Min syster var golden retriever

Leia

Leia 15/6 2000 – 13/5 2010

Torsdag den sjunde april. Påsken var slut. Jag klappade dig extra mycket för att jag skulle åka hem senare på dagen. Ville säga hejdå.

På något sätt anade jag kanske att det verkligen var ett avsked; att den drömmen jag hade i vintras verkligen var ett tecken. Jag drömde att du dog, och det kändes på samma sätt som alla de andra gånger jag fått reda på att någon ska dö genom att drömma om det. Jag hatar verkligen att ha den kunskapen när jag samtidigt vet att det inte finns något jag kan göra åt det – jag kan inte ens berätta det för någon. Maktlöshet.

To the beach

Det enda jag kan göra är att försöka göra det så bra som möjligt, och ta vara på den tiden som är kvar. Så det var det jag gjorde, som vanligt, fast jag var i förnekelse, som vanligt. Kanske var det därför jag trots allt inte ville ta in att drömmen var sann, förrän jag kände knölarna på din hals. Då förstod jag varför du någon dag innan plötsligt hade visat tänder åt mig för att jag klappade dig, fast du sedan sträckte dig mot mig när jag drog tillbaka handen. Det gjorde ju ont, men man fick inte sluta klappa dig för det. Så typiskt dig.

Pappa kliar Leia

Jag berättade för mamma och pappa om knölarna, och dagen efter att jag hade åkt kom veterinären. Diagnos: Leukemi. Prognos: Max ett år. Det blev fem veckor, visade det sig. Ikväll orkade du inte ens vifta på svansen när pappa kom hem. Jourveterinären kom.

Salt water on golden fur

Pappa säger att Vallmo sprang runt och var rastlös när hon fick komma in igen efter att ha varit utestängd i rosenträdgården, och hon kissade på golvet där du hade legat. Så typiskt henne, eller hur? Hon tar det bra, säger han. Jag vet att hon saknar dig. Det gör vi alla.

Leia learns to ride a bike

Jag minns den gången jag pratade med en försäljare på en marknad, och klappade henoms hund som var så lik dig.

– Min syster är också golden retriever.

– Du menar att din syster HAR en golden retriever?

Nej, jag sa faktiskt rätt. Du var min syster.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

This entry was posted in Bilder, Personligt and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

31 Responses to Min syster var golden retriever

  1. Rikkert says:

    <3

  2. LucyMoran says:

    Sv: Jahaaa…. det är därför… Nu förstår jag. Tackar. Och när man hör ordet förbjudet så tror man ju att de vill STRAFFA personen. Det blir ju ganska problematiskt när han eller hon inte finns längre.

    Jag är jätteledsen att läsa om din hund, Immanuel. Jag ser till och med bara på bilderna hur underbar och trevlig hon måste ha varit. Och på hur du pratar om henne. Sån kärlek finns alltid kvar. Jag hoppas du kan trösta dig lite grann med att Leia måste ha vetat om precis hur mycket du älskade henne och hon älskade dig garanterat lika mycket hon. Det som är så underbart med djur är ju att till skillnad från oss människor så har man inga dispyter utan kärleken bara flödar mellan oss och djuren vi älskar. Villkorslös kärlek. Ta hand om dig och tänk på att Leia slipper cancern i alla fall. Nu vilar hon i frid. Massor av styrkekramar! /Lucy

  3. yevonde says:

    Åh sorgligt Immanuel. Vi tog bort vår hund förra sommaren, han kom till oss när jag var 17, 1994. Det var sjukt jobbigt att låta honom somna, men det var dags. Jag, min syster och mamma var med hela vägen. Höll i varsin tass när han fått bedövningen och lovade honom många tikar och kaniner i himlen. Det är fortfarande ledsamt att tänka på. Kram!

  4. Åh så sorgligt. Jag gråter alltid lite när jag läser om andras djur som har gått bort… även om man inte kände just dessa djur, så påminns man om dom djur man själv saknar. Och nu är det dessutom inte så länge sen vår lilla kanin Cissi dog. http://dpossen.blogspot.com/2010/04/cissi-ar-dod.html

    • Tillägg: Min familj och mina vänner använder också “familje-ord” om djuren… T ex så är hundarna (och tidigare Cissi) våra barn, så då är dom mammas och pappas barn-barn. Mina systrar kallar sej själva “moster” åt dom.

      Lite komplicerat blev det när jag tränade sök ihop med två kvinnor som heter Carro och Åsa, samt Carros hund Sid och Åsas hund Fanta. Fanta är mamma åt Sid. Samtidigt är alltså Åsa mamma åt Fanta. Det borde göra Åsa till Sids mormor. Men eftersom Carro är mamma åt Sid, så borde ju Åsa då vara Carros mamma… men dom är inte alls släkt. Till slut gav vi upp att försöka reda ut röran.

      • Jag brukar också bli väldigt rörd även när djur jag inte känner dör. Jag är ju sån att jag har lättare att identifiera mig med ickemänniskor än med människor.

        Du kan tänka dig hur rörigt det är att säga att Leia är min syster eftersom hon är “mammas”, medan Vallmo “tillhör” min bror, och samtidigt har jag sett Leia och Vallmo som syskon…

  5. Mikusagi says:

    Åh vad sorgligt 🙁

    Jag har också haft ett golden retriever-syskon.

    Kram!

  6. Ja det var en sorgens dag för dej och din familj. Har själv en stor blandrashund på 15,5 år, så jag vet vad som väntar mej… Jag drömmer oxå sanndrömmar men bara om dödsfall. Och om jag hälsar på någon och tar i hand kan jag få hemska bilder. Ibland får jag panik och rusar därifrån som en galning. Det tror folk oxå. Berättar jag vad jag ser skulle de tvångsinta mej.
    Men jag känner med dej om din fina syster.
    Kram Monica.

    • Ja, såna bilder kan jag också få, fast inte när jag tar i hand, utan det kan komma när jag får ögonkontakt (och så undrar folk varför jag inte ser folk i ögonen…) eller bara när jag pratar med dem. Fast det är inte alltid de är hemska, ofta är de bara märkliga.

      • Samma här. Jag ser t o m när ngn väninna är gravid, fast hon inte ens vet om det själv. bl a.
        Och det är när jag ser folk i ögonen. Och som du säger, så är det inte alltid hemska händelser jag ser. Men det jag sett räcker långt… Det du sa om djur och människor. Det är lika med mej. Min Bamse, som min kompis heter, pratar jag med och han förstår precis vad jag menar och säger. T o m katterna förstår mej. Jag har dragit mej undan människor därför att de inte förstår. Därför har jag djur som jag fårstår och de mej. Det var mycket “förstår” där, men…. Ibland har jag lite svårt att förklara mej.
        Ha det bäst!

        • Ja, och jag ser ofta saker som människor kan ha varit med om, och ibland är det saker de har förträngt som de sedan plötsligt minns flera veckor, månader eller år efter att jag har “sett” det. Utan att jag har nämnt det för någon, naturligtvis.

          Ickemänniskor av vissa arter är så mycket lättare att ha att göra med. Man kan kommunicera, kanske mycket för att förväntningarna på hur avancerad kommunikation man kan ha är så mycket lägre än människor emellan.

  7. ronjaorca says:

    Får alltid tårar i ögonen då jag läser om djur som gått bort, människor också för den delen men speciellt när det gäller djur.
    Jag växte upp med en Golden Retriver och hon fanns alltid där, saknar henne så mycket.
    Varje gång jag besöker hennes grav så pratar jag med henne men de slutar med snyftningar från min sida.
    Kram till dig

    • Mmm, jag har ingen grav att gå till för alla de djur jag har förlorat, men det har varit ett medvetet val. Jag vill inte bli påmind om deras död, utan om deras liv. Det är därför jag tycker att kremering är fint.

  8. Timortinel says:

    Jag beklagar. Det är alltid tragiskt när någon en älskar dör.

    För längesen, när min familj hade sin första kanin, så drömde jag också att hen dog, inte så långt innan hen gjorde det på riktigt, av sjukdom, inte ålder, hen var en ung kanin.

    • Åh. Visste du att det var “på riktigt” då?

      • Timortinel says:

        Nej, jag visste inte, det kan jag inte säga, men det var en speciell dröm, och jag anade även efter att jag vaknat att något inte stod rätt till. Ibland kan en ju drömma hemska drömmar och känna lättnad över att de bara var drömmar, men det gjorde jag inte den gången, jag kände mer en sorts beredskap på att förlora hen. Jag kanske undermedvetet anade att något inte var som det skulle.

        • Aha, då fattar jag. Så var det för mig i början också. Sedan blev det mer och mer. Jag vet inte om det är någon “talang” att sträva efter att utveckla egentligen, men OM du skulle vilja det så kanske det går.

  9. Freddie says:

    Hemskt ledsen. Har aldrig haft ett djur, men känner ändå verkligen med dig.! Men nu slipper iaf hon smärtan, låt oss hoppas att hon får det bra i hundhimlen. Kramar!

  10. Love says:

    Tårarna rinner här med när jag läser och speciellt när jag ser bilderna. Beklagar verkligen.

  11. tack, det värmer 🙂

  12. Mati says:

    Jag önskar jag kunde skriva något fint men jag är rätt dåligt på sådant. Ska en beklaga sorgen? Den är väl naturlig och viktig när ett liv avslutas, så jag vill inte märka den som något negativt. Ska en beklaga förlusten? Men det är ingen förlust att ha fått lyckan att älska och ha älskats av en kär familjemedlem, eller hur? Ska en beklaga att livet tog slut? Ska en beklaga något så naturligt och nödvändigt i livet känns det som att en beklagar även födseln.. Jag ber om ursäkt ifall allt mitt prat verkat helt ologiskt och okänsligt!

    Min egen fyrbenta syster (svarthårig labbe döpt Chess) gick bort bara några dagar innan min tjugoårsdag och det känns fortfarande i bröstet när jag ser bilder och videor på henne. En märklig känsla av lycka och vemod, på något vis.. Jag drömmer ibland om henne, alltid samma tema: hon är tillbaka i livet på något mystiskt vis som jag inte förstår, men jag njuter ändå fullt av hennes underbara närvaro 🙂

    • Jag vet vad du menar. Jag förväntar mig inga kommentarer egentligen, så det är lugnt 🙂

      Varje gång någon jag älskar dör drömmer jag om dem under en lång tid efteråt. Med min mormor blev det till slut så att jag även i drömmen började förstå att hon var död, och då blev vår relation mycket bättre än den någonsin har varit. Märkligt.

  13. Rikkert says:

    Jag drömmer stressdrömmar om både mina djur och min pappa – vaknar (nästan) tvärt och tror att de är här, men att jag glömt ta hand om dem. Det kan ta någon minut innan jag är klarvaken och kan lugna ned mig. Sist höll jag på att gå in till min inneboende mitt i natten och fråga om hon visste var Pilvi var!
    Däremot har jag aldrig drömt så om mamma, kanske för att vi hade en väldigt klar och tydlig relation, och jag aldrig kände att jag inte gjort nog för henne 🙂

  14. Rikkert says:

    Mmm, det känns ju så… Jag kan ha samma typ av drömmar om kollegor eller kurskamrater, men då vet jag att det handlar om stress på jobbet eller i skolan – det är inte lika påfrestande.

  15. Anna says:

    Åh, så sorgligt att du förlorade din Golden syster! Jag blir alldeles tårögd av ditt inlägg. Själv växte jag och mitt syskon upp med en gul labrador som vi hade turen att få ha i familjen i hela 13 år. Jag förstår din sorg!

Leave a Reply