Min kropp är varken en målarduk eller en graffitivägg

Dröm:

Efter bröstborttagningen hade jag några veckor då jag var tvungen att vara stilla och röra mig försiktigt, sa läkaren. Men när den tiden var över tog jag igen det med råge. Jag kunde hoppa, dansa och göra volter i luften. Jag slog kullerbyttor, och nästan flög fram. Nerför trapporna i det höga huset, och ut på gården. Det var så härligt att röra sig fritt, utan bröst som hängde och slängde.

Alldeles för sent insåg jag att jag var naken, och att det inte är socialt accepterat att vara naken utomhus på en gårdsplan i ett bostadsområde. Jag fattade inte heller att jag outade mig själv där jag stod i bara mässingen, förrän en bil svängde in på parkeringen bredvid mig. En människa klev ur, och utan ett ord förstod jag att hen inte var glad att se mig. För säkerhets skull gjorde jag mig osynlig, men jag glömde att lösa upp mig i atomer som jag brukar göra för att komma undan fiender.

Personen tog fram en sprayflaska och började spraya med vit färg framför sig. Jag försökte springa undan och smita förbi, men det gick inte bättre än att lite av färgen hamnade på min arm. Då kunde hen se var jag var, och började jaga mig. Jag sprang upp i huset igen, och hen sprang efter. Uppför trapporna, och in i lägenheten jag kommit från. För att komma undan låste jag in mig på toaletten, men jag förstod att det inte gick i längden.

Jag tittade på min arm, som blivit svullen och öm. Jag måste vara allergisk mot den vita färgen. Då kände jag en viss känsla som jag är alldeles för van vid men som jag hade hoppats på att aldrig behöva känna igen. Jag visste omedelbart vad det var, redan innan jag kollade: Mens.

Helvete. NU?! Jag har gått på testosteron i över ett år och inte haft mens sedan oktober. Hur kan min kropp komma på att ge mig mens när jag är jagad? Brukar det inte vara tvärtom, att folk slutar menstruera när de är stressade? Har min kropp börjat spontanmensa, eller kommer det här att fortsätta?

Eftersom jag inte hade några mensskydd så bestämde jag mig för att försöka sluta med tankekraft. Jag koncentrerade mig riktigt hårt och blundade. Då hörde jag hur personen utanför dörren började försöka bryta upp låset. Jag beväpnade mig med golvskrapan, och när hen till slut fick upp dörren och slängde upp den på vid gavel knockade jag henom med skrapan. Jag sprang förbi henom, ut mot trapphuset igen, men hen var snabbt på fötter. Hen hade tagit på sig en gasmask, och jag förstod att hen inte tålde lukten av mig.

Jag sprang genom köket när jag fick syn på en flaska med något giftigt rengöringsmedel som stod på diskbänken. Det var en sprayflaska, så jag tog den och höll spraymunstycket direkt mot ventilen på gasmasken och tryckte allt vad jag kunde. Min förföljare svimmade och föll till golvet, och jag flydde därifrån.

En stund senare satt jag på taket uppe på höghuset och tvättade bort den vita färgen från min arm med det mensblod som var kvar. Det gjorde att jag slutade blöda, och färgen försvann. Jag förstod att de två hade ett samband, att det var färgen som satt igång min mens.

Sedan gick jag och la mig och sov där på taket. Det var däruppe jag bodde. Ingen lägenhet var rymlig nog för mig.

Tolkning:

Jag är rätt pinsam ibland, minst sagt. Jag gör saker som inte alltid är så genomtänkta, och för att minska på självhatet efteråt brukar jag se till att bestraffa mig själv ordentligt. Oftast räcker det med att ge andra chansen att bestraffa en, men det finns risker med det. Väldigt lätt går det överstyr, för att de blir besatta av hämndbegär.

Den vita färgen ser jag som en symbol för de som försöker tvångsköna, hur oskyldigt det än låter. De vill se tydligt och veta vad de har att göra med, och får panik av att inte veta vad det är de har framför sig. Själv är jag allergisk mot deras försök. Gasmasken ser jag som ett tecken på att de inte tål min närvaro, men härdar ut för att de liksom vill markera vad de tycker ändå.

Att jag får mens mitt uppe i jakten ser jag som en påminnelse om alla de gånger som min kropp har svikit mig. Jag kan fly från andras fördomar, men inte från min egen kropp. Däremot vill jag inte att det ska bli ett vapen i de andras händer; de ska inte kunna utnyttja min kropps egenskaper för att bekräfta sina åsikter och bryta ner mig.

Det är jobbigt nog som det är att få mens, och jag behöver inte få min kropp kapad av transfober som säger “där ser du, du ÄR kvinna!”. Jag vill inte ge dem den makten att tolka min kropp åt mig. Min kropp är varken en målarduk eller en graffitivägg.

Jag föddes med flickkropp, inte med en flickas kropp. Enligt vissa har jag fortfarande en “kvinnokropp”, enligt några kommer jag aldrig att kunna “byta kön”. För en del har jag börjat “se ut som en man”, för vissa kommer jag snart att “få en manskropp”. Jag vet inte riktigt hur de hade tänkt sig att det skulle gå till, för de får det att låta som om jag byter in min gamla kropp i utbyte, som om det vore en gammal tjocktv, mobiltelefon eller kylskåp. Det är samma kropp vi pratar om. Enligt några är jag mitt uppe i en “förvandling” och enligt ganska många är det en “resa” jag gör. Det känns ändå lite bättre än att prata om att byta kropp, även om jag undrar vem som håller i trollstaven och vem som har beställt mina biljetter.

Rengöringsmedlet jag sprayade måste ha varit något väldigt starkt, säkert frätande. Det märkliga var att jag själv –  som ändå inte hade gasmask på mig – inte hade några som helst besvär av den. Kanske var det först när den sögs in i det trånga filtret i masken som den blev giftig. Kanske föll personen på eget grepp. Hursomhelst så somnade jag sedan tryggt under stjärnorna uppe på taket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Genus, Hormonbehandling, Könsidentitet, Kroppstankar, Personligt, Psykologi, Puberteten, Sexism, Språk, Transitionsdagbok and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Min kropp är varken en målarduk eller en graffitivägg

  1. Amanda says:

    Jag läste bara drömmen, inte din tolkning. Den högg tag. Verkligen. Och jag lät bli att läsa analysen för att bevara de tankar den väcker hos mig. Ett stycke kvalitetslitteratur.

    Tänk om man kunde drömma som du! Vore spännande.

    • Åh, ehm, tack 🙂 Jag ser mina drömmar som en fantastisk tillgång, det är liksom livskvalitet. Jag tycker ibland synd om folk som inte minns sina drömmar 🙂

  2. kanjagkandu says:

    Oj, din dröm verkligen påverkade mig… vet inte varför? Men mycket bra skrivet, lite poetiskt nästan…

    • Tack 🙂 Jag vet inte, jag tycker att det är en ganska “vanlig” dröm, men den säger mycket om mig. Jag är öht ganska drömintresserad som det kanske märks 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *