Centralisera BUP – för barnens skull

Två av Sveriges mest välkända barnläkare – Salomon Schulman och Hugo Lagercrantz – har skrivit en debattartikel i DN där de föreslår att barn- och ungdomspsykiatrin borde överlåtas åt barnläkare. Framförallt neuropsykiatriska funktionshinder måste uppmärksammas, och det tror de att man kan lösa genom att lyfta ansvaret från BUP och skolhälsovården och till ett särskilt neuropsykiatriskt centrum vid universitetssjukhusen:

“Trots att många ungdomar med ovannämnda problem kommit i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin har de alltför sällan fått adekvat behandling. Förr såg man välmenande psykodynamiskt skolade psykologer och läkare arbeta huvudsakligen med individualterapi och föräldrasamtal. Alltför ofta var de anfäktade av flummigt tänkande om barns frihet och kreativa möjligheter. Vetenskaplig utvärdering saknades.”

Jag gillar verkligen idén, för det behövs mer samlad kompetens och tydligt ansvar. Idag är det en djungel på många håll, oavsett om man är barn eller vuxen. Det är svårt att få en diagnos, svårt att få stöd utan diagnos – och svårt att få stöd efter diagnos också på många håll. Myterna om kylskåpsmammors skuld och om att det är hemskt att “sätta en stämpel” på barn lever och frodas, och likaså myten om att det bara är att ta sig i kragen.

“Vi föreslår därför att barn- och ungdomspsykiatrin och skolläkarverksamheten tas över allt mer av barnläkare för att till fullo integreras i den barnmedicinska specialiteten. Det är en mycket populär specialitet, som många läkarkandidater vill ägna sig åt. Så låt barnen och ungdomarna ha sin egen läkare – som de törs lita på! Det är barnläkarna som på ett tidigt stadium kan identifiera de problematiska barnen på barnavårdscentraler och akutmottagningar. De är biologiskt skolade och har en stor potential att förkovra sig i hjärnforskning och neuropsykiatri.”

Det låter bra, och jag förstår vad de är ute efter. Det finns väl få områden av vården som har så dåligt rykte som barn- och ungdomspsykiatrin. Är det inte skandalrubriker om hur långa väntetiderna är eller om hur man tvångsvårdar ungdomar på rättspsykiatrisk klinik, så är det paranoida artiklar om hur psykiatrin drogar barn på rutin. Jag tror definitivt att man måste höja kompetensen, men det gäller överlag. Kunskapen om neuropsykiatriska funktionshinder är ofta så otroligt låg och samordningen oerhört dåligt skött.

Här i Gävleborg vill de lägga ner utredningsteamet och föra över ansvaret på allmänpsykiatrin. Risken finns att det blir ännu mer godtyckligt vilken hjälp man får, i synnerhet när förändringen införs utan att tillsätta några extra resurser.

I Västra Götaland är det fortfarande svårt att få någon utredning som vuxen, och man har i praktiken infört medicinstopp. Det finns exempel på ungdomar som placerats på hem i andra landsting och börjat medicinera mot ADHD där, men som när de sedan flyttas hem igen blir av med sin medicinering – trots att medicinen var en förutsättning för att de skulle må så bra att de kunde skrivas ut.

Berättelserna om alla de barn, ungdomar och vuxna som inte har fått någon diagnos och därmed inget stöd, även om de har valsat runt i psykiatrin i åratal, är oändliga.

Vilken läkarkategori som har huvudansvaret är för abstrakt för mig. Det viktiga är att man kommer någonstans, och specialistcenter är kanske rätt väg, både för barn och vuxna. En sak är säker: Situationen idag är ohållbar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

This entry was posted in Funkis, Funkispolitik, NPF, NPF i media, NPF-forskning, NPF-hantering, NPF-vård, Politik, Psykiatri and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

10 Responses to Centralisera BUP – för barnens skull

  1. Kaia says:

    Nu har jag inte ADHD utan helt andra problem, men jag bor i Västra Götaland och det är helt kaos. Såklart. Behöver en psykolog pga social fobi, och skulle ha fått kallelse i februari, men då gick en av dem i pension och två på mammaledigt och tydligen så är det där med att anställa nya inte deras grej, för jag har fortfarande inte hört något.

    Och nu har min psykiater bestämt att jag är “frisk” trots att jag inte har fått hjälp med ovanstående, vilket innebär ingen sjukskrivning, vilket innebär att jag måste söka jobb, vilket gör mina problem värre…

    Och om jag hade fått hjälp för de där månaderna sedan kanske det skulle ha fungerat, men som det är nu är det extremt jobbigt. Och jo, det händer att jag undrar hur jag hade mått idag om jag hade fått hjälp typ tio år tidigare än jag fick…

    • Det är nog tyvärr många som tänker likadant. Själv har jag bestämt mig för att försöka låta bli att tänka på vad som hade kunnat vara ifall… Inte för att förtränga något, utan för att jag vet att jag har lätt att fastna i det annars.

      Det är så dubbelt: Å ena sidan heter det att det är viktigt att söka hjälp i tid, å andra sidan finns det ofta bara hjälp att få om man är riktigt sjuk. Jag är övertygad om att ett av de stora problemen med psykiatrin idag är att det satsas alldeles för lite på det långsiktiga. Hur många upptagna sängar på en random psykiatrisk avdelning hade varit lediga om man hade haft kortare köer till olika terapier, lättare att träffa läkare etc?

  2. svalin says:

    Själv misstänker jag att jag har asperger, mycket av det passar in på hur jag är och hur mitt liv är och har varit. Samtidigt vill jag inte gå till psykiatrin och prata för att jag är rädd för att få stämpel som “avvikande” och “konstig”. Det är så himla stigmatiserande och det har jag mött så många gånger på andra håll att jag inte vill göra det igen. samtidigt tror jag att det skulle vara bra att prata om det och utreda det.

    • Ja, det är väldigt dubbelt för många, har jag förstått. För mig var det helt annorlunda, eftersom “alternativet” var mina tvångstankar om att jag var en demon. Men det finns bra människor inom psykiatrin som kan uppväga de normer som liksom ligger inbakade i strukturen, det gäller bara att hitta dem.

  3. Kalmardamen says:

    Hej,
    Ännu ett bra och välskrivet inlägg av dig.

    Jag kan inte låta bli att tänka, hur annorlunda livet kunde sett ut för min son om vi fått den hjälp vi bönade och bad om under hans uppväxt.
    Först som vuxen fick han diagnosen ADD och något inom autismspektrumet (inte aspbergers.)
    Det var inte lätt att komma så långt. Krävdes ett LPT-intyg från distriktsläkaren och i bakfickan fanns en tidigare patientanmälan.
    Detta gjorde att han fick hjälp och vård. Inte bara förvarades uppe på psyket.
    De ordnade med god man, boendestöd och egen lägenhet.
    Fast det är lång väg kvar och jag plus alla hans syskon känner oss hjälplösa.
    Hur ska vi på bästa sätt kunna stötta honom?

    Önskar dig en fortsatt trevlig helg!

    • Åh, jag önskar att jag hade ett bra svar, men jag vet inte. Det är bra att han har börjat komma någonstans.

      Det är väldigt märkligt detta, btw, för i mina kontakter med psyk så har folk hela tiden frågat om hur min dåvarande sambo mådde, hur han hanterade mig, vad han tyckte etc, så till den grad att mina åsikter och känslor liksom hamnade i bakgrunden. Men för de flesta har jag förstått att de anhöriga inte får något stöd alls, och det är helt åt skogen. Man måste få hjälp med sånt, annars blir man ju själv sjuk(are).

  4. Minou says:

    BVC och BUP har fått en ställning de inte förtjänar och inte kan leva upp till.
    En mindre revolution behövs, efter ÅR av misskösel av deras ansvar.
    När BUP-behandlare utan att skämmas kan förklara, när barnet TROTS dem fått diagnos, att
    “Vi är ju inte vana att tänka i såna termer” och inte ens vill lära känna neuropsykiatrisk vetenskap..

    Då far de neuropsykiatriskt behövande så illa att BUP inte bör få blandas in…

    • Ja, absolut. Det är fruktansvärt. BUP, och vuxenpsyk med för den delen på många håll, har otroligt dålig NPF-kompetens. På något sätt kan man acceptera att skolan inte vet allt om NPF, men när psykiatriker, psykologer, kuratorer etc som jobbar i psykiatrin inte kan ta in något alls utan måste bli UTBILDADE av patienten (eller patientens anhöriga) om de allra mest grundläggande sakerna, då är det jävligt illa rent ut sagt.

  5. intefanny says:

    Det är fan galet. Varje gång jag här eller läser om psykvården och andra former av sociala insatser som ges till folk som mår dåligt eller har dysfunktionella familjer blir jag så ledsen. Jag är så jävla glad att jag aldrig har lidit av det typen av psykiska problem.

    • Ja, det är väldigt illa på många håll. Men inte överallt. Däremot är min erfarenhet att de gånger som saker och ting verkligen fungerar, så beror det ofta på de individer som jobbar där, men när det går dåligt så beror det på grundstrukturen. Och det säger jag inte för att vara ironisk, utan jag menar det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *