udda, om man är det lagom. Som “alla vill ha samma typ av annorlunda saker”. Men det finns regler för hur man får vara fin-udda (speciell) och vad som är ful-udda (konstig).

      Sedan är det ju också så att det ofta inte är diagnosen som sådan som gör en till ett mobboffer, utan sättet man fungerar på. Alltså: Man vet redan att man inte fungerar som de andra, och det vet de med – diagnos eller ej.

  3. Maria says:

    <3 Tack! Det här var precis vad jag behövde läsa nu som bipolär med ADHD/Aspberger-utredning på gång.
    En utzoomning till att detta spektra blir som med synskador.
    Då kanske till och med icke förstående välmenande personer som kläcker ur sig gång efter annan att "men är vi inte alla så lite till mans" och menar att mediciner och diagnoser bara är onödiga och hittepå inser hur det ligger till. Jag ska använda den här metaforen. Jag är blind! Tack för det!

  4. Det är väl sånt som queer-handikapp-teoretiker (eller vad det heter?) brukar prata om… att hur samhället ser ut påverkar vad som betraktas som ett handikapp. Om ens hjärna t ex fungerar på ett visst sätt, och det är ett objektivt faktum att ens hjärna fungerar på detta sätt, kan det samtidigt vara samhällets utseende som innebär att detta blir ett HANDIKAPP.

    Jag och en kompis pratade förresten om det här med diagnoser för ett tag sen. Hon har varit kraftigt deprimerad, så att t o m elhocker övervägdes (även om läkarna till slut lyckades häva den värsta depressionen med bara mediciner och slapp ta till detta). Då är man liksom ganska seriöst sjuk. Ändå har många svårt att fatta att hon precis som jag har psykiska problem. Har man haft hallucinationer så kan ändå folk fatta att det är en sjukdom, ingen säger “ja hallucinerar vi inte alla litegrann?”. Om depression däremot så säger just folk “ja jag brukar också känna mej nere ibland, men då rycker jag upp mej istället för att springa till doktorn och begära lyckopiller” typ. Dom moraliserar över antidepressiva mediciner, för själva klarar dom sej minsann utan sånt när dom är “deppiga”.

    Jag gjorde en liknelse med ryggont för att få folk att fatta… jättemånga människor har lite ont i ryggen, och för många är det en bra strategi att t ex börja styrketräna snarare än att käka värktabletter. Det finns säkert en överdriven tendens att skriva ut värktabletter och sjukskriva för just ryggont, när andra strategier hade varit bättre. Men därifrån kan man knappast dra slutsatsen att även en person med gravt bråck borde börja träna istället för att pjoska och låta lägga in sej själv för operation. Lite samma sak som din syn-liknelse.

    • Japp, eller som att de flesta människor har haft högt eller lågt blodsocker någon gång, men det gör inte att diabetes inte finns. Och så vidare.

      Cripteoretiker tror jag du tänker på 🙂

  5. jnetweiss says:

    Åh vad bra skrivet! Så sant med jämförelsen att vara synskadad och ha adhd. Fick för några dagar sen världens längsta kommentar på min blogg om att “jag låter mig definieras av mina diagnoser” och “försök inte bli frisk, var frisk” (som om inte han gjorde precis det, definierade mig). Skrev i alla fall världens, kanske bästa svar och sen har han hållit sig borta, hehe. Nu utgick jag helt fräckt att det var en man. Men det är alltid de som försöker definiera mig.

    • Urk, såna kommentarer har jag alltid svårt att svara bra på. Man vet ju aldrig om de bara kräks ur sig och aldrig tittar in igen, eller om de menar allvar.

      • jnetweiss says:

        Ja, precis, misstänkte att det var ett troll som lusläst min blogg och visste precis vad som retade upp mig. Så jag vidtog extra försiktighetsåtgärder. Beklagar sorgen, förresten, om det är lämpligt uttryckt egentligen. Din syster menar jag.

  6. dam i tofflor says:

    Jag tycker att det ingår i social kompetens att inse att människor är olika och att klara av att möta dessa olikheter. Ett äkta intresse för medmänniskorna tycker jag också ingår, samt medkänsla, humor, och förmåga till reflektion.

    Kravet på att alla ska vara likadana, alltid komma i tid, alltid vara fokuserade, alltid vara välklädda, av rätt kroppsformat, snygga, vältränade, glada, osv oavsett vad som pågår i livet, är bara intolerans. Det är fullständigt orimligt att tro att någon ska klara det 40 år i sträck. Förr eller senare faller vi alla ur mönstret.

    Social kompetens innebär att kunna se och respektera varandra och att göra sitt bästa utifrån situationen.

  7. dam i tofflor says:

    Nu kommer jag ihåg vad jag tänkte kommentera. Det var det där med kognitiva svårigheter. Vad betyder det? Den här bloggen har ju en ovanligt hög intellektuell nivå skulle jag vilja påstå. Vad är kognitiva svårigheter, för den som inte är förståndshandikappad? Känner en person som har doktorerat men som har svårt att hänga med i ett samtal med flera inblandade. Kanske perceptionen är avgörande då? Undrar…

  8. Sen när flera har klagat på den moderna världen där alla måste vara så högpresterande, så borde man kanske nyansera detta lite med att påpeka att vissa sorters problem nog ändå är lättare att ha nu för tiden. Tänker på mej själv och mina psykoser. Inte så kul att drabbas av DEN sortens problem på, tja, femtiotalet. Var ju inte så kul behandlingar dom hade då…

    • Tillägg förresten: Jag var i en löjlig diskussion på nätet en gång där folk satt och moraliserade över såna som åt psykofarmaka… dom bara “ja vad hade man gjort utan alla dessa piller tror ni?” och undermeningen var “då hade folk fått ta sej i kragen istället”. Som tur var gick en annan tjej in och skrev, så jag slapp, att innan “alla dessa moderna piller” fanns så var det ju poppis med t ex lobotomier för vissa patient-kategorier.

      Jag är rätt glad över att jag kunde knapra neuroleptika istället för att få kniv i hjärnan.

      • Ja, oh ja. På det stora hela har samhället absolut gått framåt. Vården har förbättrats, och bemötandet med. Däremot har arbetsmarknaden hårdnat, samtidigt som man idag förväntar sig att alla ska kunna jobba.

  9. felmoftan says:

    Apropå det Dvärghundspossen säger. En gång när en jag känner fick ryggskott och var hos doktorn berättade doktorn om när han själv fick ryggskott för första gången. “Nej det här kan ju inte vara ryggskott”, tänkte han då. “Mina patienter med ryggskott har ju inte så här ont, det här måste vara något mycket, mycket värre.”

  10. dam i tofflor says:

    Vilken bra sida!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *